ANDERS BOCKGÅRD

Det var beklämmande att se hur vår statsminister kom hem från nattmanglingen i Bryssel för att möta folkets jubel sittande på sin triumfvagn och med EU-ministern Birgitta Ohlsson från Tokarp viskande i hans högra öra. Budskapet var att han med skicklighet och fingerfärdighet hade sparat 1 miljard i avgifter per år till Bryssel åt det svenska folkhushållet. Men han glömde bort att säga att det är landsbygdens folk och landsbygdens ängar och beteshagar som får stå för brorslotten av den besparingen. I farans riktning ligger att bönderna, huvudsakligen djurbönder i skogs- och mellanbygd och andra entreprenörer på landsbygden, i slutändan får stå för i det närmaste hela notan. Ingen tror väl på fullt allvar att man med statliga medel kommer att täppa till de hål som kommer att uppstå i det svenska landsbygdsprogrammet när EU drar ner, även om just landsbygdsprogrammet som är en ersättning för prestation tidigare varit skötebarnet. Rimligast är väl att anta att den svenska delfinansieringen ligger kvar på cirka 50 %, och vips har statsministern sparat ytterligare en halv miljard per år.

 

Statsminister Reinfeldt har sedan länge visat prov på ett gediget ointresse för landsbygdens areella näringar, och kunskapen om dessa ”omoderna” näringar verkar ligga i samma härad. Vår landsbygdsminister har här ett drygt pedagogiskt arbete att utföra, om han nu mot förmodan skulle vara hågad. Förhoppningsvis har finansminister Borg lite större intresse. Han har ju sina bopålar nerslagna i hjärtat av den sörmländska bondvischan, och borde kunna snappa upp ett och annat i förändringens landskap när han pendlar in till Stockholm.

 

* Vi i Landsbygdspartiet oberoende är i vissa frågor "vänster" och i andra "höger", men är pålitliga motståndare till det urbana finetablissemanget och deras tolkningsföreträde, och vi vill ha fria myndigförklarade medborgare och ökat regionalt självstyre. Statliga verk, statliga media och andra statliga verksamheter skall utlokaliseras över vårt avlånga land, och regionalt differentsierade arbetsgivaravgifter skall prövas, för att utnyttja våra gemensamma resurser bättre.

 

*Vi vill ha ett proportionellt valsystem med ökat inslag av personval och med en 2 % gräns till riksdagen. Valkretsarna bör utformas så att landsbygden inte missgynnas. Hela Sveriges yta bör har representation.

 

* Den Europeiska unionen har växt för fort vad gäller dess maktambition, och vi förespråkar utträde ur EU om inte organisationen blir mindre överstatlig och lever upp till sin egen regel, subsidiaritetsprincipen. Siktet skall istället för Sverige vara inställt på en Nordisk union.

 

* De råa marknadskrafterna behöver tyglas ibland. Det bör bli slut på kolonialpolitiken i skogslänen, och skogsproduktion, vatten- och vindkraft och gruvor skall beskattas lokalt på kommunal eller regional nivå. Utländskt ägande skall begränsas och markägarna skall ha större del av kakan vad gäller gruvbrytning.

 

* Kärnkraften skall avvecklas på ett ansvarsfullt sätt, och under förutsättning att användningen av fossila bränslen inte ökar, och ersättas av resurshushållning och förnyelsebar energi, sol-, vind-, vatten- och bioenergi. Lokalt ägande och kooperativa satsningar på el- och värmeproduktion bör uppmuntras och skattemässigt gynnas.

 

* De stora rovdjuren skall förvaltas regionalt. Vargstammens utbredningsområde skall genom stängsling begränsas till enbart statlig mark eller till privat mark som staten arrenderar för ändamålet. De stora rovdjuren skall på statlig mark förvaltas i samförstånd med samerna och renskötseln. Både jakt och småskaligt fiske, som på ett etiskt sätt tar vara på viktiga förnyelsebara naturresurser är viktiga inslag i en levande och livskraftig landsbygdskultur. EU skall inte bestämma formerna för allmogejakten i Sverige .

 

* Vi vill ha ökad självförsörjningsgrad med livsmedel där det är möjligt. Onödiga transporter, inte minst av livsmedel, kors och tvärs skall nämnas vid sitt rätta namn: onödigt svinn och onödig miljöbelastning. Lokalproducerat skall gynnas och de rigida bestämmelserna för kommunal upphandling skall luckras upp. God djuromsorg och god omsorg om matproducenterna skall vara likställda mål. God åkermark skall skyddas mot exploatering och förstörelse för all framtid.

 

*Det är viktigt att kunna erbjuda bra förskolor och annan barnomsorg samt skolundervisning på landsbygden inom rimligt avstånd, för att många bygder skall kunna fortleva och utvecklas. Små skolor erbjuder en trygg uppväxtmiljö och ofta goda pedagogiska resultat. Vid ökande årskullar i tätorten och minskande på landsbygden bör man kunna ordna skolskjutsar från stad till land, det är inte längre än skjutsar i motsatt riktning, och det är god resurshushållning.

