Kluvet land

Antologin KLUVET LAND, som i olika avsnitt bl.a. behandlar den ökade klyftan mellan land och stad, beräknas komma ut den 15/6. Boken är i pocketformat och omfattar drygt 300 sidor. Priset är 120 kronor plus 35 kr i frakt vid köp av en bok. (vid köp av flera böcker blir det betydligt billigare frakt per bok). Boken beställs på bockgard@tryserumgardar.se eller genom att sätta in pengarna på Anders Bockgårds pg 62 91 17-3. Glöm inte att ange namn och tydlig adress.

Kluvet land


Hur påverkas vi av läget i Ukraina?

 

Ukraina har kallats Europas Kornbod för sitt oerhört bördiga slättlandskap. Hitler var en gång i tiden visserligen mer intresserad av oljan i Kaukasien och inte spannmålen som fanns på vägen dit. Ukraina kan inte liknas vid Sverige och Putin är mer intresserad av att säkra sina marinbaser för tillgång till Medelhavet, än av tillgång till spannmål, men det ger ändå anledning till en tankeställare.

 

Vad vi vet är följande. Vid tidigare orostider, främst under Första världskriget, hade vi svårt att försörja oss själva med livsmedel. Framförallt minnet från krigets ransoneringar med långa brödköer och hungerkravaller, gjorde att dåvarande regering, med Per Albin Hansson i spetsen, gjorde mycket för att hålla självförsörjningsgraden hög under 1930-talet. Detta medförde att ransonering inte blev svårare än nödvändigt under Andra Världskriget. 

 

Självförsörjningen fungerade – beredskapen var god ända fram till EU-inträdet i mitten av 1990-talet då de stora beredskapslagren för livsmedel avvecklades. En av målsättningarna för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att trygga livsmedelsförsörjningen, dock utan att det finns gemensam lagerhållning för beredskapsändamål. En bristsituation måste därför hanteras med hjälp av resurser hos privata aktörer. Men vid blockader och spärrade importvägar hjälper detta föga. Det finns sedan EU-inträdet inte längre något självförsörjningsmål för livsmedel i Sverige. Vår självförsörjningsgrad är knappt 40 %. Är vi så naiva att vi tror att, exempelvis Frankrike skulle sända livsmedel till oss, som de i en krissituation, själva behöver? Inom en vecka skulle bristerna börja synas i våra butikshyllor. Efter någon månad skulle det bli allvarliga problem. 

 

Ukraina tillhör Europa, men likväl drabbas landet av en aggressiv granne. En granne som anser sig ha territoriella krav. Detta kan eskalera utom kontroll oavsett vad Carl Bildt eller Jan Eliasson anser om saken. Vi har samma aggressiva granne som Ukraina. Historien visar att krig fanns, finns och kommer att fortsätta att finnas. Vi har inte det fulla svaret ännu, men det ser inte bra ut. Det vi har gemensamt med Ukraina är att vi lever i en omvärld över vilken vi inte har någon som helst kontroll. Det vi själva kan ordna med, är främst att se till att vi kan föda vår egen befolkning oavsett politiskt klimat i omvärlden. I det scenariot spelar våra svenska bönder en avgörande roll. Ironiskt nog marginaliserar rådande svensk politik våra bönder. 

 

Även utan oroshärdar i omvärlden finns det spörsmål vi måste fundera över, för de som i framtiden har kontroll över livsmedelsproduktionen, kommer också ha kontroll och makt över människor och länder. Vilka är egentligen krafterna bakom Sveriges allt mindre produktion av livsmedel? Är det vettigt att lägga större resurser på det militära försvaret, så länge vi ändå inte klarar en avspärrning med livsmedel mer än några veckor. Varför förs inte hetare diskussioner om detta i vår Riksdag? Vad anser våra riksdagspartier om detta? Landsbygdspartiet svävar åtminstone inte på målet och vill föra upp dessa för Sverige så viktiga frågor på dagordningen.

 

Anders Bockgård, Landsbygdspartiet Oberoende, ordf. region Sydost

Magnus Malmsten, Landsbygdspartiet Oberoende, ledamot av partistyrelsen


Politikerna bör ta Skatteverket i örat


Det stormar i den svenska skogen, och då tänker vi inte främst på de oväder som stått i kö det sista halvåret, utan Skatteverkets ändrade tolkning av regler vad avser rationaliseringsförvärv.
Debatten har mest fokuserat kring möjligheten till snabbare skogsavdrag vid så kallade rationaliseringsförvärv, men ovissheten om hur Skatteverkets fotbyte även kommer att spilla över på bedömningen av möjligheterna att utnyttja ersättningsfonder ser vi som till och med än allvarligare.

Om en granne, eller en ägare av en någorlunda närbelägen jord- och skogsfastighet, köper marken som rationaliseringsförvärv, har man hittills haft möjlighet att genom ersättningsfond få uppskov med reavinstskatten genom att köpa ersättningsmark. Nu har Skatteverket hittat på regler om att bl.a. gränsen 400 hektar skall passeras, och att den tillköpta marken inte får vara varken för stor eller för liten i relation till den tillskapade brukningsenheten.

400 hektar mark, åker- eller skogsmark, betingar i södra och mellersta Sverige ett pris av ca 25-60 miljoner, och det är inte mer än drygt en handfull förvärv per år som lever upp till en strikt tillämpning av Skatteverkets aviserade nyordning. Skatteverkets ställningstagande har nu medfört ett mycket osäkert rättsläge, som kommer att resultera i långdragna rättsliga efterspel och en avvaktande fastighetsmarknad.

Varför Skatteverket nu vill försvåra för yngre jord- och skogsbrukare att steg för steg och genom byten och arronderingsförbättringar bygga upp rationella och internationellt konkurrenskraftiga enheter, är en gåta. Det blir ytterligare sten på börda för svenskt privatskogsbruk och ännu en spik i kistan för svensk livsmedelsproduktion.

På 1800-talet hade myndigheterna förstånd att genom bl.a. laga skiftesreformen understödja omarrondering och strukturrationalisering, men nu är det tydligen andra bullar som gäller. Om inte politikerna förtydligar sina direktiv och tar Skatteverket i örat, så kommer i slutändan det svenska folkhushållet att få stå där med svartepetter.

Dubbla budskap vad gäller strandsskyddet

 

Justeringen av strandskyddslagstiftningen 2009 torgfördes av den borgliga regeringen som en lättnad av strandskyddet kring våra insjöar och vattendrag, och skulle innebära en skärpning på kraven för länsstyrelserna för att få utvidga strandskyddet utöver det generella skyddet 100 meter. Detta har Länsstyrelsen i Kalmar län märkligt nog tagit till intäkt för att istället gå på tvärs och vill nu utöka strandskyddet kraftigt vid flera större och medelstora sjöar i norra delen av länet. Det är verkligen att gå ut med dubbla budskap. Antingen ljuger regeringen, eller så har länsstyrelsen totalt missuppfattat sitt uppdrag.

 

Med liggande förslag utökas strandskyddet till 300 meter kring lejonparten av stränderna utmed ett antal insjöar med särskilda kvalitéer. Kvalitéer som har skapats av generationer av odlare och djurhållare som gjort sina långa dagsverken utan förmyndare. Liggande förslag ser vi som ett hårt slag mot ökad turism och sysselsättning i länet. Inga attraktiva och efterfrågade områden blir i realiteten kvar för nybyggnation av stugor för korttidsuthyrning och därmed för en ökad fisketurism i de berörda sjöarna. För att möta ett ökat intresse från fiske- och upplevelseturism, inte minst från övriga EU-länder i Central- och Östeuropa, behövs nämligen fler övernattningsmöjligheter.

 

Länsstyrelsens agerande ser vi som än märkligare med tanke på att miljonbelopp de senaste två åren har satsats av allmänna och enskilda medel för utveckling av just upplevelseturism med uthyrningsstugor och en ordnad turistorganisation genom bl.a. flera Leaderprojekt. En förutsättning för en uthållig framgång för dessa stora investeringar är att det finns förutsägbarhet i lagstiftningen och att det finns möjligheter för nybyggnation av uthyrningsstugor i attraktiva lägen, helst med sjöutsikt, i intervallet 100-200 meter från strand.

