ANDERS BOCKGÅRD

Vårtal Nämndemansgården 2012

Jag har vårtalet här nästan regelbundet i Skrickerum vart tredje å sedan 1970-talet. Mycket är sig likt så här års, dvs. vädret är oförutsägbart. En annan företeelse som är sig lik, tiden går bara fortare och fortare och åren blir bara kortare och kortare.

Tar vi först en titt i den lilla världen, så ser vi först på alla de stora förändringar som skett här i byn sedan 70-talet. Förändringarna kommer smygande i små steg så att de knappas märks, men kastar man en blick i backspegeln så ser man där en annan värld, som aldrig kommer tillbaka. Förändringen har i stort varit på både gott och ont, men ingen kan påstå att landsbygden varit vinnare.

I Skrickerums by fanns ännu på 70-talet affär och ett decennium tidigare även skola. Tidigare har funnits mejeri, smedja, kvarn och såg och fabrikation av gengasved en tid under kriget. Och där uppe på det höga Abrahamsberget fanns ett luftbevakningstorn som var bemannat av Skrickerums lottor under ofredsåren.

Det har funnits festplatser med dansbanor och flera livskraftiga föreningar med hemvist i byn. Skrickerums Fotbollsförening bildades 1931 och hade utöver fotboll även bandy på programmet. Fotbollsplan hade man på en av mina åkrar ute på Sävsjöbotten och festplatsen låg i min kohage. Bandyplan skottades självklart upp här på Vindommens is, där man också skördade is vintertid till mejeriets behov och även vass ibland vid svårår.

Fotbollsföreningen hade även ett gubb- och ett damlag, som ibland drabbades samman i våldsamma drabbningar. Vid ett tillfälle tog de feministiska damerna helt sonika och bar in målvakten Olle Karlsson med boll och allt in i mål för att bättra på målstatistiken, självklart till publikens jubel. Ja det var tider det!

Under 1930-talet firades Valborgsmässoaftnarna uppe på sagda Abrahamsberget. Edvin Hanberg, i salig åminnelse, som gick som en plikttrogen löskarl här i byn, berättar i en av sina skoluppsatser om en sådan begivenhet 1936: en präktig majeld, sång av sångkören under kantorns ledning och raketer i vackra färger och så Gamla du fria och ett fyrfaldigt hurra för fosterlandet.

Det var alltså för nästan 80 år sedan, men mycket i själva firandet är sig alltså ganska likt, men ingen av den tidens firare finns med oss här ikväll och vi har för brandriskens skull dragit oss närmare vattnet.

Ser vi oss så omkring i den stora världen, utanför byns och socknens hank och stör, så är förändringarna om möjligt ännu större. Landsbygdsbefolkningen har kommit i klar minoritet, och det märks självklart på mått och steg från statsmaktens sida. Vi på landsbygden får maka på oss undan för undan. Bekvämast är självklart att försonas med sitt öde, men jag kan inte hålla tyst, vill inte böja mig, utan hellre bita ifrån så länge jag har tänderna i behåll. Med den filosofin har jag även varit besjälad när jag skrivit min bok Bondungar, när jag engagerat mig i rovdjursdebatten och när jag lagt näsan i blöt i den aktuella debatten om Valdemarsviks hamnmiljö.

Våren ger livsmod och lite extra kraft åt oss alla, att efter intresse och fallenhet gå till storms mot dumhet, orättvisor och fogdevälde, var än de dyker upp med sina fula trynen. För det är en sann gudagåva att få bli upptänd, att brinna som en eld, och åter få vara med ett årsvarv, även fast man någonstans vet att man själv skall dra det kortaste strået. Där någonstans mellan vårens förhoppningar och höstens och ålderdomens visshet finns sanningen om våra liv, som är outsagd, men som man snuddar vid i den sanna poesin.

