ANDERS BOCKGÅRD

Inte nog med att vi har bevingade djur som har fått uppmärksamhet. Nu har även Stjärna, Blomma och Ferdinand af Myckelycke fått sin släng av sleven. De har blivit filmstjärnor och besätter samtliga huvudroller i väggfilmen Vila i Rörelsen av scenograf Ulla Ridderberg, som kan ses kvällstid (inte Ulla) på Linköpings museums västra vägg under november och december månad. Under en halvtimme kan man till smäktande musik avnjuta deras rofyllda idisslande och envisa kamp med knott och flugor som vimsar runt i den metanstinna luften på en solig sommaräng på Bönemåla ägor vid Vindommen.

Inte oväntat har deras ny liv stigit dem åt huvudet, kossorna har drabbats av anorexi och Ferdinand han tittar inte längre åt grannkossorna som lyfter på svansen på andra sidan staketet. Och vad värre är, de har hela hösten jagat runt i hagarna och letat sjukt giftig kosvamp. Inte en dag utan att de varit påtända!

Vildsvinen ökar i snabb takt, men idag skulle de decimeras påtagligt i Ukna. Dagen började lite motigt för egen del. Jag glömde ammunitionen på köksbordet och blev därför inte särskilt effektiv på mitt första pass. Här gällde dock att hålla god min i elakt spel, annars hade väl ryktet som jägare för lång tid varit nersvärtat i hela Uknadalen. Bristerna avhjälptes emellertid snabbt med hjälp av en tjänstvillig svarttaxi och jag kände mig åter laddad.

Dagens jaktresulat blev dock magert, inga djur skjutna och inga skott avlossade. Några odjur skymtade man i alla fall i buskarna, särskilt en stor best med enorma betar, som dock kan ha varit en älgtjur.

Fem timmar i tyst ensamhet i storskogen gav emellertid många tillfällen till kontemplation och fördjupad självkännedom.

Dagens s.k. organiserade brottslighet, som har sina utövare bland kriminella gäng av motorburna vuxna och vissa etniska grupper, är allt bra amatörmässig och provinsiell.  Tacka vet jag på 1300-talet, då var det inte fråga om några underklassiga småhandlare eller blyga konfirmander utan  lite drag under galoscherna.

Brottsligheten organiserades då storskaligt av välskräddade syndikat bestående av samhällets spetsar, biskopar, länsherrar, lagmän och riksråd, som kunde döma i egen sak och som med gods och gull kunde muta sig fria från all synd och Herrens skoningslösa straffdom.

Tag till exempel den tyskfödde och girige biskopen Gottskalk Falkdal i Linköping, som kom i handgemäng på Linderås kyrkbacke med några revaler och som drog sitt långa tunga svärd ur slidan,  men som själv blev nerstucken och dödad. Dråparen riddaren Mats Gustafsson fick frälsa sitt liv med en donation av många gårdar till domkyrkan och en botgörarfärd till påven i Avignon för att få avlösning. Väl hemkommen blev Mats senare belönad med häradshövdingämbetet och högsta domrätt i Vedbo härad, där dråpet ägt rum.

Smaka på den!  Äta er mätta får ni göra när boken blir färdig.

En liten sekt i den heliga ryska ortodoxa kyrkan har stängt in sig i en grotta, murat igen, bunkrat livsmedel och sitter nu och väntar på jordens undergång som skall ske på eftervintern 2008.

Kanske får de rätt. I dag hörde jag något som styrker mig i den tron. Administration och telfontjänster åt färdjänsten i delar av Sverige skall skötas från Moldavien. Där sitter personalen nu på skolbänken  för att ta del av en snabbkurs i svenska.

Att de finns synnerligen rara exemplar av såväl fjärilar, fanerogamer och
tvåbenta individer på Nämndemansgården är sedan länge känt. Utöver den världsunika kronärtsblåvingen  (critically endangered) har länsstyrelsen nu även funnit t.ex. sandödla, bredbrämad bastardsvärmare, väddsandbi och randigt byxbi.

Staten vill nu göra en del av gården till biotopskyddsområde och när det sedan är gjort skall tvåbeningen troligen till Skansen för att sedan slutförvaras i spritlösning som ett världsarv.

Idag lördag var det dags att stänga av vattnet i B-måla innan kylan tar strypgrepp. Då var det lika bra att passa på och ta en dust i timmerskogen när man ända var ute och rörde på sig. Det var en hel del snöfällen över vägen att arbeta upp innan man var installerad på plats och ställe, och där var mer blötsnö kvar på träden än jag trott och fruktat. Efter några timmar var det väl bara under armar och scrotum som jag var någorlunda torr.

Det var ganska mörkt och ensamt under visiret men så kom solen fram för ett ögonblick och jag fick i samma stund två omedelbara uppenbarelser klara som vintergatan:

A) Det är i sådana här stunder  man skiljer män från pojkar och karlar från fjollor.

B) Med tanke på denna rekordvinter redan i november här vid smålandskusten och i centraleuropa är det helt klart att   vi går mot en ny istid. Växthuseffekten är en klen tröst att hänga sin förhoppning på.