 

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten i kombination med försämrad lönsamhet i de areella näringarna inklusive upplevelseturism, kommer inte att gynna livsvillkoren för växt- och djurlivet, om nu någon skulle tro det. Och det kommer definitivt inte heller att öka förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna med respekt och har brukarna och kulturbärarna av odlingslandskapet med sig.

 

För Landsbygdspartiet region Sydost

Anders Bockgård

ordförande                                                                       (Insändare i tidningen Barometern)

 

 


Tal inför 200 förvantansfulla grisjägare i Ukna kyrka

Ni ser lite sömniga och trötta ut så här på morgonkvisten och för att vara en vaken och alert grisjägare behövs det lite lagom med adrenalin. Jag tänkte därför säga några ord om övergrepp och våldtäkter för att höja nivån av adrenalin en smula. Och då avser jag inte otukt eller fysiska övergrepp, utan den misshandel som försiggår mot landsbygden här och nu, dagligen och stundligen.

 

Man behöver inte ens gå utanför sockengränsen för att hitta goda exempel för att bevisa min tes. Här i Ukna har kommunen plockat bort bygdeskolan under året, och föräldragruppens vädjande om något års respit för att hinna starta en friskola istället, struntade kommunen blankt i, för ”stängt, stängt kommer aldrig igen”.

 

För några år sedan var det ett australiensiskt gruvföretag som inmutade ett område här i Uknadalen och upp över Tryserum och Hannäs, mångdubbelt större än dagens lilla jaktsåte om 15 000 hektar för prospektering inför brytning och utvinning av koppar och ädelmetaller. Det blev som tur var inget av den gången, men vi kan inte blåsa faran över. Sverige är ett attraktivt land för de multinationella gruvföretagen att sätta klorna i, med tanke på de löjliga struntsummor som de behöver betala till berörda markägare och till staten. Bygdens folk får inte ett nickel utan möjligen lakvatten och en förstörd närmiljö.

 

Som om detta inte skulle räcka och bli över. Nu vill länsstyrelsen i Kalmar utvidga strandskyddet från 100 meter till 300 meter i ett antal insjöar i Västerviks kommun med, som man ser det, särskilda kvalitéer. Här i Ukna socken gäller det Storsjön, Åkervristen och Vindommen. Kvalitéer som skapats av generationer av idoga odlare och djurhållare som gjort långa dagsverken utan förmyndare, Förslaget är ett hårt slag mot ökad turism i området. Inga attraktiva och efterfrågade sjönära områden blir i praktiken kvar för nybyggnation för upplevelse- eller fisketurism eller byggnadsrätter som kan underlätta för generationsväxlingar på gårdarna.

 

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten långt ovanför de berördas huvuden kommer varken att, som man tror, gynna växt- och djurliv eller allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna och brukarna med respekt och har dem med sig på tåget.

 

Som grädde på moset fortsätter lekstugan med att återinföra vargen i starka stammar över hela landet, möjligen med undantag av renbetesområdena och så 08-området förstås. Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför landsbygdsbornas oro, bekymmer, merarbete och förluster i ekonomi och livskvalité. Jag är också storligen förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjuren, fårens och hundarnas fruktansvärda lidanden. Politikerna talade inför EU-inträdet vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skulle tas så nära gräsrötterna som möjligt. Men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss och det är en tradition som lär fortsätta..

 

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt, som i stora drag handlar om en kraftmätning mellan land och stad. Mellan urbanitet och förment efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.

 

Landsbygden och de areella näringarna har sedan långt tid tappats på resurser: exproprieringslagstiftningen, utvidgning av allemansrätten, det fria handredskapsfisket vid ostkusten och utökade vattenskyddsområden och förstärkt strandskydd under efterkrigstiden. Återinförandet av varg och förstärkning av rovdjursstammarna i övrigt är en logisk fortsättning på denna politik och betyder i klartext försämrade jaktupplevelser och minskade fastigetsvärden.

 

Landsbygden attackeras ständigt från många håll, även om det inför valtider alltid dyker landsbygdsvänner från oväntat håll. Sammanhangen är förvisso inte helt enkla, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ofta obegripligt krokiga.

 

Det bor nu för första gången i vår globala historia flera människor i städer än på landsbygden, och Sverige går i täten för denna snabba urbanisering. Det för med sig att det nu är i storstaden, i Stockholm eller Bryssel, som man sätter agendan och där man alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället får och skall sägas. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden, där politiker och journalister lever i ömsesidig symbios, som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått. Det må gälla skogsskötsel, matproduktion, djuromsorg, allemansrätt eller rovdjurspolitik.

 

Så är det, och nu får ni lycka till i skogen!

 


Utökat Strandskydd i Västerviks kommun

 

Till Länsstyrelsen i Kalmar län                                                                                   2013-10-16

Samhällsbyggnadsenheten

391 86 Kalmar

 

 

 

 

Yttrande över utökat strandskydd kring Vindommen, Västerviks kommun, från Vindommens Fiskevårdsområde

 

Sjön Vindommen, som är känd för sin flikiga strandlinje och för sitt goda gösfiske, är belägen i utpräglad avfolkninsbygd på gränsen mellan Östergötlands och Kalmar län. Sjöns närområde har tidigare till stor del präglats av det odlade kulturlandskapet med sin betesdrift och som varit en förutsättning för många av områdets särskilda kvalitéer. Men vikande lönsamhet och minskad sysselsättning inom jord- och skogsbruket det senaste årtiondet har istället ökat intresset för satsning på fisketurism och stuguthyrning.

 

Miljonbelopp har de senaste två åren satsats av allmänna och enskilda medel för utveckling av fisketurism och en ordnad turistorganisation genom bl.a. två Leaderprojekt med sjön och Vindommens Fiskevårdsområde som nav. För att möta ett ökat intresse från fisketurister, inte minst från övriga EU-länder, behövs fler övernattningsmöjligheter och fler stugor för korttidsuthyrning.

 

En förutsättning för framgång för dessa stora investeringar är att det finns möjligheter för nybyggnation av uthyrningsstugor i attraktiva lägen, helst med sjöutsikt, i intervallet 100-200 meter från strand.

 

Ändringen i strandskyddslagstiftningen 2009 innebar en skärpning på kraven för att få utvidga strandskyddet utöver det generella skyddet 100 meter. Detta har Länsstyrelsen i Kalmar län märkligt nog tagit till intäkt för att utöka strandskyddet kraftigt i flera större och medelstora sjöar inom Västerviks kommun. Vindommen förefaller i detta hänseende ha blivit särskilt drabbad. Med liggande förslag utökas strandskyddet på ca 85 % av sträckan utmed den del av Vindommen som är belägen i Kalmar län. Detta ser vi som ett hårt slag mot ökad turism och sysselsättning i området. Inga attraktiva och efterfrågade områden blir i realiteten kvar för nybyggnation av stugor för korttidsuthyrning och därmed för en ökad fisketurism.

 

Försämrad lönsamhet och inskränkningar i äganderätten för de areella näringarna inklusive fisketurism kommer inte att gynna livsvillkoren för växt- och djurlivet, och det kommer definitivt inte heller att öka förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Vi vet nämligen med bestämdhet att stora markägare inom området kommer att stänga av sina enskilda vägar för allmän trafik, om utvidgningen av strandskyddet kring Vindommen kommer till stånd i enlighet med huvuddragen i liggande förslag.

 

STYRELSEN FÖR VINDOMMENS FISKEVÅRDSOMRÅDE


Malplacerad bondkomik

 

ESO-utredaren professor Ewa Rabinowicz på SLU har, på Finansdepartementets uppdrag, i en rapport vädrat sina personliga åsikter om svenskt jordbruk i allmänhet och det svenska landsbygdsprogrammet i synnerhet. Det slussas för mycket pengar direkt ner i böndernas fickor och kapitaliseras som förmögenhetstillväxt i den jordägande klassen, menar professorn. Rapporten har hon kallat ”Bonde söker bidrag” i en raljerande ton, som skulle passa bättre i Full Fräs med Stefan och Krister.