Min själseld är likt denna majbrasa inte så stor som den ständige rebellen och pyromanen August Strindbergs eld. Han påstod ju att hans eld var den största i Sverige. Hur som helst, i följande dikt ”Esplanadsystemet” ger han både den som vill bevara och den som vill riva ner något att tänka på:

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river
Han stannar; tycktes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

"Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här byggas nya Villastaden?"
"Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

(A Strindberg)


Med anledning av planerad rivning av flera magasin och bortschaktning av ett stort markområde i Valdemarsviks hamn som ett led i den stora muddringen hade jag följande fråga på sammanträdet med Valdemarsviks fullmäktige den 23/4:

Valdemarsvik nämns första gången 1604 då 60 tolfter sågbräder exporterades från ”Wallmarswyk” till Tyskland, och denna utskeppning av virke tillsammans med tjärexporten från den lilla lastageplatsen är urkällan till köpingens framväxt och senare blomstring.

Det är en lyckosam tillfällighet att det ännu denna dag finns en gammal ångsåg kvar vid hamnen i Valdemarsvik, som minner om denna långa viktiga epok. 1909 uppförde nämligen skepparen och trävaruhandlaren C. E. Pettersson en ångsåg med hyvleri och lokaler för byggnadssnickerier vid hamnen i köpingen på den plats där Borkhults magasin tidigare stått. 1915 övertogs verksamheten av mågen Sigge Ählman, som ombildade rörelsen till aktiebolag. 1936 överflyttades huvudparten av rörelsen till Grännäs gård och några år senare köptes sågen med kringliggande område vid hamnen av Lundbergs läderfabrik, som här bl.a. förvarade sitt limläder, troligen i de ännu kvarvarande betongfundamenten. Grännäs såg köptes senare efter Ählmans död av det bondekooperativa företaget Södra Skogsägarna som med tiden blev världsledande inom avsalumassa.

Gnistor från ångmaskinen som stod i den vidbyggda tidstypiska och ännu kvarstående tegelbyggnaden var troligen orsaken till att sågens takkonstruktion fattade eld våren 1930. Elden kunde turligt nog begränsas till taket och översta våningen, och på hösten samma år stod byggnaden färdig med en ny takkonstruktion med sin karaktäristiska och dekorativa lanternin.

Det var lite bakgrundsfakta till den byggnad som numera kallas ”Sahlins”. Jag med flera hembygdsvänner och Valdemarsviksbor som älskar vårt ”Viken”, tycker att det nu är dags att komma ur den onda cirkel av rivningsvurm som nu i jämnt 50 år hemsökt Valdemarsviks tätort. En numera omodern inställning som vittnar om dåligt självförtroende, och som inte bara river upp hål i det fysiska rummet, utan förorsakar minst lika stora sår i själ och hjärta och i vår identitet.

Vi ifrågasätter också starkt den fördyring som alternativet bevarande av byggnaderna påstås innebära. Vi slipper istället både betydande rivningskostnader och dryga kostnader för bortforsling av schaktmassor som rivningsalternativet för med sig. Den närliggande till stor del nästan 100 år gamla ångbåtskajen i armerad betong och huggen natursten och med pålar ner till berget, skall ju stå emot den kommande muddringens påfrestningar utan vidare åtgärder, och det vore väl skräp om man inte med dagens rationella teknik kunde åstadkomma en likvärdig och i reala pengar billigare strandskoning idag 2012.

Jag vädjar därför till er beslutsfattare att ni skall besinna er, tänka en gång till, och sedan en gång till och en gång till. Lägga alla fakta i vågskålarna, både hårda och mjuka, innan ni går till verket som noggranna och ansvarsfulla vågmästare.

Området skall snyggas upp, en del förfulande tillbyggnader rivas och byggnaderna målas i enhetliga och traditionella färger. Det finns flera ideella krafter som här vill vara med och kavla upp skjortärmarna. Området och byggnaderna kan med fördel till en del användas av träbåtsentusiasterna och annan marin- och turistanknuten verksamhet.

Jag ställer alltså en fråga som jag önskar få besvarad av såväl den styrande majoriteten som oppositionen:

Vad har ni för framåtblickande visioner för hamnområdet mellan Borgsmagasinet och det så kallade Mattonska magasinet?

 

Skrickerum den 19 april 2012

Anders Bockgård

 

Manifestation i Stockholm den 24/3 2012
 

Mötesdeltagare, djurvänner, naturbrukare 

Jag är inte jägare, jag är inte fårfarmare och jag har inte särskilt lågt hårfäste. Jag är författare, entreprenör och skogsbrukare och trots allt en riktig tvättäkta lantis. Jag kommer inte från det traditionella vargbältet, men väl från det län där vi hade flest dödliga vargattacker under förra året, dvs. Östergötland, på gränsen till Dackes Småland. Jag har sett vargspår utanför stugknuten och min rågranne har fått ett antal får rivna.
 

