Rörelse i motvind
Kärnkraftslobbyn hukar tillfälligtvis i motvinden och tar skydd i lä för strålningen från Fukushima. Men medan vindkraften vinner terräng runt om i världen, har den mycket svenska föreningen, Föreningen Svenskt landskapsskydd, FSL, arbetat mycket hårt det senaste året under parollen: nej till vindkraft till varje pris.
FSL säger sig värna svensk natur och det svenska kulturlandskapet, men föreningen struntar i svenska hagmarker och slåtterängar och är i praktiken en enfrågeorganisation. FSL riktar all sin ilska och frustration mot vindkraften, vilken utmålas som livsfarlig och som något som jagar folk från hus och hem.
De gör allt för att sprida rykten, överklaga och på alla sätt stoppa eller försinka tillståndsprocessen. I områden där den lokala opinionen sover eller är likgiltig, försöker man att nessla sig in och blåsa liv i brasan. Man tillhandahåller generöst mallar till brev där grannarna kan rikta indirekta hot om skadeståndsanspråk mot markägarna.
Skogsägarna skräms med att deras skogsbruk inte kan certifieras, då elproduktionen med vindmöllor är att se som en industriell miljöfarlig verksamhet. Må så vara att de närmaste metrarna runt tornen inte bör beträdas av allmänheten med hänsyn till bl.a. farlig isbildning vintertid. Markägarna är väl dock inte dummare än, att om dessa farhågor skulle bli aktuella, de avstyckar och gör vindparksområdena till egna fastigheter, som lämpligen skrivs över på närstående.
Från vindkraftsbranschen har man ofta, felaktigt anser jag, valt att ducka för kritiken eller vända andra kinden till. Kritiken är visserligen ofta så osaklig att den är svår att bemöta. Ett vanligt påstående är att vindkraften är skattesubventionerad. Det är helt felaktigt. De s.k. gröna certifikaten betalas av konsumenterna, inte av staten. Satsningen på förnyelsebar energi leder till dyrare el, det är riktigt. Men detta i sig skapar stora inkomster till staten genom bl.a. moms på både elen och certifikaten.
Det blåser bara ibland är ett annat argument. Det är fel. Det blåser alltid i någon del av vårt avlånga land, och produktionen från den samlade vindkraften är tämligen konstant. Det ger ingen el på vintern när det är kallt heter det också. Fel, fel, fel. Det blåser bäst under vinterhalvåret och energiinnehållet är bättre i kall luft som har högre densitet.
Det kan finnas olika anledningar till motståndet mot vindkraft. En del inskränker sitt motstånd till: gärna vindkraft men inte i närheten av mitt fritidsparadis. En del tycks vara besjälade av en ärlig djupt sittande ideologisk, ja nästan religiös avoghet mot vindens kraft, som man kanske insupit med modersmjölken. Men ofta har man nog att söka orsaken i den Kungliga Svenska Avundssjukan. Många enskilda markägare och tillika småföretagare på landsbygden tjänar mycket pengar på att arrendera ut mark till vindkraftsverk. 100 000 - 150 000 kr per verk och år är pengar som sticker i ögonen på många. Svensk landsbygd skall vara ett stort Skansen dekorerat med fattigbössor på grindstolparna här och var.
Aapua vindkraftspark i Övertorneå kommun
FSL säger sig värna svensk natur och det svenska kulturlandskapet, men föreningen struntar i svenska hagmarker och slåtterängar och är i praktiken en enfrågeorganisation. FSL riktar all sin ilska och frustration mot vindkraften, vilken utmålas som livsfarlig och som något som jagar folk från hus och hem.
De gör allt för att sprida rykten, överklaga och på alla sätt stoppa eller försinka tillståndsprocessen. I områden där den lokala opinionen sover eller är likgiltig, försöker man att nessla sig in och blåsa liv i brasan. Man tillhandahåller generöst mallar till brev där grannarna kan rikta indirekta hot om skadeståndsanspråk mot markägarna.