 

Jag skulle ha blivit mindre förvånad om professorn och istället hade varit mest kritisk till gårdsstöden i pelare 1, där medlemsländerna i slutändan också betalar och där en utmanande passivitet uppmuntras. Länder och områden som har bäst odlingsbetingelser får även högst stöd, medan de som har sämst naturliga förutsättningar att konkurera får lägst. Jag känner väl till den historiska bakgrunden till dagens ordning inom EU, men måste ändå medge att jag numera har svårt att som bonde logiskt och med sakliga argument försvara rådande situation.

 

Professor Rabinowicz tycker att jordbruket är en liten obetydlig näring som mest genererar problem, fastän jordbrukssektorn med drygt 70 000 företag är den enskilt största och mest spridda småföretagargruppen i Sverige. En i ordets rätta mening livsviktig näring, som sekundärt skapar mycket jobb i förädlingsleden och skapar biologisk mångfald i hagar och ängar. För att inte nämna alla tusentals jobb som jordbruket föder i en svällande byråkrati på t.ex. länsstyrelser, jord- och naturvårdsverk samt på professorns SLU.

 

Om bönderna skulle behöva ekonomiska tillskott för att inte hamna på fattighuset, är det bättre att åtgärda det med socialpolitik, tycker professorn, fastän hon mer än väl borde veta att man för att erhålla socialbidrag, först måste sälja av både hus och hem med hela rörelsen. Men kanske är det svårt att se helheten när man bor i Malmö i ett lite udda hörn av landet, på betryggande avstånd, både bildligt och bokstavligt, ifrån landsbygdsprogrammets kärnområden.

 

För i verkligheten gör miljonerna i landsbygdsprogrammet mycket samhällsnytta, även om det kan vara svårt att i enskilda fall göra en vetenskaplig utvärdering. Vi har ju inte svaret på hur det annars skulle ha sett ut. Men säkert hade vi då haft ett jordbruk på ännu snabbare reträtt, en glesare och tystare glesbygd och mer sly och vanhävdsört i hagarna. Enklast och tillförlitligast är för det mesta att söka svar i det verkliga livet. Nu hyser mina hävdade betesmarker väl synliga och dekorativa fornminnen samt utrotningshotade arter som kronärtsblåvinge, sandödla, praktbyxbin och revsvalting, och det kommer ständigt en rännil, både av lekmän och expertis, för att titta på mina rariteter. Utan stöd till extensiv  betesdrift och till att hålla hagmarkerna öppna, hade säkert mina dikor gjort sin sista resa för länge sedan, och de hotade arterna med dem.

 

                             Anders Bockgård

                             Landsbygdspartiet, arbetsgruppen för svensk livsmedelsproduktion


Grållen och den folkliga kulturen

Grålleälskare, landsbygdsvänner!

 

Jag har en lite kluven känsla till Grållen och Ferguson. Jag skäms för att erkänna det, men jag är själv uppväxt med Bolinder Munktell, och jag har fars gamla BM Victor från 1957 i försvarbart bruksskick ännu hemma i traktorgaraget tillsammans med en MGA roadster från samma år. Jag är kanske med hjärtat känslomässigt knuten till det svenska traktorfabrikatet, men med hjärnan inser jag att den geniale irländaren Harry Fergusons Grålle var den stora föregångaren, banbrytaren med sin hydralik och trepunktslyft, och en av de viktigaste spelarna i det svenska lantbrukets omdaning från hästbruk till traktorbruk.

 

Men utvecklingen står aldrig stilla och vi upplever nu en ny stor omdaningsperiod, även om det är först med en blick i backspegeln som man helt rättvist kan bedöma kraft och riktning i de förändringskrafter som likt en tsunamivåg nu sköljer över den svenska landsbygden. Hästarna har kommit tillbaka, men betesdjuren i hagmarkerna är snart lika sällsynta som hästarna var för några årtionden sedan.

 

Det blåser motvind i många avseenden för landsbygden, men det finns ett talesätt som heter: ”När du känner förändringens vindar blåsa, bygg inte vindskydd, bygg väderkvarnar”. Det är lätt att säga tulpanaros, men att göra den och generera kraft ur motvind kräver sammanhållning och självkänsla, fingerfärdighet och inte minst rätt timing.

 

Landsbygden attackeras ständigt från många håll. Ibland av ovilja, men oftare på grund av lättja och okunskap. Sammanhangen är visserligen inte helt lätta, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ibland obegripligt krokig från en kontinent till en annan.

 

Det bor nu för första gången i vår historia fler människor i städer än på landsbygden, och det är en global utveckling, även om vårt land nu är det land i Europa som genomlider den snabbaste urbaniseringen.

 

Det för med sig att det nu är storstaden, Stockholm eller Bryssel som sätter agendan och alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället är politiskt korrekt. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden där politik och journalistik lever i symbios som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått, om det så handlar om matproduktion, djuromsorg, rovdjurspolitik, immigration, ägande- och allemansrätt eller dansbandskultur.

 

Vi på landsbygden anses gärna som avvikande, som miljöbovar och mordiska jägare, eller kanske rent av omoderna stofiler som av trots eller okunskap biter sig fast i övermogna näringar som sägs höra gårdagen till. Företrädesvis de areella näringarna snörs in i en djungel av ständigt nya regler och förordningar, och kontrollsamhällets energitjuvar stryper småföretagandet och stjäl många på deras arbetsglädje.

 

Senast i veckan läste jag storögt om en kobonde, som förbjudits att under sommaren utfordra sina 130 kor från sin tornsilo på grund av buller för närboende. Han kunde lika väl använda sin gamla plansilo tyckte Miljö- och hälsovårdsnämnden i Falkenbergs kommun.

 

Finkulturen i storstäderna subventioneras å det grövsta med skattepengar, medan bygdekulturen ute i landet behandlas hånfullt och som bäst får nålpengar och en vänlig klapp på axeln. Men jag anser att detta evenemang, Fyllingarumdagarna med Grållen i centrum är en manifestation för den folkliga tvättäkta kulturen, för engagemang, idealitet och entreprenörskap, när den är som bäst.

 

Och med de orden förklarar jag 2013 års Fyllingarumsdagar för invigda, och jag önskar god kommers i stånd och vid salubord, samt att många nya vänskapsband skall knytas här. Nya vänner att hålla kontakt med och nya idéer att ta med sig hem och bearbeta på ritbordet när höstmörkret åter lägger sin nattmössa över land och stad, och sedan omsätta i praktiken när vi åter går mot ljusare tider.


Naturvårdsverket är ett hot mot den biologiska mångfalden

Det goda är ibland det bästas fiende, och frågan är om inte Naturvårdsverket är det största hotet mot den bilogiska mångfalden i det svenska kulturlandskapet, vilket är den naturtyp som hyser flest hotade arter i floran och faunan. Politikernas och Naturvårdsverkets kamp för stora och minst sagt livskraftiga rovdjursstammar hotar fäboddrift och det övriga småskaliga jordbruket med betesdrift i ett mångfaldigt, variationsrikt mosaiklandskap och ibland med akut utrotningshotade lantraser.

 

På senare tid har Naturvårdsverket genom sin svågerpolitik och oheliga allians med diverse ”miljöorganisationer” i praktiskt handling gått till direkt attack mot renskötseln, den samiska kulturen och i förlängningen fjällvärldens speciella kulturlandskap. Som om det inte vore nog, gör Naturvårdsverket nu vad man kan för att sätta krokben för en effektiv decimering av vildsvinsstammen, vars explosionsartade tillväxt utgör det största akuta hotet mot det småskaliga jordbruket med vallodling och betesdrift i södra delarna av landet. Naturvårdsverket har ju nämligen omgärdat fällfångsten av vildsvin med så många restriktioner, senfärdighet och ekonomiska trösklar, att det i praktiken inte kan bli någon riktigt effektiv jaktmetod.

 

Vi anar även runt hörnet hur svenskt skogsbruk kommer att bli nästa bondeoffer för den svällande urbana byråkratin, som likt jätten Gluff-Gluff aldrig blir mätt nog. De värdefulla skogsbiotoperna har ju annars sitt ursprung i en mångfald av markägare som i många årtionden har brukat sin skog efter eget huvud.

