ANDERS BOCKGÅRD

Manifestation i Stockholm den 24/3 2012
 

Mötesdeltagare, djurvänner, naturbrukare 

Jag är inte jägare, jag är inte fårfarmare och jag har inte särskilt lågt hårfäste. Jag är författare, entreprenör och skogsbrukare och trots allt en riktig tvättäkta lantis. Jag kommer inte från det traditionella vargbältet, men väl från det län där vi hade flest dödliga vargattacker under förra året, dvs. Östergötland, på gränsen till Dackes Småland. Jag har sett vargspår utanför stugknuten och min rågranne har fått ett antal får rivna.
 

Visserligen har jag även några få köttdjur för att bevara ett levande beteslandskap i mångfald och öppna vyer för fritidsfolket och egen trevnad, men jag talar i ringa grad i egen sak i snäv betydelse, utan utber mig för landsbygdens välfärd i stort. 



Jag ser de stora rovdjurens påtvingade återkolonisering av mellan- och södra Sveriges landsbygd som ett övergrepp, en våldtäkt på landsbygdens folk. Jag har min farmors mormors fars vargnät kvar i mina samlingar som minne från de legendariska måntusenhövdade vargskallen efter ulven i Kalmar län på 1820- och 1830-talet, och jag vet inte minst genom egen forskning vilken enorm skada vargen orsakade sockenallmogen på den tiden. 
 

Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför glesbygdsmänniskornas oro, bekymmer, merarbete, ekonomiska förluster och förlorad livskvalité på grund av ökande rovdjursstammar. Det handlar om en hotad livsstil. Kanske skulle ett påbud om att krogarna här i Stockholm skulle stänga kl. 18.00 inte uppfattas så positivt av alla.

Jag är också förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjurens, fårens, hundarnas och hjortdjurens fruktansvärda lidanden. Särskilt då med tanke på svenskarnas världsrekord i omsorg i övrigt om folk och fä.
 

Politikerna hukar och skyller på EU. Vad är detta. Vi röstade på EU för att trygga freden, slippa passen eller kunna köpa billig sprit, inte för att tvingas importera sjuka djur, få träden räknade i beteshagarna, få inskränkt jakträtt eller för att få vargen som husdjur på gårdstunet.

Det talades till en början vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skull tas så nära oss gräsrötter som möjligt, men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss.
 

Om man är stark skall man vara snäll, säger Astrid Lindgren i sin berättelse om Pippi. Men hon talade för döva öron vad gäller regering och riksdag, som bockar och bugar för EU och Bryssel, samtidigt som man konfronterar stora delar av landets egen befolkning på landsbygden. Påhejade av rovdjurssuporters, Naturvårdsverket och storstadsmedia, som använder gammal välkänd härskarteknik, förminskar vargskeptikernas argument och ifrågasätter eller förlöjligar deras personliga kvalitéer.
 

Är det moraliskt försvarbart att i en hungrande värld undandra stora betesarealer här i norra barrskogsbältet och avstå mycket animaliskt protein från tamdjur och vilt. Är det rätt att offra den unika fäbodkulturen och det småskaliga jordbruket baserat på betesdrift, för att istället ersätta det med industrijordbruk med djur uppstallade året runt.

Är det moraliskt och är det långsiktigt, eller är det en dagslända uppfödd i överflöd, som snart skall fladdra bort i natten, när vi inom få år är ytterligare en miljard människor på jordklotet att mätta.
 

Man skall inte hata några djur, där bor varken elakhet eller godhet. De låter instinkten styra ”alla efter sin art, fänad, kräldjur och vilda djur”, och de har inte den fria viljan. Men av människor kan vi kräva mer.
 

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt som i stora drag handlar om en dragkamp mellan stad och land. Mellan urbanitet och förmenad efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.
 

Landsbygden och de areella näringarna har sedan lång tid tappats på resurser, sett sin försörjningsbas minskas. Utökad allemansrätt, strandskydd och det fria handredskapsfisket är några exempel från efterkrigstiden. Återinförandet av varg och i övrigt utökade rovdjursstammar är en logisk fortsättning på denna politik och innebär av naturnödvändighet minskande stammar av matvilt och minskande jakt- och fastighetspriser i mångmiljardklassen. Men det är en ickefråga för flertalet politiker och många med dem.
 

För det är så här. Det är svårt att gå utanför sin egen box, sin egen lilla kätte. Låt mig ta ett litet exempel. Svartråttan utrotades i stort sett i Sverige under 1800-talet, ungefär samtidigt med att vargen mötte samma öde. Svartråttan blev utkonkurrerad av brunråttan, och vargen blev utkonkurrerad av ett annat djur, av människan. Svartråttan som lever i starka stammar i delar av övriga Europa är ett intelligent och socialt djur som levt i människans fotspår i årtusenden. Det kan ses som en förlust för den biologiska mångfalden att ett sådant trevligt och på många sätt avancerat däggdjur skall vara utrotat från vårt fina land.
 

Men hur skulle det låta, hur skulle det uppfattas om någon på allvar skulle föreslå att man skulle avsätta betydande resurser för att återinföra svartråttan i lämpliga habitat, som t.ex. här i Stockholms innerstad där det är lämpligt lokalklimat och gott om föda i sopptunnor och kloakledningar.
 

Må så vara att ett sådant förslag skulle väcka gillande bland några få rättrogna ekofascister, men de flesta sunt tänkande stockholmare skulle slå vakt om sin närmiljö och avvisa ett sådant stolleprov med näbbar och klor.
 

Vargfrågan är en tickande bomb som riskerar att riva sönder vårt land, och jag törs knappast tänka på hur situationen i värsta fall kan vara inom fem till tio år, när ytterligare många människor i södra Sverige fått vargen i sin absoluta närhet.
 

Det är för mig obegripligt av vad skäl majoritetssamhället söker denna konfrontation. Stad och land behöver varandra och vi måste ibland kunna se verkligheten genom den andres ögon. Staden har blivit norm i det den representerar 84 % av befolkningen, men glöm inte att den endast representerar 1,3 % av landets yta.
 

Märk väl, att den största folkresningen i svensk historia, Dackefejden, hade sin orsak i bl.a. centralisering av beslutanderätten och inskränkningar i allmogens jakträtt, till förmån för kronan och privilegierade grupper.

Anders Bockgård