Visserligen har jag även några få köttdjur för att bevara ett levande beteslandskap i mångfald och öppna vyer för fritidsfolket och egen trevnad, men jag talar i ringa grad i egen sak i snäv betydelse, utan utber mig för landsbygdens välfärd i stort. 



Jag ser de stora rovdjurens påtvingade återkolonisering av mellan- och södra Sveriges landsbygd som ett övergrepp, en våldtäkt på landsbygdens folk. Jag har min farmors mormors fars vargnät kvar i mina samlingar som minne från de legendariska måntusenhövdade vargskallen efter ulven i Kalmar län på 1820- och 1830-talet, och jag vet inte minst genom egen forskning vilken enorm skada vargen orsakade sockenallmogen på den tiden. 
 

Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför glesbygdsmänniskornas oro, bekymmer, merarbete, ekonomiska förluster och förlorad livskvalité på grund av ökande rovdjursstammar. Det handlar om en hotad livsstil. Kanske skulle ett påbud om att krogarna här i Stockholm skulle stänga kl. 18.00 inte uppfattas så positivt av alla.

Jag är också förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjurens, fårens, hundarnas och hjortdjurens fruktansvärda lidanden. Särskilt då med tanke på svenskarnas världsrekord i omsorg i övrigt om folk och fä.
 

Politikerna hukar och skyller på EU. Vad är detta. Vi röstade på EU för att trygga freden, slippa passen eller kunna köpa billig sprit, inte för att tvingas importera sjuka djur, få träden räknade i beteshagarna, få inskränkt jakträtt eller för att få vargen som husdjur på gårdstunet.

Det talades till en början vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skull tas så nära oss gräsrötter som möjligt, men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss.
 

Om man är stark skall man vara snäll, säger Astrid Lindgren i sin berättelse om Pippi. Men hon talade för döva öron vad gäller regering och riksdag, som bockar och bugar för EU och Bryssel, samtidigt som man konfronterar stora delar av landets egen befolkning på landsbygden. Påhejade av rovdjurssuporters, Naturvårdsverket och storstadsmedia, som använder gammal välkänd härskarteknik, förminskar vargskeptikernas argument och ifrågasätter eller förlöjligar deras personliga kvalitéer.
 

Är det moraliskt försvarbart att i en hungrande värld undandra stora betesarealer här i norra barrskogsbältet och avstå mycket animaliskt protein från tamdjur och vilt. Är det rätt att offra den unika fäbodkulturen och det småskaliga jordbruket baserat på betesdrift, för att istället ersätta det med industrijordbruk med djur uppstallade året runt.

Är det moraliskt och är det långsiktigt, eller är det en dagslända uppfödd i överflöd, som snart skall fladdra bort i natten, när vi inom få år är ytterligare en miljard människor på jordklotet att mätta.
 

Man skall inte hata några djur, där bor varken elakhet eller godhet. De låter instinkten styra ”alla efter sin art, fänad, kräldjur och vilda djur”, och de har inte den fria viljan. Men av människor kan vi kräva mer.
 

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt som i stora drag handlar om en dragkamp mellan stad och land. Mellan urbanitet och förmenad efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.
 

Landsbygden och de areella näringarna har sedan lång tid tappats på resurser, sett sin försörjningsbas minskas. Utökad allemansrätt, strandskydd och det fria handredskapsfisket är några exempel från efterkrigstiden. Återinförandet av varg och i övrigt utökade rovdjursstammar är en logisk fortsättning på denna politik och innebär av naturnödvändighet minskande stammar av matvilt och minskande jakt- och fastighetspriser i mångmiljardklassen. Men det är en ickefråga för flertalet politiker och många med dem.
 

