Girjasdomens konsekvens i torrt och vått

Högsta domstolens dom i det så kallade Girjasmålet där staten förlorade mot samebyn ger lite hopp inför framtiden. Samebyn tilldömdes ensamrätt till jakt och fiske i renbetesområdet ovan odlinggränsen enligt lagen om urminnes hävd. Det är numera samebyn som har rätt att genom kortförsäljning upplåta jakt och fiske till allmänheten där det så är lämpligt. Men domen har tyvärr även spätt på osämja och avundskuka i området som delvis har gamla rasistiska rötter.
 
Med hänvisning till resonemanget och slutsatsen i Högsta domstolens dom i Girjasmålet, så borde även lagen om det fria handredskapsfisket  från 1993 ses över eller prövas rättsligt. Staten stal då vattenägarnas exklusiva fiskerätt som de haft sedan urminnes tider, utan att i de flesta fall betala någon ersättning.
 
Jag förutsätter nu att enskilda drabbade vattenägare eller berörda organisationer kommer att stämma staten och få till en rättslig prövning, helst som lagen från 1993 strider mot egendomsskyddet i grundlagen och även haft en negativ konsekvens för fiskebeståndet utmed Östersjökusten.

Farlig passivitet

Barkborreangreppen har nu pågått i två år i södra och mellersta Sverige och lika länge har statens icke skötsel av sina "skyddade skogar" fåt utstå mycket kritik utan synbart resultat. Ledande representanter för Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har som en man försvarat sin passivitet.
 
Bara ca 3 % av de granar som anses begärliga för borren finns i skyddade områden påstår man, och har därför ingen större betydelse. Men bara ca 1/400 000 del av de begärliga granarna finns i min eller min grannes skog, men ändå är det vikigt att vi plockar bort varje angripen gran, annars kan det bli efterräkningar.
 
Jag har avstått äganderätt eller nyttjanderätt av skog för naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, men har som tur är huggit ner den mesta gammalskogen runt omkring och är inte personligen så drabbad av statens inlösta yngelhärdar. Värre är det för en av mina rågrannar som driver ett småskaligt helt självverksamt skogsbruk med endast plockhuggning och mycket gammalskog. Han får nu jaga barkborregranar året runt utmed statens yngelhärdar.
 
Dessutom är statens döda skogar ett hot mot den biologiska mångfalden. Den döda gamla granskogen ersätts av mest ogenomtränglig sly, och de instabila trädskeletten gör områdena livsfarliga att beträda för skogsvandrare.
 
Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens försvar för sitt icke agerande i denna mycket allvarliga situation är lika patetisk som enfaldig. Hög tid att återinföra tjänstemannaansvaret igen, eller återföra skogen till sina rättmätiga ägare.
 
Bilden: Ett av Skogsvårdsstyrelsens bitopskydd utmed min ägogräns där 95 % av granarna nu är döda av barkborreangrepp
 
.

Försäkringskassan sponsrar

Är Sverige åter på väg att bli en militär stormakt? Sist det begav sig slutade det  illa med att Karl XII blev fånge i Turkiet. Nu har vi en svensk med minnesförlust som är sponsrad av Försäkringskassan och  krigsminister i Irak.

Du tronar på minnen från fornstora dar då ärat Ditt namn flög över jorden Jag vet att Du är och Du blir vad Du var!


Europa kokar av bondeprotester

 
Europa kokar av bondeprotester med stora demonstrationer över låga produktpriser och svåra förhållanden på landsbygden. Senast marscherade 50000 bönder genom Madrid och protesterade över livsbetingelserna på landsbygden. Några dagar tidigare blockerade tusentals bönder de större vägarna i Frankrike. Men i Sverige nöjer vi oss med att knyta näven i byxfickan.
 
Det är en skam för Europa och det västerländska välfärdsbygget att man inte lyckats åstadkomma bättre förhållanden för den viktigaste yrkesgruppen - de som ställer maten på bordet såväl vardag som helgdag.
 
En ung fransk kvinna som intervjuades på teve kostaterades helt frankt att det är svårt att satsa på en framtid som lantbrukare när man vet att man inte kan få ut en normal lön för det, och ofta ingen inkomst alls!
 