 

* Vi vill ha ökad satsning på infrastrukturen, både vad gäller järnvägar och vägnätet, även om så krävs ökad upplåning för dessa framtidsinvesteringar. Viktig infrastruktur som post, tele och stamnätet för el bör ägas av staten. Vattenfall skall ej avyttras, men koncentrera sin verksamhet till Norden och på produktion av ren el. Ett effektivt brandvärn måste finnas över hela landets yta. Inrättandet av en helstatlig affärsbank för bättre konkurrens och insyn bör övervägas. Vi tror inte på det kontantlösa samhället och kontanter är särskilt nödvändiga på landsbygden, och möjlighet att växla kontanter måste finnas över i hela landet.

 

*Polisen har fått kraftiga förstärkningar de sista åren, men det har till ingen del kommit landsbygden till del. Istället har polisresurserna klumpat ihop sig i storstäderna. Vi vill se en jämnare fördelning av resurserna över hela landet. Straffskalorna behöver ses över så att de bättre stämmer överens med allmänhetens rättsmedvetande. Allmänhetens delaktighet i rättsväsendet är viktigt och lekmannainflytandet i de högre rättsinstanserna behöver förstärkas. Bättre urval än att endast utse nämndemän med partibok bör prövas.

 

* Förenklingar av det svulstiga Regelsverige bör ske inom många områden. Paragrafryttarnas rörelsefrihet skall begränsas var än de dyker upp. Strandskyddet bör t.ex. uppluckras eller helt avskaffas  i utpräglade glesbygdsområden, som tål långt större bebyggelse än för närvarande. I storstadsnära områden bör strandskyddet snarast stärkas.

 

* Äganderätten är en grundläggande mänsklig rättighe. Bildandet av naturreservat, biotopskydd och annan inskränkning i äganderätten, skall i första hand ske på statliga marker eller genom markkompensation. Socialiseringen av det enskilda fisket på 1980-talet och tillskapandet av det fria handredskapsfisket på Ostkusten och i de stora sjöarna skall avskaffas och ersättas av lokalt förvaltade fiskevårdsområden, där allmänheten mot ersättning kan fortsätta med ett begränsat fiske i samklang med vad vattnen avkastar. Kommersiellt och storskaligt nyttjande av enskilt ägda marker med hänvisning till den under mellankrigstiden konstruerade "allemansrätten" bör begränsas.

 

* Juridiska personers ägande av jord- och skog får inte öka. Istället bör man få till en ”avvittring” av bolagsmark i mellan- och norra Sverige, som ofta kommit i bolagens händer genom ojusta metoder. Det statliga Sveaskogs markförsäljningar skall endast ske till personer som är fast boende i närområdet. Allt detta skulle skona både kultur och miljö, ty det småskaliga skogsbruket är ofta mer miljövänligt och differentierat och därmed robustare än storskogsbruket. Kontinuitetsskogsbruk utan kalhyggen skall vara godkänt och uppmuntras på speciella ståndsorter där det är lämpligt.

 

* Sveriges försvar är nu det relativt svagaste sedan statsbildningen på 1100-talet och det är självklart inte tillfredsställande.  Det svenska försvarets huvuduppgift skall vara att försvara vårt land och kunna vara behjälpligt vid olika katastrofer här hemma och i vårt närområde. Allmän värnplikt för män och kvinnor bör införas, inte minst som ett kitt över klassklyftor och för ökad integration av utrikesfödda. Utbildningen bör omfatta såväl det militära området som viktiga uppgifter i det civila försvaret och i det civila samhället. Gemensamt internatboende är en viktig ingrediens under utbildningen och bör vara praxis.

 

* Invandringen (asyl, anhörig och ensamkommande flyktingbarn) bör anpassas till en genomsnittlig europeisk nivå. En restriktiv arbetskraftsinvandring bör under lågkonjunkturer gälla inom yrkesområden där det inte finns en uttalad arbetskraftsbrist. Invandrare måste snabbt komma i arbete och integrationen måste bli bättre. Starkt segregerade bostadsområden måste luckras upp. Landsbygden och de små orterna har många gånger visas sig ha en öppnare och mer välkomnande attityd än den urbana miljön.

 

* Pension är en uppskjuten lön och pensionärerna skall betala samma skatt som för löneinkomst. Rot- och Rutavdrag skall fullt ut kunna utnyttjas av alla, även av låginkomsttagarna. Reformen betalas genom att maxbeloppet sänks med ca 20-30 %. Rot- och Rutavdrag skall bara få göras på tjänster som utförs inom landet. Alltså ingen skattesubvention till svenskar på Rivieran.

 

* Förändringen av fastighetsskatten för några år sedan innebar en stor kostnadsövervältning till landsbygdens nackdel. Den näringsidkare som har uthyrningstugor eller hyr ut tomter är särskilt missgynnade och har i realiteten normalt ingen nytta av begränsningsregeln.