 

Hur kan det gå så snett och bli så illa? Man har önskat så mångfald, men skördar enfald. Vi vägrar tro att man är illasinnad och har målsättningen att en gång för alla dra ner rullgardinen för det småskaliga betesbaserade jordbruket i skogs och mellanbygd, för renskötseln och för det kustnära fisket också för den delen. Snarare är det nog okunskap och för långa geografiska och mentala avstånd mellan beslutsfattare och de berörda brukarna, vilka lever i marginalen där ute, i gränslandet mellan det okända, det önskade och barndomens sommarland.

 

Om vi i Landsbygdspartiet kommer att få väljarnas förtroende kommer vi att jobba stenhårt för en ändring av sakernas tillstånd. Vi kommer att initiera en ny utlokaliseringsvåg, a la 1970-talet, av en lång rad statliga verk, myndigheter och bolag från Stockholm. Först i tur står Naturvårdsverket och vi ser gärna att det hamnar i t.ex. Norrbotten, Värmland eller Småland. Inte bara för att uppnå en bättre struktur på arbetsmarknaden i vårt avlånga land, utan även för att få en större mångfald bland personalen.

 


Tagelskjortan på - i onödan

Basindustrin och de areella näringarna lider under en övervärderad krona

 

Det enda som skulle kunna rädda mjölkproduktionen och hjälpa skogsindustrin vore att snabbt komma ner till en lägre kronkurs och därmed uppnå ett bättre konkurrensläge. Riksbanken har som mål att genom sin räntepolitik hålla en inflation på cirka 2 %. Ett mål som man nu under en längre tid gravt har missat. Senaste tiden har vi t.o.m. haft en liten deflation, vilket kan visa sig bli en farlig utveckling om den skulle bita sig fast. Dags att även ha ett sysselsättningsmål för ögonen.

 

Ränteläget är nu för visso mycket lågt i ett historiskt perspektiv, men vi är ju inne i en kronisk internationell lågkonjunktur med 26 miljoner arbetslösa i Europa och 25 procents ungdomsarbetslöshet i Sverige, som ingen har hittat en verkningsfull medicin emot. Den svenska Riksbankens penningpolitik har under en längre tid varit mycket stramare än i europaområdet, Storbritannien och USA. Detta har bidragit till en mycket stark krona, eller skall vi säga övervärderad krona. Det är självklart en välkommen utveckling för importföretag och för de svenska tailandturisterna, men det är förödande för de areella näringarna och den svenska basindustrin med låg andel importerade komponenter och som tillsammans sysselsätter över en halv miljon människor.

 

De areella näringarna jord och skog står här självklart i exklusiv strykklass, och den svenska skogsindustrin visar idel röda siffror antingen de sågar eller kokar. Livsmedelsindustrin visar kanske inte lika mörkröda siffror, för där får bondens egen plånbok tjänstgöra som både dragspel och hjälpgumma. Dessutom gröper den övervärderade kronan ytterligare hål i bondens plånbok genom de lägre EU-stöden i svenska kronor.

 

Det har uppenbart funnits en rädsla i riksbanksdirektionens majoritet för en ökad skuldsättning i vissa grupper, och för att en ännu lägre ränta skulle elda på prisracet på fastighetsmarknaden. Men vi har bara klart uttalade överpriser i överhettade områden, medan man i många delar av landet kan köpa sig en bra bostad för en spottstyver. Fastighetsmarknaden skulle lätt kunna kylas ner med andra medel som höjd fastighetsskatt i storstadsområdena, eller genom ökat byggande eller med ökade krav på eget kapital och snabbare amorteringar.

 

Riksbanken skall enligt lag av 1999 vara självständig och dess ledamöter i direktionen är oavsättliga under löpande period, och de har inget personligt ansvar för sina beslut. En minoritet i riksbanksdirektionen har under många sammanträden reserverat sig för en lägre styrränta än vad majoriteten röstat för. Vice riksbankschef Lars E O Svensson har varit starkt kritisk och uppskattar att majoritetens beslut kostat upp till 60 000 jobb sedan 2010.

 

Hur länge skall Riksbanken fortsätta att ordinera tagelskjortan på – i onödan?


Sotdöden för våra socknar

Finansdepartementet och Skatteverket vill helst få bort socknarna och få dem slutgiltigt begravda. Regeringen har dock inte tagit slutgiltig ställning ännu efter att under resans gång ha vacklat fram och tillbaka. Protesterna mot förslaget har nämligen varit kraftiga från såväl hembygdsrörelsen som en lång rad framstående forskare och akademiker med god kunskap och överblick i ämnet. Ett upprop med protestlista på internet till försvar för socknarnas framtid har även samlat över 4000 namnunderskrifter.

 

Frågan aktualiserades först i samband med att Skatteverket tog över folkbokföringen från Svenska kyrkan 1991 och den väcktes åter till liv när kyrkan skildes från staten några år senare. Ursprungligen var de kyrkliga socknarna i storts sett identiska med jordebokssocknarna som var registerområde för fastighetsindelningen. Under de senaste åren har kyrkans församlingar av tvingande ekonomiska orsaker slagits samman i snabb takt och begreppen församlingar och socknar är numera långt ifrån synonyma.

 

Resultatet blev att Folkbokföringsutredningen som kom 2009 föreslog att indelningen skulle ske i sockenområden (kommundistrikt) med fasta territoriella gränser där man frös församlingsindelningen vid årsskiftet 1999/2000 innan sammanslagningsraseriet tagit fart. Vi hade en rad kommunsammanslagningar under 1900-talet och ingen inbillar sig väl att vi sätt slutet på den utvecklingen. Kommunen uppfyller alltså inte rimliga krav på en fast och långsiktig territoriell indelning. Utredningens förslag var under dessa förutsättningar en rimlig kompromiss, och de flesta remissinstanserna var relativt nöjda. Men det hjälpte inte. Finansdepartementet tycks ändå inte ha tagit intryck, och mycket talar för att departementet efter påtryckningar från Skatteverket kommer att föreslå total avlivning av ett officiellt sockenbegrepp i folkbokföring, fastigetsindelning och så vidare, för att kanske spara några futtiga kronor i ett stort sammanhang.

 

Även det faktum att Lantmäteriet slutat redovisa socken-/församlingsgränser på sina kartor kommer att medverka till en långsam sotdöd för det tusenåriga sockenbegreppet, som särskilt på landsbygden har betytt så mycket för människornas identitet, sammanhållning och rotfasthet. Sockenbegreppet och de lokala ortsnamnen är ett omistligt folkligt kulturarv som tillhör just ortens folk och ingen annan.

 

                                                                 Anders Bockgård, Landsbygdspartiet

                                                                  (Debattartikel i Länstidningen Östergötland)


En beklämmande syn

Det var beklämmande att se hur vår statsminister kom hem från nattmanglingen i Bryssel för att möta folkets jubel sittande på sin triumfvagn och med EU-ministern Birgitta Ohlsson från Tokarp viskande i hans högra öra. Budskapet var att han med skicklighet och fingerfärdighet hade sparat 1 miljard i avgifter per år till Bryssel åt det svenska folkhushållet. Men han glömde bort att säga att det är landsbygdens folk och landsbygdens ängar och beteshagar som får stå för brorslotten av den besparingen. I farans riktning ligger att bönderna, huvudsakligen djurbönder i skogs- och mellanbygd och andra entreprenörer på landsbygden, i slutändan får stå för i det närmaste hela notan. Ingen tror väl på fullt allvar att man med statliga medel kommer att täppa till de hål som kommer att uppstå i det svenska landsbygdsprogrammet när EU drar ner, även om just landsbygdsprogrammet som är en ersättning för prestation tidigare varit skötebarnet. Rimligast är väl att anta att den svenska delfinansieringen ligger kvar på cirka 50 %, och vips har statsministern sparat ytterligare en halv miljard per år.

 

Statsminister Reinfeldt har sedan länge visat prov på ett gediget ointresse för landsbygdens areella näringar, och kunskapen om dessa ”omoderna” näringar verkar ligga i samma härad. Vår landsbygdsminister har här ett drygt pedagogiskt arbete att utföra, om han nu mot förmodan skulle vara hågad. Förhoppningsvis har finansminister Borg lite större intresse. Han har ju sina bopålar nerslagna i hjärtat av den sörmländska bondvischan, och borde kunna snappa upp ett och annat i förändringens landskap när han pendlar in till Stockholm.