Vad händer här näst?

På 1960-talet lade de ner skolan här i Skrickerums by, 1972 rök affären, på 1980-talet stängdes pensionäshemmet, för ett par år sedan lade man ner busslinjen, för två veckor sedan plockade de bort den fasta telefonen och förra veckan drog man in tidningens morgonutbärning.

Vad händer här näst, den frågan slungade jag ut i etern för en tid sedan och fick några intrressanta svar:

Flera hoppas eller fruktar att det snart skall etableras ett vargrevir här. Någon tror att nätspänningen kommer att sänkas så det inte går att ladda mobilen. En annan optimist tror att vi skall bli bestulna våra skor och bombarderade med skumtomtar. En fjärde tror att Postnord lägger ner på landsbygden så att vi själva får hämta posten hos avsändaren och en fjärde tror att det statliga vägunderhållet helt kommer att dras in. Själv lutar jag nog åt det sista förslaget, eller det där med skumtomtarna. Det är kanske inte så skumt som det låter.

 
 
 

Pang! Pang Pang!

 
 
Sveriges riksdag beslutade i stor enighet 1975 att Sverige skall vara ett mångkulturellt samhälle. Integration skall inte efterstävas och ingen kultur är bättre än någon annan.
 
Nu har man nått sitt mål, men man är ändå inte riktigt nöjd. Det gnys både här och där. Jag fattar ingeting. Man trodde kanske att Sverige huvudsakligen skulle berikas med nya spännande kryddor och medryckande dansrytmer. Mångkulturlagen stiftades för 44 år sedan av riksdagsledamöter som kanske inte hade full koll på hur världen ser ut och fungerar.
 
På 1920-30-talet hade berusade drängar från Skrickerum ganska våldsamma uppgörelser med drängar från Västertryserum vid dansbanorna. Man slogs med knogjärn inhandlade på C. J. Carlssons Järnaffär om respekt och flickornas gunst, men multikriminella gäng kan man inte kalla dem för, och kronolänsman Karlholm och fjärdingsman Hellebladh hade full koll på dem.
 
Dagens multikriminella gäng har tagit patent på både brottslighet och rättskipning i sina respektive utanförskapsområden och inkasserar beskyddaravgifter från sina egna. Blåljusen blinkar i gränsområdena. Politikerna kliar sig i håret och funderar.

Allt går att sälja

Allt går att sälja utan hustru och barn sa farfar som var en hårdhudad affärsman.
 
USA har en tradition att expandera sitt territorium genom köp. De köpte Alaska av ryssarna och senst 1917 köpte de större delen av Jungfruöarna av Danmark för 25 miljoner dollar. Jag ser inte köp mindre hedervärt än att expandera genom krig, som varit den svenska modellen under 500 år. Genom krig har Sverige utökat sina gränser med stora delar av Finland, Ingermanland, Estland, Livland, delar av Dalarna, Jämtland, Härjedalen, Trondheims län, Bornholm, Gotland, Ösel, Vorpommern, delar av Hinterpommern, Wismar m.m., Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge.

Slut på sommartorkan, nu vänder vi blad

 
Det har varit sommartorka, både på åkrar, ängar och bloggar. Men nu stundar höstregnen snart och det måste bli fart här på bloggen igen. Mitt stora bokprojekt Guttormarna, adel, präster, borgare och bönder har tagit all tid, kraft och must. Men nu har jag gått i mål med det stora projektet och det är skönt men samtidigt lite vemodigt. (mer information på www.tryserumgardar.se)
 
Jag har på natten i mina drömar och på dagen i mina tankar levt nära och intensivt med Guttormarna i många år, och de har, trots att de varit döda sedan sekler, på sätt och vis varit verkligare än världen omkring mig. Släkt- och lokalhistorisk forskning är utmanande och håller hjärncellerna vid liv. Livet är kort och jag vet att jag inte kan hinna med ytterligare ett så omfattande forsknings- och bokprojekt som det nyss avslutade.
 