För det är så här. Det är svårt att gå utanför sin egen box, sin egen lilla kätte. Låt mig ta ett litet exempel. Svartråttan utrotades i stort sett i Sverige under 1800-talet, ungefär samtidigt med att vargen mötte samma öde. Svartråttan blev utkonkurrerad av brunråttan, och vargen blev utkonkurrerad av ett annat djur, av människan. Svartråttan som lever i starka stammar i delar av övriga Europa är ett intelligent och socialt djur som levt i människans fotspår i årtusenden. Det kan ses som en förlust för den biologiska mångfalden att ett sådant trevligt och på många sätt avancerat däggdjur skall vara utrotat från vårt fina land.
 

Men hur skulle det låta, hur skulle det uppfattas om någon på allvar skulle föreslå att man skulle avsätta betydande resurser för att återinföra svartråttan i lämpliga habitat, som t.ex. här i Stockholms innerstad där det är lämpligt lokalklimat och gott om föda i sopptunnor och kloakledningar.
 

Må så vara att ett sådant förslag skulle väcka gillande bland några få rättrogna ekofascister, men de flesta sunt tänkande stockholmare skulle slå vakt om sin närmiljö och avvisa ett sådant stolleprov med näbbar och klor.
 

Vargfrågan är en tickande bomb som riskerar att riva sönder vårt land, och jag törs knappast tänka på hur situationen i värsta fall kan vara inom fem till tio år, när ytterligare många människor i södra Sverige fått vargen i sin absoluta närhet.
 

Det är för mig obegripligt av vad skäl majoritetssamhället söker denna konfrontation. Stad och land behöver varandra och vi måste ibland kunna se verkligheten genom den andres ögon. Staden har blivit norm i det den representerar 84 % av befolkningen, men glöm inte att den endast representerar 1,3 % av landets yta.
 

Märk väl, att den största folkresningen i svensk historia, Dackefejden, hade sin orsak i bl.a. centralisering av beslutanderätten och inskränkningar i allmogens jakträtt, till förmån för kronan och privilegierade grupper.

Anders Bockgård

Boken Bondungar, från Nils Dacke till Anders Wall, blir äntligen klar i veckan efter diverse förseningar som  mest beror på mig själv, som självöverskattning, stort sömnbehov och bristande arbetförmåga. Nu återstår bara det svåraste och jobbigaste: att författaren byter hatt och att förlagschefen, tillika marknadschefen lyckas sprida den för vinden.

Böckerna har med åren bara blivit tjockare och tjockare, denna gång stannade det vid 420 sidor, och allt tyngre att orka med själv, både arbetsmässigt och ekonomiskt. Just nu känns det som det dröjer ett bra tag till nästa projekt, men det brukar blåsa över. Minnet är kort när demensen kommer krypande.

Inte alla böcker behöver vara roliga för att vara läsvärda. Den nyutkomna boken Bara du och jag mamma, är avgjort ingen rolig eller småmysig läsning. Författaren till boken, Ingrid Levander Hofving, som är uppväxt i Valdemarsvik och som bott i Ringarum och Gusum, skildrar naket och utlämnande den katastrof som drabbade henne och hennes familj i januari 2005. Hennes levnadsglada och framåt dotter Cajsa 19 år våldtogs och mördades i Norrköping under natten för Gudrunstormen av en turksvensk som tidigare begått våldtäkt.

Mordet kom att förändra hela familjens liv i grunden. Ingrid skriver om ett liv före och ett liv efter som är väsensskilda, men livet måste gå vidare hur ont det än gör. Nätterna är värst när tankarna mal och mal. Ingrid måste sluta arbeta och blev själv allvarligt sjuk, men är nu åter bättre även om livet aldrig mer kommer att bli vad det varit.

Jag är normalt ingen bokslukare, men läste ut den under ett par långa nätter. Köp boken på nätbokhandeln eller beställ den av din bokhandlare. Verkligheten överträffar dikten!

Jag har en längre tid gått och smakat på idén att min nästa bok, en skandalbok, skall handla om tredje statsmakten -media, och den sista veckans händelse har inte gjort mig mindre sugen.

Alltså skrönan om innebandygossen som i endast gymnastikbyxor och linne ute i kylan blev frånåkt av sin coachande far, därför att ättelägget hade spelat för dåligt. Historien luktade tvivelaktig på långt håll liksom en tidigare historia i media om cyklisten i Småland som fått böta för att han överskridit gällande hastighetsbegränsning - 50 km per timme.