Skogsägarna skräms med att deras skogsbruk inte kan certifieras, då elproduktionen med vindmöllor är att se som en industriell miljöfarlig verksamhet. Må så vara att de närmaste metrarna runt tornen inte bör beträdas av allmänheten med hänsyn till bl.a. farlig isbildning vintertid. Markägarna är väl dock inte dummare än, att om dessa farhågor skulle bli aktuella, de avstyckar och gör vindparksområdena till egna fastigheter, som lämpligen skrivs över på närstående.
Från vindkraftsbranschen har man ofta, felaktigt anser jag, valt att ducka för kritiken eller vända andra kinden till. Kritiken är visserligen ofta så osaklig att den är svår att bemöta. Ett vanligt påstående är att vindkraften är skattesubventionerad. Det är helt felaktigt. De s.k. gröna certifikaten betalas av konsumenterna, inte av staten. Satsningen på förnyelsebar energi leder till dyrare el, det är riktigt. Men detta i sig skapar stora inkomster till staten genom bl.a. moms på både elen och certifikaten.
Det blåser bara ibland är ett annat argument. Det är fel. Det blåser alltid i någon del av vårt avlånga land, och produktionen från den samlade vindkraften är tämligen konstant. Det ger ingen el på vintern när det är kallt heter det också. Fel, fel, fel. Det blåser bäst under vinterhalvåret och energiinnehållet är bättre i kall luft som har högre densitet.
Det kan finnas olika anledningar till motståndet mot vindkraft. En del inskränker sitt motstånd till: gärna vindkraft men inte i närheten av mitt fritidsparadis. En del tycks vara besjälade av en ärlig djupt sittande ideologisk, ja nästan religiös avoghet mot vindens kraft, som man kanske insupit med modersmjölken. Men ofta har man nog att söka orsaken i den Kungliga Svenska Avundssjukan. Många enskilda markägare och tillika småföretagare på landsbygden tjänar mycket pengar på att arrendera ut mark till vindkraftsverk. 100 000 - 150 000 kr per verk och år är pengar som sticker i ögonen på många. Svensk landsbygd skall vara ett stort Skansen dekorerat med fattigbössor på grindstolparna här och var.
Aapua vindkraftspark i Övertorneå kommun
Hur klokt är det på en skala.
I Sverige måste kobönder ha reservelkraft för att klara djurskyddslagen. I Japan behöver tydligen inte kärnkraftsproducenterna ha elverk och pumpar som tål väta. Hur klokt är det på en skala?
Visst är det trevligt med strandtomter, men kan man inte i Japan hitta någon platå vid havet som höjer sig sig några tiotal meter över vattnet. En våg på 11 meter klarade man tydligen inte. Hur klokt är det på en skala?
Kärnkraftsverk lokaliserade till ofta jordbävningsdrabbade områden, hur klokt är det på en skala?
En söt flicka som i vårsolen sitter på stentrappen och blir kall om stjärten,
hur klokt är det på en skala?
Jordbävning
En enorm jordbävning har åter drabbat mänskligheten och en hög tsunamivåg går från kontinent till kontinent, och då menar jag inte det ordinära jordskalvet utanför Japans kust, utan efterskalven och debattvågorna som går höga i traditionella och sociala media efter att Håkan Juholt otippad har blivit föreslagen till ny ordförande för SAP.
Juholt är en traditionell potitikerbroiler fallen efter ett kommunalråd i Oskarshamn och till det yttre liknar han mest kamrat Stalin eller Saddam Hussein, men skall ändå inte dömas i förtid. Utseendet är ju inte allt ens för en medelålders man. Att han inte är en 08 utan en tvättäkta smålänning och verkar ha en klädsam självdistans är också förmildrande omständigheter och kanske kan han framledes generera en våg att surfa på för partiet.
En modern trasproletär med en chick Topshop-väska som Juholt nu skall
försöka fånga upp.