 


Om jag får bestämma

* Vi i Landsbygdspartiet oberoende är i vissa frågor "vänster" och i andra "höger", men är pålitliga motståndare till det urbana finetablissemanget och deras tolkningsföreträde, och vi vill ha fria myndigförklarade medborgare och ökat regionalt självstyre. Statliga verk, statliga media och andra statliga verksamheter skall utlokaliseras över vårt avlånga land, och regionalt differentsierade arbetsgivaravgifter skall prövas, för att utnyttja våra gemensamma resurser bättre.

 

*Vi vill ha ett proportionellt valsystem med ökat inslag av personval och med en 2 % gräns till riksdagen. Valkretsarna bör utformas så att landsbygden inte missgynnas. Hela Sveriges yta bör har representation.

 

* Den Europeiska unionen har växt för fort vad gäller dess maktambition, och vi förespråkar utträde ur EU om inte organisationen blir mindre överstatlig och lever upp till sin egen regel, subsidiaritetsprincipen. Siktet skall istället för Sverige vara inställt på en Nordisk union.

 

* De råa marknadskrafterna behöver tyglas ibland. Det bör bli slut på kolonialpolitiken i skogslänen, och skogsproduktion, vatten- och vindkraft och gruvor skall beskattas lokalt på kommunal eller regional nivå. Utländskt ägande skall begränsas och markägarna skall ha större del av kakan vad gäller gruvbrytning.

 

* Kärnkraften skall avvecklas på ett ansvarsfullt sätt, och under förutsättning att användningen av fossila bränslen inte ökar, och ersättas av resurshushållning och förnyelsebar energi, sol-, vind-, vatten- och bioenergi. Lokalt ägande och kooperativa satsningar på el- och värmeproduktion bör uppmuntras och skattemässigt gynnas.

 

* De stora rovdjuren skall förvaltas regionalt. Vargstammens utbredningsområde skall genom stängsling begränsas till enbart statlig mark eller till privat mark som staten arrenderar för ändamålet. De stora rovdjuren skall på statlig mark förvaltas i samförstånd med samerna och renskötseln. Både jakt och småskaligt fiske, som på ett etiskt sätt tar vara på viktiga förnyelsebara naturresurser är viktiga inslag i en levande och livskraftig landsbygdskultur. EU skall inte bestämma formerna för allmogejakten i Sverige .

 

* Vi vill ha ökad självförsörjningsgrad med livsmedel där det är möjligt. Onödiga transporter, inte minst av livsmedel, kors och tvärs skall nämnas vid sitt rätta namn: onödigt svinn och onödig miljöbelastning. Lokalproducerat skall gynnas och de rigida bestämmelserna för kommunal upphandling skall luckras upp. God djuromsorg och god omsorg om matproducenterna skall vara likställda mål. God åkermark skall skyddas mot exploatering och förstörelse för all framtid.

 

*Det är viktigt att kunna erbjuda bra förskolor och annan barnomsorg samt skolundervisning på landsbygden inom rimligt avstånd, för att många bygder skall kunna fortleva och utvecklas. Små skolor erbjuder en trygg uppväxtmiljö och ofta goda pedagogiska resultat. Vid ökande årskullar i tätorten och minskande på landsbygden bör man kunna ordna skolskjutsar från stad till land, det är inte längre än skjutsar i motsatt riktning, och det är god resurshushållning.

 

* Vi vill ha ökad satsning på infrastrukturen, både vad gäller järnvägar och vägnätet, även om så krävs ökad upplåning för dessa framtidsinvesteringar. Viktig infrastruktur som post, tele och stamnätet för el bör ägas av staten. Vattenfall skall ej avyttras, men koncentrera sin verksamhet till Norden och på produktion av ren el. Ett effektivt brandvärn måste finnas över hela landets yta. Inrättandet av en helstatlig affärsbank för bättre konkurrens och insyn bör övervägas. Vi tror inte på det kontantlösa samhället och kontanter är särskilt nödvändiga på landsbygden, och möjlighet att växla kontanter måste finnas över i hela landet.

 

*Polisen har fått kraftiga förstärkningar de sista åren, men det har till ingen del kommit landsbygden till del. Istället har polisresurserna klumpat ihop sig i storstäderna. Vi vill se en jämnare fördelning av resurserna över hela landet. Straffskalorna behöver ses över så att de bättre stämmer överens med allmänhetens rättsmedvetande. Allmänhetens delaktighet i rättsväsendet är viktigt och lekmannainflytandet i de högre rättsinstanserna behöver förstärkas. Bättre urval än att endast utse nämndemän med partibok bör prövas.

 

* Förenklingar av det svulstiga Regelsverige bör ske inom många områden. Paragrafryttarnas rörelsefrihet skall begränsas var än de dyker upp. Strandskyddet bör t.ex. uppluckras eller helt avskaffas  i utpräglade glesbygdsområden, som tål långt större bebyggelse än för närvarande. I storstadsnära områden bör strandskyddet snarast stärkas.

 

* Äganderätten är en grundläggande mänsklig rättighe. Bildandet av naturreservat, biotopskydd och annan inskränkning i äganderätten, skall i första hand ske på statliga marker eller genom markkompensation. Socialiseringen av det enskilda fisket på 1980-talet och tillskapandet av det fria handredskapsfisket på Ostkusten och i de stora sjöarna skall avskaffas och ersättas av lokalt förvaltade fiskevårdsområden, där allmänheten mot ersättning kan fortsätta med ett begränsat fiske i samklang med vad vattnen avkastar. Kommersiellt och storskaligt nyttjande av enskilt ägda marker med hänvisning till den under mellankrigstiden konstruerade "allemansrätten" bör begränsas.

 

* Juridiska personers ägande av jord- och skog får inte öka. Istället bör man få till en ”avvittring” av bolagsmark i mellan- och norra Sverige, som ofta kommit i bolagens händer genom ojusta metoder. Det statliga Sveaskogs markförsäljningar skall endast ske till personer som är fast boende i närområdet. Allt detta skulle skona både kultur och miljö, ty det småskaliga skogsbruket är ofta mer miljövänligt och differentierat och därmed robustare än storskogsbruket. Kontinuitetsskogsbruk utan kalhyggen skall vara godkänt och uppmuntras på speciella ståndsorter där det är lämpligt.

 

* Sveriges försvar är nu det relativt svagaste sedan statsbildningen på 1100-talet och det är självklart inte tillfredsställande.  Det svenska försvarets huvuduppgift skall vara att försvara vårt land och kunna vara behjälpligt vid olika katastrofer här hemma och i vårt närområde. Allmän värnplikt för män och kvinnor bör införas, inte minst som ett kitt över klassklyftor och för ökad integration av utrikesfödda. Utbildningen bör omfatta såväl det militära området som viktiga uppgifter i det civila försvaret och i det civila samhället. Gemensamt internatboende är en viktig ingrediens under utbildningen och bör vara praxis.

 

* Invandringen (asyl, anhörig och ensamkommande flyktingbarn) bör anpassas till en genomsnittlig europeisk nivå. En restriktiv arbetskraftsinvandring bör under lågkonjunkturer gälla inom yrkesområden där det inte finns en uttalad arbetskraftsbrist. Invandrare måste snabbt komma i arbete och integrationen måste bli bättre. Starkt segregerade bostadsområden måste luckras upp. Landsbygden och de små orterna har många gånger visas sig ha en öppnare och mer välkomnande attityd än den urbana miljön.

 

* Pension är en uppskjuten lön och pensionärerna skall betala samma skatt som för löneinkomst. Rot- och Rutavdrag skall fullt ut kunna utnyttjas av alla, även av låginkomsttagarna. Reformen betalas genom att maxbeloppet sänks med ca 20-30 %. Rot- och Rutavdrag skall bara få göras på tjänster som utförs inom landet. Alltså ingen skattesubvention till svenskar på Rivieran.