Men media kände ingen tveksam lukt och svalde hela historein med hull och hår utan att kontrollera fakta. Det kunde ju ha förstört en bra historia.

Jag har personlig erfarenhet av hur en bra historia kan kan spridas. För några år sedan bloggade jag och överdrev kraftigt hur jag räddat livet på en kalv genom mun mot munmetoden. Dagen därpå ringde en journalist från Expressen och ville ha mer detaljer om händelsen, vilket jag i detta fall lyckligtvis kunde avstyra.

Utdrag ur boken Bondungar:

 

Kungligt och statligt husbondevälde

Gustav Vasa började behandla även de självägande skattebönderna, som om de vore kronans landbor. Vanhävd eller några års bristande skatter, ”skattevrak”, kunde betyda hemmanets förlust, och kungens fogdar började företa veritabla husesyner även hos skattebönderna. Många bönder fick snart smaka på kungens oinskränkta husbondevälde. Kung Gösta beslutade, med hot om vite vid 4 marks böter, att ölandsböndernas hö skulle vara inbärgat före Sankt Olof, dvs. den 29 juli. Kungen klagade också bitterligt över att bönderna i Småland lät sina ”ängar bliva platt skogsväxte”. Alltså en uppenbar förlöpare för EU:s jordbrukspolitiska förmyndarskap, och en inställning till böndernas äganderätt av sin mark som i dagarna går igen i uttalanden av Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson angående den industriella bärplockningen på privatägd mark med hänvisning till "giriga markägare" och den så kallade allemansrätten. En ”uråldrig rätt” som i själva verket är en sentida mellankrigskonstruktion.

   Statens och kommunens husbondevälde och vetorätt går också idag igen i markägarnas rätt till mark och vatten och möjlighet att bygga på egen mark. Förbudet för en markägare att bygga sig en timmerkoja vid sin egen skogssjö en mil från närmaste väg och två mil från närmaste bebyggelse med hänvisning till allemansrätten, är inget annat än oinskränkt husbondevälde. Och faktum att övernitiska och allsmäktiga inspektörer från länsstyrelserna likt Gustav Vasas ridfogdar kan klampa in och göra oanmälda husesyner i djurstallar och betesmarker, vad är det om inte oinskränkt husbondevälde av gammalt fint märke.

   Enligt feodal utländsk förebild inskränktes allmogens jakträtt, vad gäller högvilt som rådjur, kronhjort och älg, redan i och med Magnus Erikssons landslag 1350, och jakträtten överfördes på konungen och det framväxande världsliga frälset. Rovdjuren var denna tid näst kungens och frälsets fogdar den värsta landsplågan i riket. Jakträtten på alla rovdjur, framför allt varg, var inte bara fri året runt för allmogen, utan det var en betungande och straffbelagd skyldighet för alla att delta i de stora skalljakterna, ”som å landet bo och hava ko och so, ingen vem det helst vara må, präst, klockare och enstaka gumma undantagne”.

   Från början av 1500-talet finns det exempel på att enskilda frälsemän som belöning upplät en begränsad jakträtt på t.ex. några rådjur till någon av sina landbönder. Detta retade kung Gustav i Stockholm, som för sådana tilltag varnade sina frälsemän i Småland, och ytterligare inskärpte allmogens jaktförbud. Historien går som vanligt igen. Det finns fortfarande vargkramare och ekofascister i Stockholm och annorstädes, som inte unnar allmogen att driva som ”skogstjuvar” i skogen med bössa och hund och fylla frysboxen med viltkött, ty skogarnas vilt ”höra oss och Sveriges krona till”.

Vi har nyss upplevt den femte dödsskjutningen i Malmö på kort tid. I smältdegeln Malmö, som anses som juvelen i kronan och som ett skyltfönster för det moderna mångkulturella Sverige. 

Välkomna till verkligheten och GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!

Banverket blir av med kopparledningar för 100 miljoner per år och tågen blir stående, bara för att några pundare skall få några goda stunder.

Sveriges skogsägare blir enligt färska uppskattningar bestulna på 600 000 julgranar per år till ett värde av 120 miljoner lågt räknat, bara för att ett par hundralappar skall sparas.

