Var hälsad sköna maj

Vårtal Nämndemansgården 2012

Jag har vårtalet här nästan regelbundet i Skrickerum vart tredje å sedan 1970-talet. Mycket är sig likt så här års, dvs. vädret är oförutsägbart. En annan företeelse som är sig lik, tiden går bara fortare och fortare och åren blir bara kortare och kortare.

Tar vi först en titt i den lilla världen, så ser vi först på alla de stora förändringar som skett här i byn sedan 70-talet. Förändringarna kommer smygande i små steg så att de knappas märks, men kastar man en blick i backspegeln så ser man där en annan värld, som aldrig kommer tillbaka. Förändringen har i stort varit på både gott och ont, men ingen kan påstå att landsbygden varit vinnare.



I Skrickerums by fanns ännu på 70-talet affär och ett decennium tidigare även skola. Tidigare har funnits mejeri, smedja, kvarn och såg och fabrikation av gengasved en tid under kriget. Och där uppe på det höga Abrahamsberget fanns ett luftbevakningstorn som var bemannat av Skrickerums lottor under ofredsåren.

Det har funnits festplatser med dansbanor och flera livskraftiga föreningar med hemvist i byn. Skrickerums Fotbollsförening bildades 1931 och hade utöver fotboll även bandy på programmet. Fotbollsplan hade man på en av mina åkrar ute på Sävsjöbotten och festplatsen låg i min kohage. Bandyplan skottades självklart upp här på Vindommens is, där man också skördade is vintertid till mejeriets behov och även vass ibland vid svårår.

Fotbollsföreningen hade även ett gubb- och ett damlag, som ibland drabbades samman i våldsamma drabbningar. Vid ett tillfälle tog de feministiska damerna helt sonika och bar in målvakten Olle Karlsson med boll och allt in i mål för att bättra på målstatistiken, självklart till publikens jubel. Ja det var tider det!

Under 1930-talet firades Valborgsmässoaftnarna uppe på sagda Abrahamsberget. Edvin Hanberg, i salig åminnelse, som gick som en plikttrogen löskarl här i byn, berättar i en av sina skoluppsatser om en sådan begivenhet 1936: en präktig majeld, sång av sångkören under kantorns ledning och raketer i vackra färger och så Gamla du fria och ett fyrfaldigt hurra för fosterlandet.

Det var alltså för nästan 80 år sedan, men mycket i själva firandet är sig alltså ganska likt, men ingen av den tidens firare finns med oss här ikväll och vi har för brandriskens skull dragit oss närmare vattnet.

Ser vi oss så omkring i den stora världen, utanför byns och socknens hank och stör, så är förändringarna om möjligt ännu större. Landsbygdsbefolkningen har kommit i klar minoritet, och det märks självklart på mått och steg från statsmaktens sida. Vi på landsbygden får maka på oss undan för undan. Bekvämast är självklart att försonas med sitt öde, men jag kan inte hålla tyst, vill inte böja mig, utan hellre bita ifrån så länge jag har tänderna i behåll. Med den filosofin har jag även varit besjälad när jag skrivit min bok Bondungar, när jag engagerat mig i rovdjursdebatten och när jag lagt näsan i blöt i den aktuella debatten om Valdemarsviks hamnmiljö.

Våren ger livsmod och lite extra kraft åt oss alla, att efter intresse och fallenhet gå till storms mot dumhet, orättvisor och fogdevälde, var än de dyker upp med sina fula trynen. För det är en sann gudagåva att få bli upptänd, att brinna som en eld, och åter få vara med ett årsvarv, även fast man någonstans vet att man själv skall dra det kortaste strået. Där någonstans mellan vårens förhoppningar och höstens och ålderdomens visshet finns sanningen om våra liv, som är outsagd, men som man snuddar vid i den sanna poesin.

Min själseld är likt denna majbrasa inte så stor som den ständige rebellen och pyromanen August Strindbergs eld. Han påstod ju att hans eld var den största i Sverige. Hur som helst, i följande dikt ”Esplanadsystemet” ger han både den som vill bevara och den som vill riva ner något att tänka på:


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0