Men jag tänker fortsätta med hjärngymnastik, vrida och vända på etablerade sanningar och titta tillbaka på mitt eget liv. Mycket har jag glömt men går att återuppväcka igen med källstudier. Det kanske kan bli till en ny liten bok, åtminstone för de närmast sörjande.

Barn i det godas tjänst

Alla tider har sina käpphästar. På medeltiden ansågs inte trolldom, häxeri och avvikande sexualbeteende som särskilt allvarliga. Men under 1500-talets andra hälft stegrades intresset för dessa brott och stod i full blom i och med ärkebiskopen Abraham Angermannus skräckomsusade räfst i riket 1596. Min förfader Olof Bock i Skrickerum var en av alla som i ståndsrätt drabbades av ärkebiskopens bannbullor.
 
År 1608 skedde en skärpning av lagen för alla former av trolldom, med hänvisning till bibeln,  och på 1660-talet resulterade paniken för trollkarlar och häxor som flög till Blåkulla och där bolade med djävulen i massmord på huvudsakligen yngre och medelålders kvinnor.
 
Hysteriska kvinnor och mängder av barn avgav tjänstvilligt detaljerade vittnesmål hur dessa häxor flög till Blåkulla på dynggrepar och sopkvastar inför en häpen förhörskommession av laglärda män. Hundratals yngre och medelålders kvinnor dömdes till döden och några av dem brändes levande på bål.
 
Den svenska häxhysterin 1668-1676 spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och omfattade nästan hela riket, och en gemensam nämnare var att det ofta var barn som anklagade vuxna för att de kidnappat dem och tog med dem till Blåkulla. Tortyr rekommenderades om kvinnorna nekade till barnens vittnesmål. Inte ens den upplysta huvudstaden Stockholm slapp undan häxhysterin.

Historien går igen

Cirka 200-300 svenska män anslöt sig och stred under andra världskriget för Hitlers Waffen-SS, där de var mycket välkomna som renrasiga arier. Cirka 40 stycken stupade i strid och andra kom till fångläger i Sovjetunionen där lika många dog.
 
Efter Hitlers nederlag blev utländska frivilliga ofta mycket illa behandlade när de återvände till sina hemländer, men för de svenska hemvändande nazisterna blev återkomsten till fosterjorden tämligen odramatisk. De förhördes rutinmässigt av Säpo och ett fåtal dömdes för att de lämnat Sverige olagligt eller för spioneri mot landet. En del av återvändarna fick psykiska problem som ledde till missbruk.
 
Inga eller få av de svenska nazisterna hade hustru eller barn med sig när de for över till kontinenten för att hjälpa Hitler, men deras framfart i Östeuropa resulterade troligen i några svenska flicke- eller gossebarn. Intresset för Hitlers svenska nazister har länge varit minimalt och forskningen inom området är bristfällig.

Beslutsångest

Jag har alltid varit skeptisk till kärnkraft. Ytligt sett är det smart och nästan för bra för att vara sant, och då skall man var sunt skeptisk. Numera är elproduktion med vindkraft min kanske viktigaste inkomstkälla, så det är klart att jag rent egoistiskt tycker det är bra med ett litet utbud och stor efterfrågan av el.
 
Men elbehovet kommer att öka och det går inte komma ifrån att kärnkraft är tämligen fosilfri och bättre än kol- och gaskraft ur flera synpunkter. Flera partier i Sverige anar nu morgonluft och vill bryta energiöverenskommelsen och satsa stort på klärnkraft igen.
 
En svår fråga som kan ge beslutsångest och jag kan inte ta ställning förrän Greta Thunberg har uttalat sig i frågan.

Folkdomstolar

Folkdomstolar har en gammal fin tradition i Sverige, och var sannolikt verksamma ända till i början av medeltiden, då de ersattes av häradsrätter med valda domare i den dömande nämnden.
 
Men folkdomstolar har uppstått då och då långt senare. Det mest kända faller hittills är kanske det bestialiska mordet på riksmarskalken och horkarlen Axel von Fersen 1810 i Stockholm. Han slets ut ur sin vagn, kläddes av naken, pryglades och lynchades av den upprepade mobben.Slutligen krossades hans bröstkorg inför soldater från en elitstyrka. Som plåster på såren fick han i alla fall en pampig statsbegravning. 

