ANDERS BOCKGÅRD

I helgen hade Bockgård ett litet ynkligt stånd på de välbesökta medeltidsdagarna på Ekenäs, ett patinerat bockbord av grovt tillyxade bräder med en proper linneduk och däruppå några små staplar med böcker. Att skriva böcker går an, men att ikläda sig krämarens kläder är en prövning. Att de sedan skall vara tidstypiska gör inte saken bättre.



Annars var det mest sol, sol, sol och blandat kompott med bl.a. riddare, lekare, väna tärnor, vildsvinskebab, hembakat bröd, repliksmycken och råttroulette.

Nu har jag smält intrycken från våra dagar i Nordtyskland med bl.a. den gamla svenska provinsen Vorpommern, härliga böljande sädesfält så långt ögat såg. Att svenskarna bytte bort detta feta land till danskarna mot Norge 1814 kan jag rakt ej förstå.

I Lübeck träffade jag på en själsfrände. Det var Hornpär som satt på en bänk och visade bockfoten. Det blev själarnas förening och en storkram.



I klostret i Doberan stötte jag på en annan gammal bekant. Det var den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg, drotsens antagonist, som där bredvid sin husfru med fötterna vilande på ett lejon sov den eviga vilan, men ändå rosig om kinderna och rätt väl behållen.

Nyss hemkommen från kontinenten och liter efter. Arbetet med förlaget har arpat på. Man känner sig som en liten bokförläggare Ebbe Carlsson.

Ni får hålla till godo med några bilder från Abrahamsberget så länge. Uppsöka den platsen med utsikt över hem, land och sjö brukar jag göra några gånger om året, speciellt mellan hägg och syrén. Det föder känslor och stämningar från ungdomen. Mer om det får jag ta i mina memoarer.

Det är vår, hägg och syrén samt vårutställningar blomstrar. Konstfacks vårutställning har sålunda även stimulerat Anders Bockgård att bredda sig i sitt konstnärliga skapande och att tänja sina gränser.

Kreatören har gjort en utmanande installation på Nämndemansgårdens lövsågade veranda. Två skogskängor som efter ett långt dagsverke i plantskogen andas ut och vilar sig på grova cirkelsågade ektiljor, en del av världen.



De är nonchalant utställda, nästan liksom pestsmittade och utvisade från människornas hus. Nonchalant, ja, men ända med en stilsäker medveten precision. Vänsterkängan till höger och högerkängan till vänster, likt två desorienterade och sammanväxta passgångare eller gubbsjuka siamesiska tvillingar, som kastar sin skugga i en fördold verklighet.

Det är en stark bild av nutidsmänniskans halvsulade kluvenhet inför alla svåra vägval, som konstnären så oförblommerat förmedlar. Egentligen ligger väl verkets utmaning och storhet i att den så medvetet ställer frågor om vad som är tillåtet i konstens namn.

Detta är ett ofrivilligt bloggande, en tidsutfyllan. Telia har tydligen ändrat rutiner för e-post, så att ha aktiv kontakt med yttervärlden den vägen har det blivit stopp för. Ta emot e-post funkar dock fortfarande.

Teknisk support är lösenordet, men att få kontakt med Telia över telefon är näst intill omöjligt. Man vill där inte prata med sina kunder utan hänvisar till sitt mantra "läs på nätet". Nu har jag dock kommit i en oprioriterad kö med köbricka nummer 32.

              *******************

Är ni kvar? En kvart har gått och jag har nummer 28 i kön. Utanför fönstret kalvar korna, såmaskinen väntar på att bli fylld och  20 000 granplantor väntar på att komma i jorden.

             ********************
Nu har jag pratat med en flickunge och jag vet knappast vad jag heter. Om tre till fyra dagar skall jag få en ny e-postadress med snigelposten och då kanske jag kan knappa in de nya inställningarna.

Vi hörs!

Jag har fått en inbjudan att i egenskap av finansiär vara med om en testvisning av biofilm 2 i Millennium-serien, Flickan som lekte med elden, den 18 maj på Filmhuset i Stockholm. Villkoret är att man är villig att lämna synpunkter på den samma och att man går med på att plockas av eventuella mobiltelefoner. Inget för fildelare alltså.

