ANDERS BOCKGÅRD

Ukraina har kallats Europas Kornbod för sitt oerhört bördiga slättlandskap. Hitler var en gång i tiden visserligen mer intresserad av oljan i Kaukasien och inte spannmålen som fanns på vägen dit. Ukraina kan inte liknas vid Sverige och Putin är mer intresserad av att säkra sina marinbaser för tillgång till Medelhavet, än av tillgång till spannmål, men det ger ändå anledning till en tankeställare.

Vad vi vet är följande. Vid tidigare orostider, främst under Första världskriget, hade vi svårt att försörja oss själva med livsmedel. Framförallt minnet från krigets ransoneringar med långa brödköer och hungerkravaller, gjorde att dåvarande regering, med Per Albin Hansson i spetsen, gjorde mycket för att hålla självförsörjningsgraden hög under 1930-talet. Detta medförde att ransonering inte blev svårare än nödvändigt under Andra Världskriget. 

Självförsörjningen fungerade – beredskapen var god ända fram till EU-inträdet i mitten av 1990-talet då de stora beredskapslagren för livsmedel avvecklades. En av målsättningarna för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att trygga livsmedelsförsörjningen, dock utan att det finns gemensam lagerhållning för beredskapsändamål. En bristsituation måste därför hanteras med hjälp av resurser hos privata aktörer. Men vid blockader och spärrade importvägar hjälper detta föga. Det finns sedan EU-inträdet inte längre något självförsörjningsmål för livsmedel i Sverige. Vår självförsörjningsgrad är knappt 40 %. Är vi så naiva att vi tror att, exempelvis Frankrike skulle sända livsmedel till oss, som de i en krissituation, själva behöver? Inom en vecka skulle bristerna börja synas i våra butikshyllor. Efter någon månad skulle det bli allvarliga problem. 

Ukraina tillhör Europa, men likväl drabbas landet av en aggressiv granne. En granne som anser sig ha territoriella krav. Detta kan eskalera utom kontroll oavsett vad Carl Bildt eller Jan Eliasson anser om saken. Vi har samma aggressiva granne som Ukraina. Historien visar att krig fanns, finns och kommer att fortsätta att finnas. Vi har inte det fulla svaret ännu, men det ser inte bra ut. Det vi har gemensamt med Ukraina är att vi lever i en omvärld över vilken vi inte har någon som helst kontroll. Det vi själva kan ordna med, är främst att se till att vi kan föda vår egen befolkning oavsett politiskt klimat i omvärlden. I det scenariot spelar våra svenska bönder en avgörande roll. Ironiskt nog marginaliserar rådande svensk politik våra bönder. 

Även utan oroshärdar i omvärlden finns det spörsmål vi måste fundera över, för de som i framtiden har kontroll över livsmedelsproduktionen, kommer också ha kontroll och makt över människor och länder. Vilka är egentligen krafterna bakom Sveriges allt mindre produktion av livsmedel? Är det vettigt att lägga större resurser på det militära försvaret, så länge vi ändå inte klarar en avspärrning med livsmedel mer än några veckor. Varför förs inte hetare diskussioner om detta i vår Riksdag? Vad anser våra riksdagspartier om detta? Landsbygdspartiet svävar åtminstone inte på målet och vill föra upp dessa för Sverige så viktiga frågor på dagordningen.

Anders Bockgård, Landsbygdspartiet Oberoende, ordf. region Sydost

Magnus Malmsten, Landsbygdspartiet Oberoende, ledamot av partistyrelsen

Justeringen av strandskyddslagstiftningen 2009 torgfördes av den borgliga regeringen som en lättnad av strandskyddet kring våra insjöar och vattendrag, och skulle innebära en skärpning på kraven för länsstyrelserna för att få utvidga strandskyddet utöver det generella skyddet 100 meter. Detta har Länsstyrelsen i Kalmar län märkligt nog tagit till intäkt för att istället gå på tvärs och vill nu utöka strandskyddet kraftigt vid flera större och medelstora sjöar i norra delen av länet. Det är verkligen att gå ut med dubbla budskap. Antingen ljuger regeringen, eller så har länsstyrelsen totalt missuppfattat sitt uppdrag.

Med liggande förslag utökas strandskyddet till 300 meter kring lejonparten av stränderna utmed ett antal insjöar med särskilda kvalitéer. Kvalitéer som har skapats av generationer av odlare och djurhållare som gjort sina långa dagsverken utan förmyndare. Liggande förslag ser vi som ett hårt slag mot ökad turism och sysselsättning i länet. Inga attraktiva och efterfrågade områden blir i realiteten kvar för nybyggnation av stugor för korttidsuthyrning och därmed för en ökad fisketurism i de berörda sjöarna. För att möta ett ökat intresse från fiske- och upplevelseturism, inte minst från övriga EU-länder i Central- och Östeuropa, behövs nämligen fler övernattningsmöjligheter.