Stark i anden, men svag i köttet

 
Det är väldigt glädjande att ungdomarna vill ta ett stort ansvar för miljö och klimat och är beredda att förändra sina liv för att rädda världen.
 
Jag minns själv hur jag gruvades när jag var i deras ålder eller lite yngre. Hur jag låg vaken om nätterna och oroade mig för hur en ny istid ska komma och omvandla allt här i Skandinavien till sten och grus. Allt av människan byggt är förgängligt och skall utplånas. I skolan fick vi lära oss att det varit många istider den sista milijonen år, och att vi med små steg oundvikligen var på väg mot en ny istid. Det skulle ta så där 50000-100000 år tills det ånyo var ca en kilometer is över våra huvuden.
 
Jag var stark i anden men svag i köttet och gjorde inget personligen för att förhindra resan mot istiden, mer än oroade mig. Jag hoppas nu att dagens ungdomar är mer handlingskraftiga och kan förändra sina levnadsmönster: tar cykeln istället för skolbussen till skolan, äter klimatsmart närproducerat och  årstidsanpassat, semestrar i Småland istället för Sydafrika och avstår det sista modet och istället lappar och lagar. Och sist men inte minst, att de är sparsamma med mobiltelefonen eller paddan som är rikltiga klimatboar.

Åter på banan

NT lade ner sin politikerblogg och jag har nu återvänt till fadershuset och kommer snart att vara livaktig här när jag lagt sista handen vid min nya bok, Guttormarna, adel, präster, borgare och bönder

Hur påverkas vi av läget i Ukraina?

 

Ukraina har kallats Europas Kornbod för sitt oerhört bördiga slättlandskap. Hitler var en gång i tiden visserligen mer intresserad av oljan i Kaukasien och inte spannmålen som fanns på vägen dit. Ukraina kan inte liknas vid Sverige och Putin är mer intresserad av att säkra sina marinbaser för tillgång till Medelhavet, än av tillgång till spannmål, men det ger ändå anledning till en tankeställare.

 

Vad vi vet är följande. Vid tidigare orostider, främst under Första världskriget, hade vi svårt att försörja oss själva med livsmedel. Framförallt minnet från krigets ransoneringar med långa brödköer och hungerkravaller, gjorde att dåvarande regering, med Per Albin Hansson i spetsen, gjorde mycket för att hålla självförsörjningsgraden hög under 1930-talet. Detta medförde att ransonering inte blev svårare än nödvändigt under Andra Världskriget. 

 

Självförsörjningen fungerade – beredskapen var god ända fram till EU-inträdet i mitten av 1990-talet då de stora beredskapslagren för livsmedel avvecklades. En av målsättningarna för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att trygga livsmedelsförsörjningen, dock utan att det finns gemensam lagerhållning för beredskapsändamål. En bristsituation måste därför hanteras med hjälp av resurser hos privata aktörer. Men vid blockader och spärrade importvägar hjälper detta föga. Det finns sedan EU-inträdet inte längre något självförsörjningsmål för livsmedel i Sverige. Vår självförsörjningsgrad är knappt 40 %. Är vi så naiva att vi tror att, exempelvis Frankrike skulle sända livsmedel till oss, som de i en krissituation, själva behöver? Inom en vecka skulle bristerna börja synas i våra butikshyllor. Efter någon månad skulle det bli allvarliga problem. 

 

Ukraina tillhör Europa, men likväl drabbas landet av en aggressiv granne. En granne som anser sig ha territoriella krav. Detta kan eskalera utom kontroll oavsett vad Carl Bildt eller Jan Eliasson anser om saken. Vi har samma aggressiva granne som Ukraina. Historien visar att krig fanns, finns och kommer att fortsätta att finnas. Vi har inte det fulla svaret ännu, men det ser inte bra ut. Det vi har gemensamt med Ukraina är att vi lever i en omvärld över vilken vi inte har någon som helst kontroll. Det vi själva kan ordna med, är främst att se till att vi kan föda vår egen befolkning oavsett politiskt klimat i omvärlden. I det scenariot spelar våra svenska bönder en avgörande roll. Ironiskt nog marginaliserar rådande svensk politik våra bönder. 