 

* Ej efterfrågad telefonförsäljning till både privatpersoner och näringsidkare är ett ett otyg, en form av hemfridsbrott som bör vara förbjudet i ett civiliserat samhälle.

 

* Gamla by- och gårdsnamn hör till vårt viktiga kulturarv och gårdsnamnen skall användas i adresserna på landsbygden. De tusenåriga sockennamnen skall räddas och göras begripliga för kommande generationer genom att jordregistersocknarna fortsättningsvis finns inskrivna i de officiella fastighetsregistren och blir en del av fastighetsbeteckningarna.

 

* Landsbygdspartiet är ett sekulärt parti och är skeptiskt till religiösa friskolor, men positiv till friskolor i övrigt, inte minst på landsbygden när kommunerna lägger ner småskolorna. Kyrkobyggnaden är fortfarande en viktig sammanhållande punkt och kulturbärare på landsbygden, och kyrkorummet är för det mesta en oöverträffad lokal för samling vid högtidliga tillfällen för många bygdeskolor. Svenska kyrkan var ända till 1930 huvudman för det obligatoriska skolväsendet i Sverige, och det hör till god tradition att ta seden dit man kommer. Kyrkan får då avgöra utformningen av religiösa inslag i skolavslutningar i kyrkorummet, som en del av vårt gemensamma kulturarv.

 

 

Det var en jordbrukspolitisk mellanvalsdebatt i Jönköping för några dagar sedan och ett gäng riksdagspartier med rötter i det tidiga 1900-talet var inbjudna. Vad de vill med svenskt jordbruk och svensk landsbygd har de ju visat i praktiken under årtionden. Märkligt att arrangörerna då inte var nyfikna på att höra vad även det lilla nystartade men rikstäckande partiet Landsbygdspartiet har att komma med. Som namnet antyder så hymlar vi inte med att vi sätter landsbygden i bred bemärkelse i fokus. En levande landsbygd är en fråga om att vilja och om en sammanhållen politik. Se bara på vårt västra broderland. Riksgränsen är en kulturgräns, en vallgrav bredare än Ronja Rövardotters Helvetesgapet och skiljer avveckling från utveckling.

 

Om jag varit med i Jönköping skulle jag stått upp för svensk mjölkproduktion, som är motorn i skogs- och mellanbygden, och för en ökad självförsörjningsgrad och därmed många nya arbetstillfällen där vi har naturliga förutsättningar. De offentliga storköken är ofta sämst på att servera svenskt och lokalproducerat, medan samma offentlighet sätter upp produktions- och konkurrenshinder som är en moras av hyckleri och dubbelmoral. Omoralisk retroaktiv lagstiftning och ohemula återkrav av EU-ersättningar inte att förglömma.

 

Den bördiga åkermarken är idag inte skyddad, men väl stengärdsgårdar och stenkummel som kastades upp när de sista kapplanden erövrades från den magra utmarken i slutet av 1800-talet. Det var när alla andra resurser var uttömda efter upprepade missväxtår med svallvågor av svält och emigration. Ett bortforslat stenröse kan idag tvinga en bonde att skaka galler, allt medan exploatering av en klass 10 åker med plåtskjul och asfalt kan ge diplom.

 

Jag vill se ett avlövat EU, även om mycket av regelverk och trösklar är en hemkokad brygd, och en önskan om att vara bäst i klassen i unionen. Jag bär istället på en vision om en Nordisk union. Det är en vision på lång sikt i likhet med hur andra bär på visioner om ett klasslöst samhälle eller fri invandring. Den Nordiska unionen kan ta sin början med ett fördjupat försvarssamarbete med Finland och införandet av allmän militär och civil värnplikt/samhällstjänst för både kvinnor och män. Obligatoriskt internatboende skall vara en viktig ingrediens. En mötesplats för land och stad, en smältdegel för olika kulturer där ungdomlig kantighet slipas av.

 

Det är inte bara de stora hårda världsfrågorna som upplevs som viktiga för enskilda människor. Vargens återetablering i Sverige, efter att mer eller mindre varit utrotad i 150 år och inte särskilt saknad, är en sådan fråga. Bärplockare, djurägare och jägare på landsbygden får sin livskvalité eller ekonomi hårt beskuren. Men det värsta är att de upplever brist på empati hos de som inte är direkt berörda. Rovdjursfrågan är en apterad bomb, som utan klok hantering riskerar att brisera och klyva landet.

 

Nedläggning av glesbygdsskolor och det aktuella hotet mot våra tusenåriga sockennamn, på grund av en klåfingrig och okänslig urban byråkrati, är andra mjuka frågor som upplevs som viktiga av många på landsbyden. Det handlar inte om krig och svält eller ens om kronor och ören, men om hembygd och trygghet, om identitet och om att bli respekterad, så lantis man är.

 

(Publicerad i Land 8/2 2013)