Malplacerad bondkomik
ESO-utredaren professor Ewa Rabinowicz på SLU har, på Finansdepartementets uppdrag, i en rapport vädrat sina personliga åsikter om svenskt jordbruk i allmänhet och det svenska landsbygdsprogrammet i synnerhet. Det slussas för mycket pengar direkt ner i böndernas fickor och kapitaliseras som förmögenhetstillväxt i den jordägande klassen, menar professorn. Rapporten har hon kallat ”Bonde söker bidrag” i en raljerande ton, som skulle passa bättre i Full Fräs med Stefan och Krister.
Jag skulle ha blivit mindre förvånad om professorn och istället hade varit mest kritisk till gårdsstöden i pelare 1, där medlemsländerna i slutändan också betalar och där en utmanande passivitet uppmuntras. Länder och områden som har bäst odlingsbetingelser får även högst stöd, medan de som har sämst naturliga förutsättningar att konkurera får lägst. Jag känner väl till den historiska bakgrunden till dagens ordning inom EU, men måste ändå medge att jag numera har svårt att som bonde logiskt och med sakliga argument försvara rådande situation.
Professor Rabinowicz tycker att jordbruket är en liten obetydlig näring som mest genererar problem, fastän jordbrukssektorn med drygt 70 000 företag är den enskilt största och mest spridda småföretagargruppen i Sverige. En i ordets rätta mening livsviktig näring, som sekundärt skapar mycket jobb i förädlingsleden och skapar biologisk mångfald i hagar och ängar. För att inte nämna alla tusentals jobb som jordbruket föder i en svällande byråkrati på t.ex. länsstyrelser, jord- och naturvårdsverk samt på professorns SLU.
Om bönderna skulle behöva ekonomiska tillskott för att inte hamna på fattighuset, är det bättre att åtgärda det med socialpolitik, tycker professorn, fastän hon mer än väl borde veta att man för att erhålla socialbidrag, först måste sälja av både hus och hem med hela rörelsen. Men kanske är det svårt att se helheten när man bor i Malmö i ett lite udda hörn av landet, på betryggande avstånd, både bildligt och bokstavligt, ifrån landsbygdsprogrammets kärnområden.
För i verkligheten gör miljonerna i landsbygdsprogrammet mycket samhällsnytta, även om det kan vara svårt att i enskilda fall göra en vetenskaplig utvärdering. Vi har ju inte svaret på hur det annars skulle ha sett ut. Men säkert hade vi då haft ett jordbruk på ännu snabbare reträtt, en glesare och tystare glesbygd och mer sly och vanhävdsört i hagarna. Enklast och tillförlitligast är för det mesta att söka svar i det verkliga livet. Nu hyser mina hävdade betesmarker väl synliga och dekorativa fornminnen samt utrotningshotade arter som kronärtsblåvinge, sandödla, praktbyxbin och revsvalting, och det kommer ständigt en rännil, både av lekmän och expertis, för att titta på mina rariteter. Utan stöd till extensiv betesdrift och till att hålla hagmarkerna öppna, hade säkert mina dikor gjort sin sista resa för länge sedan, och de hotade arterna med dem.
Anders Bockgård
Landsbygdspartiet, arbetsgruppen för svensk livsmedelsproduktion