 

Även utan oroshärdar i omvärlden finns det spörsmål vi måste fundera över, för de som i framtiden har kontroll över livsmedelsproduktionen, kommer också ha kontroll och makt över människor och länder. Vilka är egentligen krafterna bakom Sveriges allt mindre produktion av livsmedel? Är det vettigt att lägga större resurser på det militära försvaret, så länge vi ändå inte klarar en avspärrning med livsmedel mer än några veckor. Varför förs inte hetare diskussioner om detta i vår Riksdag? Vad anser våra riksdagspartier om detta? Landsbygdspartiet svävar åtminstone inte på målet och vill föra upp dessa för Sverige så viktiga frågor på dagordningen.

 

Anders Bockgård, Landsbygdspartiet Oberoende, ordf. region Sydost

Magnus Malmsten, Landsbygdspartiet Oberoende, ledamot av partistyrelsen


Politikerna bör ta Skatteverket i örat


Det stormar i den svenska skogen, och då tänker vi inte främst på de oväder som stått i kö det sista halvåret, utan Skatteverkets ändrade tolkning av regler vad avser rationaliseringsförvärv.
Debatten har mest fokuserat kring möjligheten till snabbare skogsavdrag vid så kallade rationaliseringsförvärv, men ovissheten om hur Skatteverkets fotbyte även kommer att spilla över på bedömningen av möjligheterna att utnyttja ersättningsfonder ser vi som till och med än allvarligare.

Om en granne, eller en ägare av en någorlunda närbelägen jord- och skogsfastighet, köper marken som rationaliseringsförvärv, har man hittills haft möjlighet att genom ersättningsfond få uppskov med reavinstskatten genom att köpa ersättningsmark. Nu har Skatteverket hittat på regler om att bl.a. gränsen 400 hektar skall passeras, och att den tillköpta marken inte får vara varken för stor eller för liten i relation till den tillskapade brukningsenheten.

400 hektar mark, åker- eller skogsmark, betingar i södra och mellersta Sverige ett pris av ca 25-60 miljoner, och det är inte mer än drygt en handfull förvärv per år som lever upp till en strikt tillämpning av Skatteverkets aviserade nyordning. Skatteverkets ställningstagande har nu medfört ett mycket osäkert rättsläge, som kommer att resultera i långdragna rättsliga efterspel och en avvaktande fastighetsmarknad.

Varför Skatteverket nu vill försvåra för yngre jord- och skogsbrukare att steg för steg och genom byten och arronderingsförbättringar bygga upp rationella och internationellt konkurrenskraftiga enheter, är en gåta. Det blir ytterligare sten på börda för svenskt privatskogsbruk och ännu en spik i kistan för svensk livsmedelsproduktion.

På 1800-talet hade myndigheterna förstånd att genom bl.a. laga skiftesreformen understödja omarrondering och strukturrationalisering, men nu är det tydligen andra bullar som gäller. Om inte politikerna förtydligar sina direktiv och tar Skatteverket i örat, så kommer i slutändan det svenska folkhushållet att få stå där med svartepetter.

Dubbla budskap vad gäller strandsskyddet

 

Justeringen av strandskyddslagstiftningen 2009 torgfördes av den borgliga regeringen som en lättnad av strandskyddet kring våra insjöar och vattendrag, och skulle innebära en skärpning på kraven för länsstyrelserna för att få utvidga strandskyddet utöver det generella skyddet 100 meter. Detta har Länsstyrelsen i Kalmar län märkligt nog tagit till intäkt för att istället gå på tvärs och vill nu utöka strandskyddet kraftigt vid flera större och medelstora sjöar i norra delen av länet. Det är verkligen att gå ut med dubbla budskap. Antingen ljuger regeringen, eller så har länsstyrelsen totalt missuppfattat sitt uppdrag.

