ANDERS BOCKGÅRD

Det goda är ibland det bästas fiende, och frågan är om inte Naturvårdsverket är det största hotet mot den bilogiska mångfalden i det svenska kulturlandskapet, vilket är den naturtyp som hyser flest hotade arter i floran och faunan. Politikernas och Naturvårdsverkets kamp för stora och minst sagt livskraftiga rovdjursstammar hotar fäboddrift och det övriga småskaliga jordbruket med betesdrift i ett mångfaldigt, variationsrikt mosaiklandskap och ibland med akut utrotningshotade lantraser.

På senare tid har Naturvårdsverket genom sin svågerpolitik och oheliga allians med diverse ”miljöorganisationer” i praktiskt handling gått till direkt attack mot renskötseln, den samiska kulturen och i förlängningen fjällvärldens speciella kulturlandskap. Som om det inte vore nog, gör Naturvårdsverket nu vad man kan för att sätta krokben för en effektiv decimering av vildsvinsstammen, vars explosionsartade tillväxt utgör det största akuta hotet mot det småskaliga jordbruket med vallodling och betesdrift i södra delarna av landet. Naturvårdsverket har ju nämligen omgärdat fällfångsten av vildsvin med så många restriktioner, senfärdighet och ekonomiska trösklar, att det i praktiken inte kan bli någon riktigt effektiv jaktmetod.

Vi anar även runt hörnet hur svenskt skogsbruk kommer att bli nästa bondeoffer för den svällande urbana byråkratin, som likt jätten Gluff-Gluff aldrig blir mätt nog. De värdefulla skogsbiotoperna har ju annars sitt ursprung i en mångfald av markägare som i många årtionden har brukat sin skog efter eget huvud.

Hur kan det gå så snett och bli så illa? Man har önskat så mångfald, men skördar enfald. Vi vägrar tro att man är illasinnad och har målsättningen att en gång för alla dra ner rullgardinen för det småskaliga betesbaserade jordbruket i skogs och mellanbygd, för renskötseln och för det kustnära fisket också för den delen. Snarare är det nog okunskap och för långa geografiska och mentala avstånd mellan beslutsfattare och de berörda brukarna, vilka lever i marginalen där ute, i gränslandet mellan det okända, det önskade och barndomens sommarland.

Om vi i Landsbygdspartiet kommer att få väljarnas förtroende kommer vi att jobba stenhårt för en ändring av sakernas tillstånd. Vi kommer att initiera en ny utlokaliseringsvåg, a la 1970-talet, av en lång rad statliga verk, myndigheter och bolag från Stockholm. Först i tur står Naturvårdsverket och vi ser gärna att det hamnar i t.ex. Norrbotten, Värmland eller Småland. Inte bara för att uppnå en bättre struktur på arbetsmarknaden i vårt avlånga land, utan även för att få en större mångfald bland personalen.

Basindustrin och de areella näringarna lider under en övervärderad krona

Det enda som skulle kunna rädda mjölkproduktionen och hjälpa skogsindustrin vore att snabbt komma ner till en lägre kronkurs och därmed uppnå ett bättre konkurrensläge. Riksbanken har som mål att genom sin räntepolitik hålla en inflation på cirka 2 %. Ett mål som man nu under en längre tid gravt har missat. Senaste tiden har vi t.o.m. haft en liten deflation, vilket kan visa sig bli en farlig utveckling om den skulle bita sig fast. Dags att även ha ett sysselsättningsmål för ögonen.

Ränteläget är nu för visso mycket lågt i ett historiskt perspektiv, men vi är ju inne i en kronisk internationell lågkonjunktur med 26 miljoner arbetslösa i Europa och 25 procents ungdomsarbetslöshet i Sverige, som ingen har hittat en verkningsfull medicin emot. Den svenska Riksbankens penningpolitik har under en längre tid varit mycket stramare än i europaområdet, Storbritannien och USA. Detta har bidragit till en mycket stark krona, eller skall vi säga övervärderad krona. Det är självklart en välkommen utveckling för importföretag och för de svenska tailandturisterna, men det är förödande för de areella näringarna och den svenska basindustrin med låg andel importerade komponenter och som tillsammans sysselsätter över en halv miljon människor.

De areella näringarna jord och skog står här självklart i exklusiv strykklass, och den svenska skogsindustrin visar idel röda siffror antingen de sågar eller kokar. Livsmedelsindustrin visar kanske inte lika mörkröda siffror, för där får bondens egen plånbok tjänstgöra som både dragspel och hjälpgumma. Dessutom gröper den övervärderade kronan ytterligare hål i bondens plånbok genom de lägre EU-stöden i svenska kronor.

Det har uppenbart funnits en rädsla i riksbanksdirektionens majoritet för en ökad skuldsättning i vissa grupper, och för att en ännu lägre ränta skulle elda på prisracet på fastighetsmarknaden. Men vi har bara klart uttalade överpriser i överhettade områden, medan man i många delar av landet kan köpa sig en bra bostad för en spottstyver. Fastighetsmarknaden skulle lätt kunna kylas ner med andra medel som höjd fastighetsskatt i storstadsområdena, eller genom ökat byggande eller med ökade krav på eget kapital och snabbare amorteringar.

Riksbanken skall enligt lag av 1999 vara självständig och dess ledamöter i direktionen är oavsättliga under löpande period, och de har inget personligt ansvar för sina beslut. En minoritet i riksbanksdirektionen har under många sammanträden reserverat sig för en lägre styrränta än vad majoriteten röstat för. Vice riksbankschef Lars E O Svensson har varit starkt kritisk och uppskattar att majoritetens beslut kostat upp till 60 000 jobb sedan 2010.

Hur länge skall Riksbanken fortsätta att ordinera tagelskjortan på – i onödan?