Vart är gamla Svedala på väg? Ett land av tjyvar ochr banditer, eller bara en generös tolkning av allemansrätten?

Naturvårdsverket har låtit flytta ett nedsövt vargpar från Idre sameby till skogar i Västergötland med helikopter mot lokalbefolkningens kännedom och godkännande. Naturvårdsverket är nu JO-anmälda för djurplågeri. 

Kanske dags att inrätta fårskötselområden i södra Sverige. För det är väl inte statlig rasism det är frågan om?



Vårdkasarna är tända

Unna dig själv eller dina kära lite tevligt även efter helgerna när oxveckorna tar vid. I slutet av januari planeras nämligen min nya bok Bondungar, Från Nils Dacke till Anders Wall komma ut. Men du kan köpa ett presentkort nu på en bok för 200 kronor och samtidigt göra en kanonaffär. Efter nyår kommer priset att vara betydligt högre.

Ett trevligt presentkort att ge bort kan du beställa på min mailadress bockgard@tryserumgardar.se. Om du har några särskilda önskningar på texten på presentkortet så ange det i din beställning.


 

Boken är inbunden, omfattar ca 400 sidor och är rikt illustrerad.

Jag är så trött på skåningarnas snyftvals att de fått så dyr el. Norrlänningarna har alltid haft dyrortstillägg på det mesta de köper, diesel, bensin, livsmedel. Därtill har de ett klimat som skapar höga uppvärmningskostnader.

Nu kommer det att bli attraktivt att öka elproduktionen i södra Sverige och det skånska platta monotona landskapet kommer att smyckas med långt fler vindmöllor.

Så tycker jag fastän jag som elproducent själv förlorar stora pengar på det lägre elpriset i norra Sverige.

Det har varit lugnt på den här sidan ett tag nu. Min kommande bok Bondungar, Från Nils Dacke till Anders Wall, tar den mesta lusten och orken. Men nu börjar jag ana slutet på det projektet och manuset närmar sig tryckeriets grindar med ett oxöks hastighet. Nu är det insamling av illustrationer och korrekturläsningar som står på dagordningen.

Att hitta bra och inte allt för dyra illustrationer är inte helt lätt, och man måste ju akta på 70-årsgränsen så man inte norpar yngre material. Nationalmuseum vill ha bra betalt, medan Göteborgs universitetsbibliotek och Folklivsarkivet i Lund är mer resonabla.

Det kanske slutar med att jag kompletterar med egna huvudfotingar.

Jag tycker att media och allmänheten är dumma och orättvisa mot Håkan Juholt. Han har ju så mycket att besörja med vår välfärd och dylikt, så man kan inte begära att han skall ha full koll på vilka kvinnor som brukar vistas i hans övernattningslägenhet i Stockholm. Juholt bor ju och är skriven på Törnholmsvägen i Oskarshamn, vilket bevisar att damen i fråga inte är hans sambo, för då skulle hon självklart bo i den småländska pärlan och inte i en spartansk övernattningslägenhet i Stockholm. Nej det måste vara fråga om någon sort mätress, hålldam eller kulbo som han själv uttrycker sig, och hon skall självklart inte betala för sitt sällskap. Så det så!

Gunnar Smed och jag är nyss hemkomna från vår stora norrländska resa som blev längre och östligare än planerat. I ett vägkors efter Sundsvall tog vi till höger där vi borde ha åkt till vänster och så småningom stod vi ansikte mot ansikte med några munkar och ett tailändskt tempel. Efter att denna fadäs medels fotografering dokumenterats återvände vi mot hjärttrakten av den skadinaviska halvön.



I Faxälven för dagen fylld till bredden ställde jag av Gunnar som decimerade älvens bestånd av harr och öring, medan jag koncentrerade mig på besiktning av salubjudna skogsfastigheter med välslutna skogar men varierande byggnadsbestånd.




Denna väbestockade fastighet med 52 000 kbm mogen skog hade även en mysig fäbodstuga med stor potential för den händige.

Medan nedanstående bild visar den välhållna mangårdsbyggnaden på en 1000 hektars gård med 190 000 kbm skog, kilometerlånga stränder mot Indalsälven och flera stora sjöar, samt 140 000 kwh fri elkraft per år, men prislappen blir väl därefter.