ANDERS BOCKGÅRD

Till Länsstyrelsen Östergötland

Valdemarsviks centralort är sannolikt den ort i Östergötland som förhållandevis till sin storlek har drabbats hårdast av rivningsraseriet på 1960-, 70- och 80-talet. Men vid hamnen i Valdemarsvik finns ännu en sammanhållen miljö med tre omistliga byggnader som ägs av oss medborgare gemensamt, dvs. av Valdemarsviks kommun. Dessa tre byggnader önskar vi nu få förklarade som byggnadsminnen för att garantera deras vård och bevarande in i framtiden.

    Den första byggnaden är det s.k. Borgsmagasinet eller S.P. Forssbergs magasin (Valdemarsvik 4:56), uppfört omkring 1850 i två och en halv våningar förutom en rustik källarvåning. Sven Petter Forssberg var en utpräglad entreprenör, delägare i Gusums bruk, vårdare och tillskyndare av allmännyttan och en av de viktigaste personerna för Valdemarsviks köpings dynamiska utveckling under 1800-talets andra hälft. Han hade egna fartyg som gick till kontinenten och han handlade i parti och minut med bl.a. spannmål, virke och kolonialvaror. Det stora välbevarade magasinet användes i denna hans blomstrande verksamhet

    Den andra byggnaden är det så kallade Mattonska magasinet (Valdemarsvik 3:1), ett spannmålsmagasin som är uppfört omkring 1870 i två och en halv våningar med utlastningsmöjligheter från varje våning direkt till fartygen. Byggnaden är ett tydligt vittnesmål om hur man i även denna svaga jordbruksbygd efter omfattande torrläggningar och sjösänkningar i mitten av 1800-talet kunde erövra nya stora arealer för spannmålsproduktion, så att man till och med blev nettoexportör av foderspannmål, främst av havre till kontinenten och England.

    Den tredje byggnaden är Sahlinsbyggnaden (Valdemarsvik 4:104), ursprungligen Firma C.E. Petterssons ångsåg med hyvleri uppförd 1909, men delvis återuppbyggd efter en brand 1930. Maskinhuset för ångmaskinen och första våningen är uppförd i tegel med tidstypiska dekorationer och resten av byggnaden är av trä. Nedre delen av den väldiga skorstenen i tegel, som en gång i tiden tävlade i höjd med läderfabrikens skorsten, kvarstår också. Taket är försett med en ovanlig och dekorativ lanternin för bra ljusinsläpp. Sågen hade ett strategiskt läge i Valdemarsviks hamn där timret blötlagrades i hamnbassängen för att sedan matas upp av det ångdrivna uppfodringsbandet. Det uppsågade virket kunde sedan efter torkning direkt lastas i fartyg för vidare export.

    Hammarkinds härad med Valdemarsviksbygden var på 1600-talet ledande i Sverige för virkesexport. Valdemarsvik nämns förövrigt för första gången i samband med just virkesexport 1604. Virkesexporten tillsammans med tjärexporten är urkällan till lastageplatsen och köpingens framväxt och blomstring. Länge var det självklart det brusande vattnet som var kraftkällan i traktens många vattensågar, men med sjökaptenen och virkeshandlaren Petterssons ångsåg infördes en för bygden ny kraftkälla. Det var ångkraften, som var avgörande för Sveriges industrialisering och indirekt en förutsättning för en stor och politiskt stark arbetarklass, som tidigare varit hunsad och marginaliserad.

Den sammanhållna miljön med de tre beskrivna byggnaderna i Valdemarsviks hamn, som även innefattar en närbelägen byggnad som ursprungligen varit bostad för Gusums bruks skeppare, och troligen är Valdemarsviks äldsta byggnad, är samtliga goda representanter för en viktig epok i Sveriges utveckling till en modern urban stat. Men tidsepoken, som inte ligger så långt borta, är dåligt representerade med byggnadsminnen i vårt land. Allt för länge har vi istället haft en slagsida mot högreståndskulturen i våra officiella byggnadsminnen. Regionalt och för Valdemarsviks gamla köping är byggnaderna i en sammanhållen miljö av omistligt värde och viktiga för Valdemarsviksbornas identitet och självaktning.