Länsstyrelsens agerande ser vi som än märkligare med tanke på att miljonbelopp de senaste två åren har satsats av allmänna och enskilda medel för utveckling av just upplevelseturism med uthyrningsstugor och en ordnad turistorganisation genom bl.a. flera Leaderprojekt. En förutsättning för en uthållig framgång för dessa stora investeringar är att det finns förutsägbarhet i lagstiftningen och att det finns möjligheter för nybyggnation av uthyrningsstugor i attraktiva lägen, helst med sjöutsikt, i intervallet 100-200 meter från strand.

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten i kombination med försämrad lönsamhet i de areella näringarna inklusive upplevelseturism, kommer inte att gynna livsvillkoren för växt- och djurlivet, om nu någon skulle tro det. Och det kommer definitivt inte heller att öka förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna med respekt och har brukarna och kulturbärarna av odlingslandskapet med sig.

För Landsbygdspartiet region Sydost

Anders Bockgård

ordförande                                                                       (Insändare i tidningen Barometern)

Ni ser lite sömniga och trötta ut så här på morgonkvisten och för att vara en vaken och alert grisjägare behövs det lite lagom med adrenalin. Jag tänkte därför säga några ord om övergrepp och våldtäkter för att höja nivån av adrenalin en smula. Och då avser jag inte otukt eller fysiska övergrepp, utan den misshandel som försiggår mot landsbygden här och nu, dagligen och stundligen.

Man behöver inte ens gå utanför sockengränsen för att hitta goda exempel för att bevisa min tes. Här i Ukna har kommunen plockat bort bygdeskolan under året, och föräldragruppens vädjande om något års respit för att hinna starta en friskola istället, struntade kommunen blankt i, för ”stängt, stängt kommer aldrig igen”.

För några år sedan var det ett australiensiskt gruvföretag som inmutade ett område här i Uknadalen och upp över Tryserum och Hannäs, mångdubbelt större än dagens lilla jaktsåte om 15 000 hektar för prospektering inför brytning och utvinning av koppar och ädelmetaller. Det blev som tur var inget av den gången, men vi kan inte blåsa faran över. Sverige är ett attraktivt land för de multinationella gruvföretagen att sätta klorna i, med tanke på de löjliga struntsummor som de behöver betala till berörda markägare och till staten. Bygdens folk får inte ett nickel utan möjligen lakvatten och en förstörd närmiljö.

Som om detta inte skulle räcka och bli över. Nu vill länsstyrelsen i Kalmar utvidga strandskyddet från 100 meter till 300 meter i ett antal insjöar i Västerviks kommun med, som man ser det, särskilda kvalitéer. Här i Ukna socken gäller det Storsjön, Åkervristen och Vindommen. Kvalitéer som skapats av generationer av idoga odlare och djurhållare som gjort långa dagsverken utan förmyndare, Förslaget är ett hårt slag mot ökad turism i området. Inga attraktiva och efterfrågade sjönära områden blir i praktiken kvar för nybyggnation för upplevelse- eller fisketurism eller byggnadsrätter som kan underlätta för generationsväxlingar på gårdarna.

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten långt ovanför de berördas huvuden kommer varken att, som man tror, gynna växt- och djurliv eller allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna och brukarna med respekt och har dem med sig på tåget.

Som grädde på moset fortsätter lekstugan med att återinföra vargen i starka stammar över hela landet, möjligen med undantag av renbetesområdena och så 08-området förstås. Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför landsbygdsbornas oro, bekymmer, merarbete och förluster i ekonomi och livskvalité. Jag är också storligen förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjuren, fårens och hundarnas fruktansvärda lidanden. Politikerna talade inför EU-inträdet vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skulle tas så nära gräsrötterna som möjligt. Men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss och det är en tradition som lär fortsätta..

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt, som i stora drag handlar om en kraftmätning mellan land och stad. Mellan urbanitet och förment efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.

Landsbygden och de areella näringarna har sedan långt tid tappats på resurser: exproprieringslagstiftningen, utvidgning av allemansrätten, det fria handredskapsfisket vid ostkusten och utökade vattenskyddsområden och förstärkt strandskydd under efterkrigstiden. Återinförandet av varg och förstärkning av rovdjursstammarna i övrigt är en logisk fortsättning på denna politik och betyder i klartext försämrade jaktupplevelser och minskade fastigetsvärden.