Imorse tog jag fram skidorna för en premiärtur. Det var nästan rekordtidigt, bara i november 1966 var jag igång tidigare och väckte uppmärksamhet och kallades för "Lillmånen" och var på stor bild i idrottsbladet. Det känns länge sen fastän det bara är 41 år!

Men termomtern visar nu åter på plus och snön sjunker ihop i snabb takt. Träd och buskar börjar att titta fram igen och skidorna är inställda. Själv känner man sig som en snödroppe, liten och söt och sårbar.

Men det är bra med lite inneväder ibland och man får lite pappersgöra undanstökat. Äntligen har jag kunnat ge mig hän några dagar och mitt manuskrift har växt en hel del. Ca 25 % är klart och det känns inte så dumt, vintern har ju knappast börjat.

Snöfallet gjorde att vi övervägde att avblåsa vår fästing envig, men de små själarna är tuffa så vi avvaktar nog några veckor till. Prisbordet är ännu inte färdigdukat.

Detta är ett nödmeddelande sänt från familjen Bockgård på gränsen mellan Småland och Östergötland vid det stormiga och oroliga Baltiska havet. Träd och buskar har intagit en horisontell position och hönsgården är raserad.

Med andra ord, här är vi mer insnöade än vanligt och att lämna stugan är inte just nu att tänka på, igloon är inte färdig ännu. El och vatten finns det stundtals i ledningarna och då gäller det att passa på, laga mat, betala fakturor, skita, blogga och sedan två sina händer.

Vi hörs senare om möjlighet ges.

Efter prejudicerande domar i högsta domstolen har straffen för mord i allmänhet sänkts från livstid till 10 år. Tunga narkotikabrott och våldtäkt kan däremot ge 14 år på vatten och bröd.

Höga vederbörande har alltå vägt och mätt och funnit att människovärdet väger lätt.

Nota bene. Glöm inte bort att efter våldtäkten slå ihjäl ditt offer om du vill komma billigt undan.

Sverige tar emot fler flyktingar från Irak än alla övriga EU-stater tillsammans.

Det beror inte på att vi är en stor nation, fikar efter billig arbetskraft, är godtrogna eller har bättre klimat än övriga stater i Europa. Nej det beror på att vi har ett stort hjärta och är mer medkännande, har högre moral och är generösare än andra folk.

Bättre medmänniskor helt enkelt, ett herrefolk i sin art, en moralisk stormakt.

d. 26/11-07
Måhända vill vi reparera vårt dåliga samvete för att baltflyktingarna utlämnades åt en säker död i Sovjet vid andra världskrigets slut, eller för att de tyska kanonerna tillverkades av svensk järnmalm.

Jag har inte så många personliga minnen från Valdemarsviks store son Nils Liedholms fotbollskarriär. Dock minns jag väl VM finalen -58 och hans mål när Sverige för en stund var världsmästare. Den händelsen avnjöt vi framför en något snöig TV-ruta på Smålandsgatan tillsammans med bl.a. hans mor Kajsa och syster Margareta och lillebror Karl, som i mycket levde sina liv genom sin bror Nils.

1951 när jag var ett år och fick stanna hemma hos farmor, gästade mina föräldrar honom i Italien och han var redan då kung, avgudad och omsvärmad i Milano och han blev igenkänd och bejublad var än de drog fram, vilket jag senare ofta hörde berättas. 

Varje sommar var han sedan hemma och hälsade på familjen i Valdemarsvik och ofta fick han tid över för en visit hos oss i Vammarsmåla och jag minns särskilt hans vackra grevinna Nina, lilla Carlo som inte pratade svenska, och Nils gentlemannamässiga framtoning med den  breda och oförstörda vikensdialekten, gudarnas och hjältarnas språk!

Han glömde aldrig sina rötter och kom ihåg min far, sin gamla barndomskamrat, med en blomma vid hans begravning för några år sedan och mina tankar går nu till Nils och hans familj i Italien.

Det börjar bli svettigt för stackars Reinfeldt. Kanske var det ändå skönare att opponera.

Det blir nog problem att rekrytera potitiker framöver. Helst bör de vara felfria och ha en tadelfri vandel. Utan dessa kriterier skulle jag väl ha varit statsråd för länge sen!

Kanske kan man hitta något övervintrat helgon nånstans som man kan ha under glaskupa och klona och föröka vegetativt.

En svensk statsbildning har sedan sen vikingatid definierats genom en någorlunda enhetlig lagstiftning i ett sammanhållet geografiskt territorium med gemesamt gränsförsvar anfört av en vid Mora stenar vald kung, samt egen myntprägling.

Lag och rätt har sedan länge attackerats, försvaret håller på att avvecklas och idag har det offentliggjorts att all myntprägling inom riket snart upphör p.g.a. kostnads- och miljöskäl.

Det är bara monarkin, numera ett cementerat arvsrike som håller stånd och veckotidningarna myser!

Trots besvärjelser om könsmaktsordning och könsneutrala äktenskap fortsätter "oturen" med det täcka könet för den moderata partiledaren. Några av hans utkorade kvinnor försvinner ner genom falluckan innan de ens hunnit värma upp taburetten, medan en som är väl insutten och gammal i gården låter sig mutas, förföras och förnedras av en undersökande och grävande journalist, som åstundar någon sorts inträngande reportage.