Valdemarsvik den 12 juni 2012

Valdemarsviks Hembygdsförening   Tryserum-Hannäs Kulturhist. Stiftelse

Krister Ryding                                        Anders Bockgård

                      genom

                      Valdemarsviks Träbåtsförening

                      --------------------------------------

                       Lars Hallkvist

Det riksbekanta muddringsarbetet och reningen av Valdemarsviken har som befarat blivit dyrare än beräknat, och vad man förlorat på gungorna vill man nu ta igen på karusellen genom att hitta billigare lösningar för de viktiga stabiliseringsarbetena i Valdemarsviks hamn.  Men i processen håller man på att frånta Valdemarsvik omistliga värden.

   Ledande företrädare för Valdemarsviks kommun vill frångå det ursprungliga förslaget, som innebar ny strandskoning och stabilisering av det s.k. Sahlinsområdet, och istället riva flera magasin, schakta bort hela området och skapa en långgrund strand och en framtida vassrugg. Det kan kortsiktigt vara en besparing, men på längre sikt måste det väl vara utomordentligt dålig hushållning att avhända sig en flera tusen kvadratmeter stor strandtomt vid ”Ostkustens enda och renaste fjord”, om man tror på Valdemarsviks framtid. Området är dessutom enligt plan avsatt att användas för hamnverksamhet, vilket knappast kan ha täckning om området bortschaktas. Förslaget att anlägga en strandpromenad utmed viken är tilltalande, dock vill vi att den hela vägen följer en ordentlig kaj.

   Dessutom finns anledning att misstänka att området gömmer intressanta bebyggelselämningar, som före en bortschaktning kräver en dyrbar arkeologisk undersökning. Området utgjorde nämligen tomtplats för en av de första byggnaderna vid hamnen, Borkhult bruks järnbod från 1749 med tillhörande malmbrygga för inskeppning av Utömalmen.

   Sahlinsbyggnaden, dvs. C. E. Petterssons gamla ångsåg från 1909, är i sig själv kanske inte av synnerligt kulturellt värde, men sammantaget med övriga två gamla magasin från mitten av 1800-talet är området en av få sammanhållna omistliga miljöer i Valdemarsviks gamla köping. Det finns alltså anledning att förmoda att fråga om byggnadsminnesförklaring av de tre karaktärsbyggnaderna, Ångsågen, Mattonska och Borgsmagasinet, kommer att väckas. Ett beslut av kommunstyrelsen att riva byggnaderna kommer dessutom sannolikt att överklagas till kammarrätten. I båda fallen konsekvenser som innebär att arbeten fördröjs och kanske till och med stoppas.

   Många Valdemarsviksbor beklagar sig nu över tidigare rivningar i centrum, kulverteringar och utfyllnader. Men det båtar föga att nu gråta över spilld mjölk. Bättre då att istället försöka greppa den mjölkkanna som just är till att stjälpa och se till att den hålls på rätt bog.

   Vi anser att en planändring med tillhörande utställning och remissrunda måste komma till stånd innan man vidtar så omfattande försämringar av miljön i centrala Valdemarsvik. Och vi är övertygade om att bättre kunskaper om konsekvenserna, ett bättre beslutsunderlag, skulle leda till ett annat beslut.  Att låta riva de få rötter till det förflutna som finns kvar och samtidigt förstöra strandlinjen och försvåra för båtlivet i centrala Valdemarsvik vore ett stort och irreparabelt misstag.

Helena von Schantz/ Folkpartiet i Valdemarsvik

Bror-Tommy Sturk/ Miljöpartiet i Valdemarsvik

Lars Hallkvist/ Valdemarsviks Träbåtsförening

Krister Ryding/ Valdemarsviks hembygdsförening

Sven Bråkenhielm/ Tryserums hembygdsförening

Håkan Skånman/ Gryts Skärvårdsförening

Anders Bockgård/ Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska Stiftelse