 

Med liggande förslag utökas strandskyddet till 300 meter kring lejonparten av stränderna utmed ett antal insjöar med särskilda kvalitéer. Kvalitéer som har skapats av generationer av odlare och djurhållare som gjort sina långa dagsverken utan förmyndare. Liggande förslag ser vi som ett hårt slag mot ökad turism och sysselsättning i länet. Inga attraktiva och efterfrågade områden blir i realiteten kvar för nybyggnation av stugor för korttidsuthyrning och därmed för en ökad fisketurism i de berörda sjöarna. För att möta ett ökat intresse från fiske- och upplevelseturism, inte minst från övriga EU-länder i Central- och Östeuropa, behövs nämligen fler övernattningsmöjligheter.

 

Länsstyrelsens agerande ser vi som än märkligare med tanke på att miljonbelopp de senaste två åren har satsats av allmänna och enskilda medel för utveckling av just upplevelseturism med uthyrningsstugor och en ordnad turistorganisation genom bl.a. flera Leaderprojekt. En förutsättning för en uthållig framgång för dessa stora investeringar är att det finns förutsägbarhet i lagstiftningen och att det finns möjligheter för nybyggnation av uthyrningsstugor i attraktiva lägen, helst med sjöutsikt, i intervallet 100-200 meter från strand.

 

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten i kombination med försämrad lönsamhet i de areella näringarna inklusive upplevelseturism, kommer inte att gynna livsvillkoren för växt- och djurlivet, om nu någon skulle tro det. Och det kommer definitivt inte heller att öka förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna med respekt och har brukarna och kulturbärarna av odlingslandskapet med sig.

 

För Landsbygdspartiet region Sydost

Anders Bockgård

ordförande                                                                       (Insändare i tidningen Barometern)

 

 


Tal inför 200 förvantansfulla grisjägare i Ukna kyrka

Ni ser lite sömniga och trötta ut så här på morgonkvisten och för att vara en vaken och alert grisjägare behövs det lite lagom med adrenalin. Jag tänkte därför säga några ord om övergrepp och våldtäkter för att höja nivån av adrenalin en smula. Och då avser jag inte otukt eller fysiska övergrepp, utan den misshandel som försiggår mot landsbygden här och nu, dagligen och stundligen.

 

Man behöver inte ens gå utanför sockengränsen för att hitta goda exempel för att bevisa min tes. Här i Ukna har kommunen plockat bort bygdeskolan under året, och föräldragruppens vädjande om något års respit för att hinna starta en friskola istället, struntade kommunen blankt i, för ”stängt, stängt kommer aldrig igen”.

 

För några år sedan var det ett australiensiskt gruvföretag som inmutade ett område här i Uknadalen och upp över Tryserum och Hannäs, mångdubbelt större än dagens lilla jaktsåte om 15 000 hektar för prospektering inför brytning och utvinning av koppar och ädelmetaller. Det blev som tur var inget av den gången, men vi kan inte blåsa faran över. Sverige är ett attraktivt land för de multinationella gruvföretagen att sätta klorna i, med tanke på de löjliga struntsummor som de behöver betala till berörda markägare och till staten. Bygdens folk får inte ett nickel utan möjligen lakvatten och en förstörd närmiljö.

 

Som om detta inte skulle räcka och bli över. Nu vill länsstyrelsen i Kalmar utvidga strandskyddet från 100 meter till 300 meter i ett antal insjöar i Västerviks kommun med, som man ser det, särskilda kvalitéer. Här i Ukna socken gäller det Storsjön, Åkervristen och Vindommen. Kvalitéer som skapats av generationer av idoga odlare och djurhållare som gjort långa dagsverken utan förmyndare, Förslaget är ett hårt slag mot ökad turism i området. Inga attraktiva och efterfrågade sjönära områden blir i praktiken kvar för nybyggnation för upplevelse- eller fisketurism eller byggnadsrätter som kan underlätta för generationsväxlingar på gårdarna.

 

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten långt ovanför de berördas huvuden kommer varken att, som man tror, gynna växt- och djurliv eller allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna och brukarna med respekt och har dem med sig på tåget.