 

* Förändringen av fastighetsskatten för några år sedan innebar en stor kostnadsövervältning till landsbygdens nackdel. Den näringsidkare som har uthyrningstugor eller hyr ut tomter är särskilt missgynnade och har i realiteten normalt ingen nytta av begränsningsregeln.

 

* Ej efterfrågad telefonförsäljning till både privatpersoner och näringsidkare är ett ett otyg, en form av hemfridsbrott som bör vara förbjudet i ett civiliserat samhälle.

 

* Gamla by- och gårdsnamn hör till vårt viktiga kulturarv och gårdsnamnen skall användas i adresserna på landsbygden. De tusenåriga sockennamnen skall räddas och göras begripliga för kommande generationer genom att jordregistersocknarna fortsättningsvis finns inskrivna i de officiella fastighetsregistren och blir en del av fastighetsbeteckningarna.

 

* Landsbygdspartiet är ett sekulärt parti och är skeptiskt till religiösa friskolor, men positiv till friskolor i övrigt, inte minst på landsbygden när kommunerna lägger ner småskolorna. Kyrkobyggnaden är fortfarande en viktig sammanhållande punkt och kulturbärare på landsbygden, och kyrkorummet är för det mesta en oöverträffad lokal för samling vid högtidliga tillfällen för många bygdeskolor. Svenska kyrkan var ända till 1930 huvudman för det obligatoriska skolväsendet i Sverige, och det hör till god tradition att ta seden dit man kommer. Kyrkan får då avgöra utformningen av religiösa inslag i skolavslutningar i kyrkorummet, som en del av vårt gemensamma kulturarv.

 

 


En levande landsbygd är att vilja

Det var en jordbrukspolitisk mellanvalsdebatt i Jönköping för några dagar sedan och ett gäng riksdagspartier med rötter i det tidiga 1900-talet var inbjudna. Vad de vill med svenskt jordbruk och svensk landsbygd har de ju visat i praktiken under årtionden. Märkligt att arrangörerna då inte var nyfikna på att höra vad även det lilla nystartade men rikstäckande partiet Landsbygdspartiet har att komma med. Som namnet antyder så hymlar vi inte med att vi sätter landsbygden i bred bemärkelse i fokus. En levande landsbygd är en fråga om att vilja och om en sammanhållen politik. Se bara på vårt västra broderland. Riksgränsen är en kulturgräns, en vallgrav bredare än Ronja Rövardotters Helvetesgapet och skiljer avveckling från utveckling.

 

Om jag varit med i Jönköping skulle jag stått upp för svensk mjölkproduktion, som är motorn i skogs- och mellanbygden, och för en ökad självförsörjningsgrad och därmed många nya arbetstillfällen där vi har naturliga förutsättningar. De offentliga storköken är ofta sämst på att servera svenskt och lokalproducerat, medan samma offentlighet sätter upp produktions- och konkurrenshinder som är en moras av hyckleri och dubbelmoral. Omoralisk retroaktiv lagstiftning och ohemula återkrav av EU-ersättningar inte att förglömma.

 

Den bördiga åkermarken är idag inte skyddad, men väl stengärdsgårdar och stenkummel som kastades upp när de sista kapplanden erövrades från den magra utmarken i slutet av 1800-talet. Det var när alla andra resurser var uttömda efter upprepade missväxtår med svallvågor av svält och emigration. Ett bortforslat stenröse kan idag tvinga en bonde att skaka galler, allt medan exploatering av en klass 10 åker med plåtskjul och asfalt kan ge diplom.

 

Jag vill se ett avlövat EU, även om mycket av regelverk och trösklar är en hemkokad brygd, och en önskan om att vara bäst i klassen i unionen. Jag bär istället på en vision om en Nordisk union. Det är en vision på lång sikt i likhet med hur andra bär på visioner om ett klasslöst samhälle eller fri invandring. Den Nordiska unionen kan ta sin början med ett fördjupat försvarssamarbete med Finland och införandet av allmän militär och civil värnplikt/samhällstjänst för både kvinnor och män. Obligatoriskt internatboende skall vara en viktig ingrediens. En mötesplats för land och stad, en smältdegel för olika kulturer där ungdomlig kantighet slipas av.

 

Det är inte bara de stora hårda världsfrågorna som upplevs som viktiga för enskilda människor. Vargens återetablering i Sverige, efter att mer eller mindre varit utrotad i 150 år och inte särskilt saknad, är en sådan fråga. Bärplockare, djurägare och jägare på landsbygden får sin livskvalité eller ekonomi hårt beskuren. Men det värsta är att de upplever brist på empati hos de som inte är direkt berörda. Rovdjursfrågan är en apterad bomb, som utan klok hantering riskerar att brisera och klyva landet.

 

Nedläggning av glesbygdsskolor och det aktuella hotet mot våra tusenåriga sockennamn, på grund av en klåfingrig och okänslig urban byråkrati, är andra mjuka frågor som upplevs som viktiga av många på landsbyden. Det handlar inte om krig och svält eller ens om kronor och ören, men om hembygd och trygghet, om identitet och om att bli respekterad, så lantis man är.

 

(Publicerad i Land 8/2 2013)


Dubbla budskap

Vi läste för några dagar sedan i den lokala avisan om att många hjärnor i kommuner och länsstyrelser arbetar med att formulera en målbild för att värna utvecklingen och kulturlandskapet i skärgården från och med Kalmar län i söder till och med Södermanlands län i norr. I årtionden har skärgårdsbefolkningen motarbetats av det offentliga Sverige, och detta projekt verkar för en utomstående betraktare på avstånd vara något av ett rekord i flum och dubbla budskap, även om konkurrensen i dagens samhälle är knivskarp.

 

     Det är lätt att vara kreativ och generös i många avseenden om man själv inte behöver stå för fiolerna.  Under den sista Palmeregeringen togs två viktiga beslut om konfiskering och överföring av privat egendom, dvs. besluten om löntagarfonder och om det fria handredskapfisket. Kamprad, Rausing och Persson flydde landet och andra storgubbar hotade att följa efter. För skärgårdshemmanens småbönder och fiskevattenägarna i de fem stora sjöarna stod inte det alternativet till buds. Följdriktigt avskaffades också snart löntagarfonderna av en borglig regering, men vad gäller den konfiskerade exklusiva fiskerätten, har det ännu efter drygt 25 år inte kommit någon återställare. Inte ens fiskevårdsområden med en fungerande förvaltning har man lyckats få till.  Mer naket och omaskerat än så kan man inte avläsa den starkes rätt och den svages utsatthet.

 

     Socialiseringen av de enskilda fiskevattnen, i de flesta fall utan någon ersättning, har inte heller bilogiskt varit någon framgångssaga. Man har uppskattat att gäddbestånden i denna del av Östersjön har minskat med ca 80 %, och yrkesfisket av gädda utgör numera bara en liten rännil av det totala gäddfisket. Men det är inte bara svenska fritidsfiskare som tagit för sig av det dukade bordet. Samstämmiga källor uppger även att fritids/deltidsfiskare från andra sidan Östersjön som kommer till svenska vatten är duktiga fiskare och har bra konserveringsmöjligheter i sina flytetyg.

.

     Även den inplanterade och omhuldade mellanskarven är en framgångsrik deltidsfiskare med god aptit, som troligen överflyglar samtliga sina konkurrenter. Så länge en bekämpning av ålekråkan hade utsikt till framgång var den förbjuden för skärgårdsborna. Nu när populationen har växt sig mer än stark, gör enstaka tillstånd till äggpickning varken till eller ifrån. Kanske kommer den starka havsörnstammen dock att bryta trenden.

 

     Det är inte bara dessa försämringar som gjort livet surt för de få kvarvarande åretruntboende skärgårdsborna och fiskevattenägarna.  Den urbana byråkratin, från regering och riksdag ner till den kommunala nivån, gör allt för att sätta snarskank för näringsidkare och entreprenörer i vattennära miljöer. Nya bryggor, sjöbodar och uthyrningsstugor ses som miljöförstöring eller ett hot mot landskapsbilden.    Hade det schablonmässiga strandskyddet varit en från forntiden gudagiven gåva till svenska folket, så hade Stockholm aldrig grundats. Birger Jarl hade nämligen aldrig fått bygglov!  Harstena hade likaledes endast varit en obebodd holme i yttre havsbandet, och Aspöja hade på sin höjd varit tillhåll för en skock får, som föga hade lockat sommarseglaren till ett strandhugg.  Landsbygden och i synnerhet skärgården får inte bli ett musealt landskap, utan måste få utvecklas för att kunna möta en morgondag med tillförsikt.

