ANDERS BOCKGÅRD

Det bidde en tumme. Mina stolta planer på en egen stor välbestockad skogsdomän i Jämtland slutade istället med ett köpekontrakt på en liten välskött skogsfastighet här i grannskapet, Rumma 1:5, där mina förfäder residerade redan på 1600-talet.

Osäkhetsfaktorer som virkespriser, boniteter, omloppstider, återbeskogning och sist men inte minst brist på lokala kontakter och affärspartner i Norrland blev avgörande, och jag hoppade av i sista stund. Det är frustrerande att ha för många osäkra faktorer hängande i luften och dessutom inte bra för nattsömnen.

Intresset för en etablering i Norrland kvarstår dock, men kanske skall jag då känna mig för och börja i mindre skala. Kanske blir det först en fäbod, jordtorp eller backstuga vid en sjökant.

För några år sedan stängde Sverige ner två kärnkraftsreaktorer i Barsebäck med motivering att de låg för nära danskt territorium. När finnpajsarna nu planerar bygga ett kärnkraftsverk tre (3) mil från svenska gränsen i norr behagar två (2) svenska myndigheter komma med synpunkter.

Om jag önskar bygga en vindmölla på egen mark utom synhåll långt in i skogen skall femtio (50) myndigheter säga sitt och många privata intressenter där till. En kråka kan ju navigera fel och slå skallen i.

Littorinaffären får mig att med lite möda komma ihåg det glada 90-talet. Jag vill minnas att jag då sålde sex till en känd kvinnlig politiker inom det röd-gröna lägret. Kanske sålde jag inte utan bytte, och kanske var det inte sex utan något annat kittlande. Men det var med säkerhet tidigt 90-tal och det utspelade sig i ett trångt sjavigt övernattningsrum i riksdagshuset.

Denna snuskiga historia planerar jag att överlåta till Aftonbladet. Jag har nämligen saftiga amorteringar som förfaller den 10 september.

År 2009 "firades" som ett märkesår med anledning av de två hundra åren efter förlusten av den östra rikshalvan.

Nu utlyser jag 2010 som ett märkesår för den sämsta spannmålsskörden i våra bygder på åtminstone 55 år. Jag minns 1959 och 1969, då fick gråsparvarna stå på knä när de skulle ha kalas, men i år får de ligga ner!

Allt som kan har gått fel: ingen tjäle, mycket snö som låg kvar under en lång period, rekordmycket regn i maj och sådd först i slutet av månaden, extrem värme och torka efter midsommar.

Det börjar att likna nödåren 1867-68. Då fick vi även tidig frost i juli-augusti, barkbröd kommer på matsedeln och emigrationen tar fart. Är det det som väntar?


Havren har nyss gått i ax.

Hängmattan har inte kommit upp ännu. Istället tillbringar jag sena efternätter och tidiga mornar i röjskogen. Men jag är inte ensam. Jag delar livsutrymmet med bitflugor, blinningar och bromsar i aldrig tidigare skådad mängd i mans minne.

I den situationen blir jag allt mer övertygad om att skapelsen är ett ofullgånget hafsverk, en sadists eller klåpares fuskjobb som borde reklameras, även om bromsarnas hastighetsrekord har mätts upp till imponerande 145 km/tim. Det var då fråga om en pilsk hanne som sökte komma ifatt en luftgevärskula i tron att det var en parningsvillig hona!

Vad bromsarna ser i mig förtäljer icke historien.

För en tid sedan fick jag ett erbjudande att åter investera i svensk film. Det handlar om filmatisering av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna och Marianne Fredrikssons roman Simon och Ekarna. Investeringarna, total ca 4 miljoner från ett utvalt mindre antal personer, skall läggas i ett separat nybildat bolag Nordsvensk Filmunderhållning nr 7 AB.

Denna gång var erbjudandet inte jämförbart med skott mot öppet mål och jag fegade och avböjde det generösa erbjudandet efter en kortare betänketid. Det spörs om jag gjorde något dumt.

Gudrun Schyman och hennes feministiska aktivister gör allt för att synas. I vintras var det troschock och nu bränner Gudrun Riksbankens sedlar som hon fått i gåva av ett par generösa talibaner i reklambranschen. Var skall det sluta, vad blir nästa steg? I morgan bränner de kanske antifeministiska böcker på bål, och i övermorgon får några svenska gubbstruttalibaner det kanske hett om öronen.