Juholt är en traditionell potitikerbroiler fallen efter ett kommunalråd i Oskarshamn och till det yttre liknar han mest kamrat Stalin eller Saddam Hussein, men skall ändå inte dömas i förtid. Utseendet är ju inte allt ens för en medelålders man. Att han inte är en 08 utan en tvättäkta smålänning och verkar ha en klädsam självdistans är också förmildrande omständigheter och kanske kan han framledes generera en våg att surfa på för partiet.
En modern trasproletär med en chick Topshop-väska som Juholt nu skall
försöka fånga upp.
I fädrens spår för framtids segrar
Med 18 timmars framförhållning och totalt fem mil i benen bestämde jag mig för att åka Halvvasan, trots att jag slagit svanskotan i Vindommens is dagen innan. Jag letade fram de gamla repiga skidorna som är avpassade för en 10 kilo lättare person, packade bilen och styrde kosan mot Mora med Maggan som kartläsare.
Planen var att få skidorna vallade av proffs i Mora, men vallabodorna stängde kl. 20.00 och den tiden missade vi med en kvart. Det fick bli en egen blandning av stearin och trätjära och 700 kronor sparade i plånboken istället. Jag garanterar att jag hade sämsta glidet av de 3600 startade. Jag var tvungen att staka både uppför och nerför och det tog på krafterna. Men inte värr än att jag den första halvmilen bedömde såväl bonitet som gallringsgrad i skogen jag passerade.
Det gled inte heller sämre än att jag efter en dryg mil stod på öronen i en utförslöpa för att inte spetsa en dam som låg och krälade i spåret i slutet av backen. Svanskotan fick sig åter en törn, men det var bara att bita ihop, smärttröskeln är ju hög hos mig liksom hos alla män. De sista milen blev kämpiga, men så hamnade jag efter startnummer 1808 och tänkte på vad finnarna detta år fick genomlida i det stora fosterländska kriget och jag härdade ut.
Den sista halvmilen fick jag ögonen på en fin päronstjärt från Stora Skedevi med bara en stav och jag hängde på och det flöt på ganska bra fastän krampen började att kittla i bägge låren. Men döm om min förvåning när jag väl i mål kunde konstatera att päronstjärten tillhörde en långhårig och något korpulent gubbe nästan i min egen ålder.
Målklockan stannade på 4 timmar och 34 minuter för de 45 kilometerna, alltså bara drygt ett par timmar efter de bästa, men det skyller jag på den dåliga vallan.
Planen var att få skidorna vallade av proffs i Mora, men vallabodorna stängde kl. 20.00 och den tiden missade vi med en kvart. Det fick bli en egen blandning av stearin och trätjära och 700 kronor sparade i plånboken istället. Jag garanterar att jag hade sämsta glidet av de 3600 startade. Jag var tvungen att staka både uppför och nerför och det tog på krafterna. Men inte värr än att jag den första halvmilen bedömde såväl bonitet som gallringsgrad i skogen jag passerade.
Det gled inte heller sämre än att jag efter en dryg mil stod på öronen i en utförslöpa för att inte spetsa en dam som låg och krälade i spåret i slutet av backen. Svanskotan fick sig åter en törn, men det var bara att bita ihop, smärttröskeln är ju hög hos mig liksom hos alla män. De sista milen blev kämpiga, men så hamnade jag efter startnummer 1808 och tänkte på vad finnarna detta år fick genomlida i det stora fosterländska kriget och jag härdade ut.
Den sista halvmilen fick jag ögonen på en fin päronstjärt från Stora Skedevi med bara en stav och jag hängde på och det flöt på ganska bra fastän krampen började att kittla i bägge låren. Men döm om min förvåning när jag väl i mål kunde konstatera att päronstjärten tillhörde en långhårig och något korpulent gubbe nästan i min egen ålder.
Målklockan stannade på 4 timmar och 34 minuter för de 45 kilometerna, alltså bara drygt ett par timmar efter de bästa, men det skyller jag på den dåliga vallan.