 

För Landsbygdspartiet                                                              Anders Bockgård, Skrickerum

                                                                                                 Åke Karlsson, Krokek


Polisanmälan

Till Polismyndigheten                                                                                                2013-01-22

Box 262

881 26 Sollefteå

 

Polisanmälan mot Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen för rasistiskt hatbrott mot samerna som urfolk

 

Efter århundraden av förtryck och övergrepp mot samerna samt konfiskering av deras marker i Sápmi, förfäras man när man fortfarande idag 2013 läser anonyma starkt rasistiska inlägg på den norrländska lokalpressens debattsidor och kommentarfält på internet.

 

Nu har Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen i praktiken sällat sig till den vidriga hatmobben, i och med att man överklagat Naturvårdsverkets tillstånd för skyddsjakt på en vittberest vargtik, som nu uppehåller sig i trakten av Junsele och river renar i deras vinterbetesland.

 

De ovannämnda föreningarnas utstuderade obstruktion utan att vara direkta sakägare, är att se som ett illvilligt angrepp mot samerna som urfolk, och det innebär i sin förlängning att slå undan fötterna på deras hävdvunna näringsfångst, renskötseln, som är en fundamental del för det samiska folket och den samiska kulturen. Föreningarnas publika ställning och position som viktiga opinionsbildare är helt klart försvårande omständigheter.

 

Vi undertecknade i Landsbygdspartiet polisanmäler därför ovannämnda föreningar för ett utstuderat och väl planlagt rasistiskt hatbrott mot samerna i egenskap av skyddat urfolk enligt ILO konventionen.

 

För Landsbygdspartiet

 

Lars Bergqvist, Almunge

Anders Bockgård, Valdemarsvik

Ingalill Johansson, Borensberg

Bengt Karlsson, Gusum

Åke Karlsson, Kolmården

Claes Littorin, Knutby

Marie Moberg, Knutby

Mats Näslund, Backe

Åke Siikavaara, Östhammar

 

 


Vattenfalls smutsiga affärer

 

Vattenfall är ett helägt statligt företag, men det har man svårt att förstå när man jämför regeringarnas prat, både socialdemokratiska och alliansstyrda, med Vattenfalls agerande i verkligheten. Vi lär stå inför ett klimathot och vi enskilda medborgare förväntas bära en allt tyngre börda för att avvärja hotet, allt medan Vattenfall nu lägger en betydligt mindre andel av sina investeringar i vatten, sol och vind än för några år sedan. Samtidigt har deras investeringar i fossil elproduktion ökat starkt. Vattenfalls utsläpp av koldioxid i de länder där bolaget är verksamt är nu ungefär dubbelt så stort som hela Sveriges utsläpp, och bolagets utsläpp kommer att öka ytterligare de närmaste åren.

För några år sedan hade Vattenfall långt framskridna planer på att etablera ett 70-tal vindkraftverk för ca 2 miljarder kronor i Valdemarsviks kommun. Investeringsplanerna fick ett positivt mottagande från både kommunen och allmänheten, och en del av projektet gick så långt som till beviljat bygglov. Självklart skulle en så stor investering ha betytt ett jättelyft för en liten glesbygdskommun som Valdemarsvik. Speciellt under etableringsfasen skulle en lång rad arbetstillfällen ha skapats, men även många underhållsarbeten skulle ha genererats under en överskådlig framtid.

Men istället valde alltså Vattenfall att investera över 50 miljarder i fossil elproduktion med kol- och gaskraftverk i Tyskland och Nederländerna. Den investeringen tillsammans med Vattenfalls tyska kärnkraftverk har hittills inte blivit någon ekonomisk hitt. För tredje kvartalet 2012 tvingades Vattenfall redovisa en brakförlust på 4 miljarder kronor.

Så länge Vattenfall huvudsakligen höll sig inom rikets gränser och verksamheten var hanterbar var bolaget en veritabel mjölkkossa för staten och skattebetalarna, men när kassakon trodde att gräset var grönare på andra sidan och flöjade över gärdsgårn fick hon mjölkstockning och gick snart i sin.

 

                                                                                         Anders Bockgård, Landsbygdspartiet

 

 

 


Slå vakt om våra traditioner!

 

 

 

 

 

Det är viktigt och inte minst trevligt med traditioner även i ett modernt samhälle. Men traditionen med den uppblossande debatten i adventstider om huruvida kyrkan som lokal är lämplig till skolavslutningar, tycker jag inte har så mycket att tillföra.

 

Banérförare tycks utgöras av ett gäng övervintrade -68:or eller deras själsfränder i Skolverket, som borde ha angelägnare frågor att lägga sin energi på. En vokabulär i skolan som inte ens anses som lämplig i krogkön får passera utan att någon höjer på ögonbrynen, men en psalm eller en Fader Vår är alltför hårdsmält. Kanske snart dags att även avskaffa luciafirandet med stjärngossar och pepparkaksgubbar i skolorna, och varför inte avskaffa såväl jul- som påsklov?

 

Kyrkan har sedan medeltiden ansvarat för skolutbildning och bildning i vidare bemärkelse i Sverige, och kyrkan var ända till 1930 huvudman för det obligatoriska skolväsendet i vårt land. Statskyrkan är avskaffad och till trettiotalet vill väl ingen återvända, men ibland drabbas räddhågsna byråkrater av någon sorts missriktad hänsyn till minoriteter som frodas i gränslandet till galenskap. Detta samtidigt som Skolverket godkänner religiösa friskolor. Är inte det att sila mygg och svälja kameler?

 

Landsbygdspartiet är ett i högsta grad sekulärt parti och jag personligen är angnostiker. Men jag anser ändå som” lantis” och f.d. rektor, att kyrkobyggnaden fortfarande är en viktig kulturbärare och sammanhållande punkt, både geografiskt och mellan nu och då, inte minst på landsbygden. Kyrkorummet är för det mesta en oöverträffad lokal för musik och samling vid högtidliga tillfällen för många bygdeskolor.

 

Det hör till god ton och tradition att ta seden dit man kommer, och som en organisk del av vårt gemensamma kulturarv bör kyrkan få avgöra utformningen av smärre religiösa inslag i skolavslutningar i kyrkorummet. Det är inte brukligt att gästerna bestämmer menyn. Två halvtimmar om året med kyrka och präst bör våra små telningar tåla, och även Skolverket.

 

                                                               Anders Bockgård, Landsbygdspartiet oberoende

 

 

 

 


Landsbygdspartiet

Om jag får bestämma                                                                             2012-11-25

 

 

* Vi i Landsbygdspartiet oberoende är i vissa frågor "vänster" och i andra "höger", men är pålitliga motståndare till det urbana finetablissemanget och deras tolkningsföreträde, och vi vill ha fria myndigförklarade medborgare och ökat regionalt självstyre. Statliga verk, statliga media och andra statliga verksamheter skall utlokaliseras över vårt avlånga land, och regionalt differentsierade arbetsgivaravgifter skall prövas, för att utnyttja våra gemensamma resurser bättre.

 

*Vi vill ha ett proportionellt valsystem med ökat inslag av personval och med en 2 % gräns till riksdagen. Valkretsarna bör utformas så att landsbygden inte missgynnas. Hela Sveriges yta bör har representation.

 

* Den Europeiska unionen har växt för fort vad gäller dess maktambition, och vi förespråkar utträde ur EU om inte organisationen blir mindre överstatlig och lever upp till sin egen regel, subsidiaritetsprincipen. Siktet skall istället för Sverige vara inställt på en Nordisk union.

 

* De råa marknadskrafterna behöver tyglas ibland. Det bör bli slut på kolonialpolitiken i skogslänen, och skogsproduktion, vatten- och vindkraft och gruvor skall beskattas lokalt på kommunal eller regional nivå. Utländskt ägande skall begränsas och markägarna skall ha större del av kakan vad gäller gruvbrytning.