Ett par bilder från den 5/8, ännu inte 60+



Solen skiner och flaggan är hissad på fädernehemmet




Nästan hela familjen samlad på trappan

Vallskörden är avslutat för denna gång och nu väntar många slappa semesterdagar i hängmattan i skuggan. Medan jag tuggar på ett grässtrå och kisar genom trädens grenverk kommer det att givas många tillfällen att filosofera över livets mening och ställa många frågor.

Idag har jag tagit en rejäl oplanerad sväng i den fagra Tjustbygden med min öppna obältade veteranbil. Jag har insupit pikanta dofter av nyslaget hö, hästspillning och bekämpningsmedel, och jag har känt mig absolut fri, ung, oövervinnerlig och osårbar, fastän det är en chimär och en enda älg mitt på vägen kanske är det som kan skilja mellan här och hinsides.

Därför fånga stunden, trä den likt ett smultron på ett strå, ät och njut!

Jag börjar nu att smälta intrycken från storartade uppvaktningar och den beryktade norrlandsresan där vi följde vattnets väg från gränsen till Norge ner till Bottenhavet i den fantastiska älvdalen utmed Indalsälven.

Resan var en kombination av arbete och rekreation, men det enda man fick dra av var ändå bara genomblöta kläder första kvällen efter ett par mil i storskogen i foten av Oviksfjällen, där björnspillning och några storoxar korsade min väg.



Denna fiffiga upphängning för 7 storoxar på rad och med halvautomatisk
avhudning får jag på köpet om jag köper Tossberg 1:28 i Åre kommun.


Längre ned utmed älven vid Böle i Hammarstrands socken där Vildhussen härjade stod granskogen så tät så där kom inte storoxarna fram. Där var det istället utsikten från timmerstugans fönster som var största attraktionen.




Jag har mailat över anbud på fyra fastigheter i dag på morgonen, så nu är det spännande att se om det är storoxarna eller utsikten som tar hem spelet. Hur som helst måste jag nog slå sönder spargrisen.

De senste daqarnas händelser har gjort att det judiska Israel fördöms av ett nästan enigt världssamfund. Islamister, antisionister, vänsterfolk och Carl Bildt, som i skön förening tävlar om att avfyra de blötaste snorloskorna.

Jag tror att Hitler nu i sin underjord är ganska nöjd och skadeglad och tänker "vad var det jag sa". Han offererade ju så osjälvisk den slutgiltiga lösningen på judeproblemet för en otacksam samtid.

Jag tar på mig det. Det är mitt fel. Tre veckors regnande alltså. Varje gång jag tar fram såmaskin börjar det regna. Igår när jag skulle fylla lådan regnade det t.o.m. en kvart utan att det fanns ett moln inom synhåll. Var kommer det ifrån. Vad har jag gjort för ont, eller är det arvsynden? Kanske dags att ställa in såmaskin för gott?

Det blev många frågor, och jag är tacksam för synpunkter som kan kasta ljus över gåtan.

Konstnären Lars Vilks har åter varit i blickfånget i veckan. Han och hans egendom har blivit attackerad efter att han haft det dåliga omdömet  att vid en förelsäsning visat bilder av den iranska exilkonstnärinna Sooreh Hera, som antyder att den stora profeten umgåtts i snuskigt homosexuella kretsar.

Det finns ju inga bevis för det. Vad gäller profetens sexuella preferenser vet vi bara att han älskade kvinnor, hade 11 hustrur och ett antal konkubiner, samt fullbordade äktenskapet med sin favorithustru Aisha när hon var nio år gammal.

Vi gör alla våra misstag sa igelkotten och klev ner från rotborsten.

Mitt stora misstag igår var att större delen av dagen gå med bar överkropp vid skogsplantering vid Axsjöbäck. Föryngringsytan ligger helt nära ett litet, så här i långhelgen väl frekventerat fritidsområde, och jag tyckte det var synd och skam att inte låta sig smekas av den ljumma vårvinden och visa tvättbrädan och musklernas spel.

Det blev en dyrköpt läxa. Ryggen var mot kvällen röd som en nykokt kräfta, och att ligga på magen och sova är vanligtvis inte min favoritställning.