En levande landsbygd är att vilja

Det var en jordbrukspolitisk mellanvalsdebatt i Jönköping för några dagar sedan och ett gäng riksdagspartier med rötter i det tidiga 1900-talet var inbjudna. Vad de vill med svenskt jordbruk och svensk landsbygd har de ju visat i praktiken under årtionden. Märkligt att arrangörerna då inte var nyfikna på att höra vad även det lilla nystartade men rikstäckande partiet Landsbygdspartiet har att komma med. Som namnet antyder så hymlar vi inte med att vi sätter landsbygden i bred bemärkelse i fokus. En levande landsbygd är en fråga om att vilja och om en sammanhållen politik. Se bara på vårt västra broderland. Riksgränsen är en kulturgräns, en vallgrav bredare än Ronja Rövardotters Helvetesgapet och skiljer avveckling från utveckling.

 

Om jag varit med i Jönköping skulle jag stått upp för svensk mjölkproduktion, som är motorn i skogs- och mellanbygden, och för en ökad självförsörjningsgrad och därmed många nya arbetstillfällen där vi har naturliga förutsättningar. De offentliga storköken är ofta sämst på att servera svenskt och lokalproducerat, medan samma offentlighet sätter upp produktions- och konkurrenshinder som är en moras av hyckleri och dubbelmoral. Omoralisk retroaktiv lagstiftning och ohemula återkrav av EU-ersättningar inte att förglömma.

 

Den bördiga åkermarken är idag inte skyddad, men väl stengärdsgårdar och stenkummel som kastades upp när de sista kapplanden erövrades från den magra utmarken i slutet av 1800-talet. Det var när alla andra resurser var uttömda efter upprepade missväxtår med svallvågor av svält och emigration. Ett bortforslat stenröse kan idag tvinga en bonde att skaka galler, allt medan exploatering av en klass 10 åker med plåtskjul och asfalt kan ge diplom.

 

Jag vill se ett avlövat EU, även om mycket av regelverk och trösklar är en hemkokad brygd, och en önskan om att vara bäst i klassen i unionen. Jag bär istället på en vision om en Nordisk union. Det är en vision på lång sikt i likhet med hur andra bär på visioner om ett klasslöst samhälle eller fri invandring. Den Nordiska unionen kan ta sin början med ett fördjupat försvarssamarbete med Finland och införandet av allmän militär och civil värnplikt/samhällstjänst för både kvinnor och män. Obligatoriskt internatboende skall vara en viktig ingrediens. En mötesplats för land och stad, en smältdegel för olika kulturer där ungdomlig kantighet slipas av.

 

Det är inte bara de stora hårda världsfrågorna som upplevs som viktiga för enskilda människor. Vargens återetablering i Sverige, efter att mer eller mindre varit utrotad i 150 år och inte särskilt saknad, är en sådan fråga. Bärplockare, djurägare och jägare på landsbygden får sin livskvalité eller ekonomi hårt beskuren. Men det värsta är att de upplever brist på empati hos de som inte är direkt berörda. Rovdjursfrågan är en apterad bomb, som utan klok hantering riskerar att brisera och klyva landet.

 

Nedläggning av glesbygdsskolor och det aktuella hotet mot våra tusenåriga sockennamn, på grund av en klåfingrig och okänslig urban byråkrati, är andra mjuka frågor som upplevs som viktiga av många på landsbyden. Det handlar inte om krig och svält eller ens om kronor och ören, men om hembygd och trygghet, om identitet och om att bli respekterad, så lantis man är.

 

(Publicerad i Land 8/2 2013)


Kommentarer
Postat av: Anonym

Du har så rätt,

2013-02-09 @ 17:51:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0