 

* Kärnkraften skall avvecklas på ett ansvarsfullt sätt, och under förutsättning att användningen av fossila bränslen inte ökar, och ersättas av resurshushållning och förnyelsebar energi, so-l, vind-, vatten- och bioenergi. Lokalt ägande och kooperativa satsningar på el- och värmeproduktion bör uppmuntras och skattemässigt gynnas.

 

* De stora rovdjuren skall förvaltas regionalt. Vargstammens utbredningsområde skall genom stängsling begränsas till enbart statlig mark eller till privat mark som staten arrenderar för ändamålet. De stora rovdjuren skall på statlig mark förvaltas i samförstånd med samerna och renskötseln. Både jakt och småskaligt fiske, som på ett etiskt sätt tar vara på viktiga förnyelsebara naturresurser är viktiga inslag i en levande och livskraftig landsbygdskultur. EU skall inte bestämma formerna för allmogejakten i Sverige .

 

* Vi vill ha ökad självförsörjningsgrad med livsmedel där det är möjligt. Onödiga transporter, inte minst av livsmedel, kors och tvärs skall nämnas vid sitt rätta namn: onödigt svinn och onödig miljöbelastning. Lokalproducerat skall gynnas och de rigida bestämmelserna för kommunal upphandling skall luckras upp. God djuromsorg och god omsorg om matproducenterna skall vara likställda mål. God åkermark skall skyddas mot exploatering och förstörelse för all framtid.

 

*Det är viktigt att kunna erbjuda bra förskolor och annan barnomsorg samt skolundervisning på landsbygden inom rimligt avstånd, för att många bygder skall kunna fortleva och utvecklas. Små skolor erbjuder en trygg uppväxtmiljö och ofta goda pedagogiska resultat. Vid ökande årskullar i tätorten och minskande på landsbygden bör man kunna ordna skolskjutsar från stad till land, det är inte längre än skjutsar i motsatt riktning, och det är god resurshushållning.

 

* Vi vill ha ökad satsning på infrastrukturen, både vad gäller järnvägar och vägnätet, även om så krävs ökad upplåning för dessa framtidsinvesteringar. Viktig infrastruktur som post, tele och stamnätet för el bör ägas av staten. Vattenfall skall ej avyttras, men koncentrera sin verksamhet till Norden och på produktion av ren el. Ett effektivt brandvärn måste finnas över hela landets yta. Inrättandet av en helstatlig affärsbank för bättre konkurrens och insyn bör övervägas. Vi tror inte på det kontantlösa samhället och kontanter är särskilt nödvändiga på landsbygden, och möjlighet att växla kontanter måste finnas över i hela landet.

 

*Polisen har fått kraftiga förstärkningar de sista åren, men det har till ingen del kommit landsbygden till del. Istället har polisresurserna klumpat ihop sig i storstäderna. Vi vill se en jämnare fördelning av resurserna över hela landet. Straffskalorna behöver ses över så att de bättre stämmer överens med allmänhetens rättsmedvetande. Allmänhetens delaktighet i rättsväsendet är viktigt och lekmannainflytandet i de högre rättsinstanserna behöver förstärkas. Bättre urval än att endast utse nämndemän med partibok bör prövas.

 

* Förenklingar av det svulstiga Regelsverige bör ske inom många områden. Paragrafryttarnas rörelsefrihet skall begränsas var än de dyker upp. Strandskyddet bör t.ex. uppluckras eller helt avskaffas  i utpräglade glesbygdsområden, som tål långt större bebyggelse än för närvarande. I storstadsnära områden bör strandskyddet snarast stärkas.

 

* Äganderätten är en grundläggande mänsklig rättighe. Bildandet av naturreservat, biotopskydd och annan inskränkning i äganderätten, skall i första hand ske på statliga marker eller genom markkompensation. Socialiseringen av det enskilda fisket på 1980-talet och tillskapandet av det fria handredskapsfisket på Ostkusten och i de stora sjöarna skall avskaffas och ersättas av lokalt förvaltade fiskevårdsområden, där allmänheten mot ersättning kan fortsätta med ett begränsat fiske i samklang med vad vattnen avkastar. Kommersiellt och storskaligt nyttjande av enskilt ägda marker med hänvisning till den under mellankrigstiden konstruerade "allemansrätten" bör begränsas.

 

* Juridiska personers ägande av jord- och skog får inte öka. Istället bör man få till en ”avvittring” av bolagsmark i mellan- och norra Sverige, som ofta kommit i bolagens händer genom ojusta metoder. Det statliga Sveaskogs markförsäljningar skall endast ske till personer som är fast boende i närområdet. Allt detta skulle skona både kultur och miljö, ty det småskaliga skogsbruket är ofta mer miljövänligt och differentierat och därmed robustare än storskogsbruket. Kontinuitetsskogsbruk utan kalhyggen skall vara godkänt och uppmuntras på speciella ståndsorter där det är lämpligt.

 

* Sveriges försvar är nu det relativt svagaste sedan statsbildningen på 1100-talet och det är självklart inte tillfredsställande.  Det svenska försvarets huvuduppgift skall vara att försvara vårt land och kunna vara behjälpligt vid olika katastrofer här hemma och i vårt närområde. Allmän värnplikt för män och kvinnor bör införas, inte minst som ett kitt över klassklyftor och för ökad integration av utrikesfödda. Utbildningen bör omfatta såväl det militära området som viktiga uppgifter i det civila försvaret och i det civila samhället. Gemensamt internatboende är en viktig ingrediens under utbildningen och bör vara praxis.

 

* Invandringen (asyl, anhörig och ensamkommande flyktingbarn) bör anpassas till en genomsnittlig europeisk nivå. En restriktiv arbetskraftsinvandring bör under lågkonjunkturer gälla inom yrkesområden där det inte finns en uttalad arbetskraftsbrist. Invandrare måste snabbt komma i arbete och integrationen måste bli bättre. Starkt segregerade bostadsområden måste luckras upp. Landsbygden och de små orterna har många gånger visas sig ha en öppnare och mer välkomnande attityd än den urbana miljön.

 

* Pension är en uppskjuten lön och pensionärerna skall betala samma skatt som för löneinkomst. Rot- och Rutavdrag skall fullt ut kunna utnyttjas av alla, även av låginkomsttagarna. Reformen betalas genom att maxbeloppet sänks med ca 20-30 %. Rot- och Rutavdrag skall bara få göras på tjänster som utförs inom landet. Alltså ingen skattesubvention till svenskar på Rivieran.

 

* Förändringen av fastighetsskatten för några år sedan innebar en stor kostnadsövervältning till landsbygdens nackdel. Den näringsidkare som har uthyrningstugor eller hyr ut tomter är särskilt missgynnade och har i realiteten normalt ingen nytta av begränsningsregeln.

 

* Ej efterfrågad telefonförsäljning till både privatpersoner och näringsidkare är ett ett otyg, en form av hemfridsbrott som bör vara förbjudet i ett civiliserat samhälle. 

 

* Gamla by- och gårdsnamn hör till vårt viktiga kulturarv och gårdsnamnen skall användas i adresserna på landsbygden. De tusenåriga sockennamnen skall räddas och göras begripliga för kommande generationer genom att jordregistersocknarna fortsättningsvis finns inskrivna i de officiella fastighetsregistren och blir en del av fastighetsbeteckningarna.

 

* Landsbygdspartiet är ett sekulärt parti och är skeptiskt till religiösa friskolor, men positiv till friskolor i övrigt, inte minst på landsbygden när kommunerna lägger ner småskolorna. Kyrkobyggnaden är fortfarande en viktig sammanhållande punkt och kulturbärare på landsbygden, och kyrkorummet är för det mesta en oöverträffad lokal för samling vid högtidliga tillfällen för många bygdeskolor. Svenska kyrkan var ända till 1930 huvudman för det obligatoriska skolväsendet i Sverige, och det hör till god tradition att ta seden dit man kommer. Kyrkan får då avgöra utformningen av religiösa inslag i skolavslutningar i kyrkorummet, som en del av vårt gemensamma kulturarv.

 

 

                                                                                                             Anders Bockgård


Tidigare inlägg
RSS 2.0