Men jag blev ju inte inbjuden till Cannes, trots medverkan i den tredje Milleniumfilmen, så det får nog vara med den saken. Jag inväntar istället den stora galapremiären i höst, så får vimlet kring Stureplan tillfälle att frottera sig med Bockgård från Skrickerum.

Äntligen fick Galapetter med sig både kamera och batterier, och med hjälp av en Galapetterpryo kan vi  visa några bilder från både bokförlagets releaseparty nummer ett och två.



I början lyssnade man ganska uppmärksamt, men - - - - -



efter några glas vin och några snittar samt ett par -  tre timmars föreläsning började gästerna att bli lite sömniga. Men det gäller ju att passa på tillfälle när man fått dem samlade och de inte kan smita. 



Men jag börjar tvivla på vad det är för bok jag i själva verket skrivit. En stor internetbokhandel har stoppat in den bland trädgårdslitteraturen, och en annat väletablerat internetbokhandel har klassat den som erotisk litteratur!

Igår var jag i skogen och föryngrade hela dagen, en stor föryngringsyta som skall konverteras till jämna fina R1 förband. Men det bar sig icke bättre än att jag förlorade mitt skärinstrument, min slidkniv, som är oumbärlig för att beskära rötterna och skapa balans mellan grönmassa och jorddelar.

Trots ihärdigt letande till långt fram mot kvällen hittade jag varken kniv, slida eller slidkrans!

Galapetter glömde inte kameran vid det stora releasepartyt, men batterierna var kraftlösa. Kanske kan det avhjälpas av en vikarierande Galapetter.  Vi får avvakta och se. Om inte annat  gör Galapetter ett nytt försök vid releasparty II om söndag kl. 16.00.

Radioprogammet och anmälan till Bokrondellen, bokförlagens och bokhandelns marknadsplatsr för nya böcker gjorde susen. Idag har jag skickat bokpaket till destinationer allt emellan Ysta och Mora. Hoppas det håller i sig.

Däremot har en ambitiös geografsikt anpassad bearbetning av lokalpressen från Smålandstidningen upp Dalademokraten gett föga resultat. Men det kommer en ny vecka och jag får ta nya tag. Kanske måste jag åka runt, ta redaktörerna i hampan och bjuda dem på stadshotellet. Fan vet!

I morgon kväll är det dags för releaseparty på Vammarsmåla med litterära förtecken, och på söndag kör vi repris antingen det finns behov eller ej.

Jag tänkte berätta lite om födslovånderna med boken och lite om huvudpersonen och kanske signera någon bok om någon eventuellt skulle vilja köpa. Kanske visar jag även lite av referenslitteraturen som jag använt och som inte är så allmänt känd.

Vi tänkte även att bjuda blygsamt på lite förfriskningar och snittar. Det är inte helt lätt att veta hur mycket man skall bulla upp. Jag har fyra säkra gäster, så det kan väl bli allt från 4 till 85 000 som motsvarar antalet läsare av Norrköpings Tidningar, där begivenheten varit annonserad. Säkrast är väl att utgå från det arimetiska medelvärdet. Alltså breder vi nog 42 500 snittar. Skulle det bli några över får vi ge dem till huhållsgrisen.

Galapetter återkommer med mingelbilder om han inte glömmer kamran hemma

I vanliga fall är radio och tv översvämmade av skånska, göteborgska, stockholmska och annan rotvälska, men nu på torsdag kl 13.20 (P1) ges det äntligen tillfälle att lyssna till en välljudande östgötska med omisskännlig småländsk accent.

Missa inte detta tillfälle att förena vällust med folkbildning och förkovran.

Det blev en vacker Valborg i Skrickerum, men temperaturen skönk snabbt ner mot noll grader mot kvällen så talet måste skrivas om i sista stund.

I övrigt får bilden tala.



 



Det blev även tillfälle för het kommers bland fjöl, notskor och vargnät

.