 

Som grädde på moset fortsätter lekstugan med att återinföra vargen i starka stammar över hela landet, möjligen med undantag av renbetesområdena och så 08-området förstås. Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför landsbygdsbornas oro, bekymmer, merarbete och förluster i ekonomi och livskvalité. Jag är också storligen förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjuren, fårens och hundarnas fruktansvärda lidanden. Politikerna talade inför EU-inträdet vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skulle tas så nära gräsrötterna som möjligt. Men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss och det är en tradition som lär fortsätta..

 

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt, som i stora drag handlar om en kraftmätning mellan land och stad. Mellan urbanitet och förment efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.

 

Landsbygden och de areella näringarna har sedan långt tid tappats på resurser: exproprieringslagstiftningen, utvidgning av allemansrätten, det fria handredskapsfisket vid ostkusten och utökade vattenskyddsområden och förstärkt strandskydd under efterkrigstiden. Återinförandet av varg och förstärkning av rovdjursstammarna i övrigt är en logisk fortsättning på denna politik och betyder i klartext försämrade jaktupplevelser och minskade fastigetsvärden.

 

Landsbygden attackeras ständigt från många håll, även om det inför valtider alltid dyker landsbygdsvänner från oväntat håll. Sammanhangen är förvisso inte helt enkla, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ofta obegripligt krokiga.

 

Det bor nu för första gången i vår globala historia flera människor i städer än på landsbygden, och Sverige går i täten för denna snabba urbanisering. Det för med sig att det nu är i storstaden, i Stockholm eller Bryssel, som man sätter agendan och där man alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället får och skall sägas. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden, där politiker och journalister lever i ömsesidig symbios, som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått. Det må gälla skogsskötsel, matproduktion, djuromsorg, allemansrätt eller rovdjurspolitik.

 

Så är det, och nu får ni lycka till i skogen!

 


Utökat Strandskydd i Västerviks kommun

 

Till Länsstyrelsen i Kalmar län                                                                                   2013-10-16

Samhällsbyggnadsenheten

391 86 Kalmar

 

 

 

 

Yttrande över utökat strandskydd kring Vindommen, Västerviks kommun, från Vindommens Fiskevårdsområde

 

Sjön Vindommen, som är känd för sin flikiga strandlinje och för sitt goda gösfiske, är belägen i utpräglad avfolkninsbygd på gränsen mellan Östergötlands och Kalmar län. Sjöns närområde har tidigare till stor del präglats av det odlade kulturlandskapet med sin betesdrift och som varit en förutsättning för många av områdets särskilda kvalitéer. Men vikande lönsamhet och minskad sysselsättning inom jord- och skogsbruket det senaste årtiondet har istället ökat intresset för satsning på fisketurism och stuguthyrning.

 

Miljonbelopp har de senaste två åren satsats av allmänna och enskilda medel för utveckling av fisketurism och en ordnad turistorganisation genom bl.a. två Leaderprojekt med sjön och Vindommens Fiskevårdsområde som nav. För att möta ett ökat intresse från fisketurister, inte minst från övriga EU-länder, behövs fler övernattningsmöjligheter och fler stugor för korttidsuthyrning.

 

En förutsättning för framgång för dessa stora investeringar är att det finns möjligheter för nybyggnation av uthyrningsstugor i attraktiva lägen, helst med sjöutsikt, i intervallet 100-200 meter från strand.

 

Ändringen i strandskyddslagstiftningen 2009 innebar en skärpning på kraven för att få utvidga strandskyddet utöver det generella skyddet 100 meter. Detta har Länsstyrelsen i Kalmar län märkligt nog tagit till intäkt för att utöka strandskyddet kraftigt i flera större och medelstora sjöar inom Västerviks kommun. Vindommen förefaller i detta hänseende ha blivit särskilt drabbad. Med liggande förslag utökas strandskyddet på ca 85 % av sträckan utmed den del av Vindommen som är belägen i Kalmar län. Detta ser vi som ett hårt slag mot ökad turism och sysselsättning i området. Inga attraktiva och efterfrågade områden blir i realiteten kvar för nybyggnation av stugor för korttidsuthyrning och därmed för en ökad fisketurism.

 

Försämrad lönsamhet och inskränkningar i äganderätten för de areella näringarna inklusive fisketurism kommer inte att gynna livsvillkoren för växt- och djurlivet, och det kommer definitivt inte heller att öka förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Vi vet nämligen med bestämdhet att stora markägare inom området kommer att stänga av sina enskilda vägar för allmän trafik, om utvidgningen av strandskyddet kring Vindommen kommer till stånd i enlighet med huvuddragen i liggande förslag.

 

STYRELSEN FÖR VINDOMMENS FISKEVÅRDSOMRÅDE


Malplacerad bondkomik

 

ESO-utredaren professor Ewa Rabinowicz på SLU har, på Finansdepartementets uppdrag, i en rapport vädrat sina personliga åsikter om svenskt jordbruk i allmänhet och det svenska landsbygdsprogrammet i synnerhet. Det slussas för mycket pengar direkt ner i böndernas fickor och kapitaliseras som förmögenhetstillväxt i den jordägande klassen, menar professorn. Rapporten har hon kallat ”Bonde söker bidrag” i en raljerande ton, som skulle passa bättre i Full Fräs med Stefan och Krister.

 

Jag skulle ha blivit mindre förvånad om professorn och istället hade varit mest kritisk till gårdsstöden i pelare 1, där medlemsländerna i slutändan också betalar och där en utmanande passivitet uppmuntras. Länder och områden som har bäst odlingsbetingelser får även högst stöd, medan de som har sämst naturliga förutsättningar att konkurera får lägst. Jag känner väl till den historiska bakgrunden till dagens ordning inom EU, men måste ändå medge att jag numera har svårt att som bonde logiskt och med sakliga argument försvara rådande situation.

 

Professor Rabinowicz tycker att jordbruket är en liten obetydlig näring som mest genererar problem, fastän jordbrukssektorn med drygt 70 000 företag är den enskilt största och mest spridda småföretagargruppen i Sverige. En i ordets rätta mening livsviktig näring, som sekundärt skapar mycket jobb i förädlingsleden och skapar biologisk mångfald i hagar och ängar. För att inte nämna alla tusentals jobb som jordbruket föder i en svällande byråkrati på t.ex. länsstyrelser, jord- och naturvårdsverk samt på professorns SLU.

 

Om bönderna skulle behöva ekonomiska tillskott för att inte hamna på fattighuset, är det bättre att åtgärda det med socialpolitik, tycker professorn, fastän hon mer än väl borde veta att man för att erhålla socialbidrag, först måste sälja av både hus och hem med hela rörelsen. Men kanske är det svårt att se helheten när man bor i Malmö i ett lite udda hörn av landet, på betryggande avstånd, både bildligt och bokstavligt, ifrån landsbygdsprogrammets kärnområden.

 

För i verkligheten gör miljonerna i landsbygdsprogrammet mycket samhällsnytta, även om det kan vara svårt att i enskilda fall göra en vetenskaplig utvärdering. Vi har ju inte svaret på hur det annars skulle ha sett ut. Men säkert hade vi då haft ett jordbruk på ännu snabbare reträtt, en glesare och tystare glesbygd och mer sly och vanhävdsört i hagarna. Enklast och tillförlitligast är för det mesta att söka svar i det verkliga livet. Nu hyser mina hävdade betesmarker väl synliga och dekorativa fornminnen samt utrotningshotade arter som kronärtsblåvinge, sandödla, praktbyxbin och revsvalting, och det kommer ständigt en rännil, både av lekmän och expertis, för att titta på mina rariteter. Utan stöd till extensiv  betesdrift och till att hålla hagmarkerna öppna, hade säkert mina dikor gjort sin sista resa för länge sedan, och de hotade arterna med dem.

 

                             Anders Bockgård

                             Landsbygdspartiet, arbetsgruppen för svensk livsmedelsproduktion


Tidigare inlägg
RSS 2.0