Landsbygden attackeras ständigt från många håll, även om det inför valtider alltid dyker landsbygdsvänner från oväntat håll. Sammanhangen är förvisso inte helt enkla, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ofta obegripligt krokiga.

Det bor nu för första gången i vår globala historia flera människor i städer än på landsbygden, och Sverige går i täten för denna snabba urbanisering. Det för med sig att det nu är i storstaden, i Stockholm eller Bryssel, som man sätter agendan och där man alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället får och skall sägas. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden, där politiker och journalister lever i ömsesidig symbios, som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått. Det må gälla skogsskötsel, matproduktion, djuromsorg, allemansrätt eller rovdjurspolitik.

Så är det, och nu får ni lycka till i skogen!

Till Länsstyrelsen i Kalmar län                                                                                   2013-10-16

Samhällsbyggnadsenheten

391 86 Kalmar

Yttrande över utökat strandskydd kring Vindommen, Västerviks kommun, från Vindommens Fiskevårdsområde

Sjön Vindommen, som är känd för sin flikiga strandlinje och för sitt goda gösfiske, är belägen i utpräglad avfolkninsbygd på gränsen mellan Östergötlands och Kalmar län. Sjöns närområde har tidigare till stor del präglats av det odlade kulturlandskapet med sin betesdrift och som varit en förutsättning för många av områdets särskilda kvalitéer. Men vikande lönsamhet och minskad sysselsättning inom jord- och skogsbruket det senaste årtiondet har istället ökat intresset för satsning på fisketurism och stuguthyrning.

Miljonbelopp har de senaste två åren satsats av allmänna och enskilda medel för utveckling av fisketurism och en ordnad turistorganisation genom bl.a. två Leaderprojekt med sjön och Vindommens Fiskevårdsområde som nav. För att möta ett ökat intresse från fisketurister, inte minst från övriga EU-länder, behövs fler övernattningsmöjligheter och fler stugor för korttidsuthyrning.

En förutsättning för framgång för dessa stora investeringar är att det finns möjligheter för nybyggnation av uthyrningsstugor i attraktiva lägen, helst med sjöutsikt, i intervallet 100-200 meter från strand.

Ändringen i strandskyddslagstiftningen 2009 innebar en skärpning på kraven för att få utvidga strandskyddet utöver det generella skyddet 100 meter. Detta har Länsstyrelsen i Kalmar län märkligt nog tagit till intäkt för att utöka strandskyddet kraftigt i flera större och medelstora sjöar inom Västerviks kommun. Vindommen förefaller i detta hänseende ha blivit särskilt drabbad. Med liggande förslag utökas strandskyddet på ca 85 % av sträckan utmed den del av Vindommen som är belägen i Kalmar län. Detta ser vi som ett hårt slag mot ökad turism och sysselsättning i området. Inga attraktiva och efterfrågade områden blir i realiteten kvar för nybyggnation av stugor för korttidsuthyrning och därmed för en ökad fisketurism.

Försämrad lönsamhet och inskränkningar i äganderätten för de areella näringarna inklusive fisketurism kommer inte att gynna livsvillkoren för växt- och djurlivet, och det kommer definitivt inte heller att öka förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Vi vet nämligen med bestämdhet att stora markägare inom området kommer att stänga av sina enskilda vägar för allmän trafik, om utvidgningen av strandskyddet kring Vindommen kommer till stånd i enlighet med huvuddragen i liggande förslag.

STYRELSEN FÖR VINDOMMENS FISKEVÅRDSOMRÅDE

ESO-utredaren professor Ewa Rabinowicz på SLU har, på Finansdepartementets uppdrag, i en rapport vädrat sina personliga åsikter om svenskt jordbruk i allmänhet och det svenska landsbygdsprogrammet i synnerhet. Det slussas för mycket pengar direkt ner i böndernas fickor och kapitaliseras som förmögenhetstillväxt i den jordägande klassen, menar professorn. Rapporten har hon kallat ”Bonde söker bidrag” i en raljerande ton, som skulle passa bättre i Full Fräs med Stefan och Krister.

Jag skulle ha blivit mindre förvånad om professorn och istället hade varit mest kritisk till gårdsstöden i pelare 1, där medlemsländerna i slutändan också betalar och där en utmanande passivitet uppmuntras. Länder och områden som har bäst odlingsbetingelser får även högst stöd, medan de som har sämst naturliga förutsättningar att konkurera får lägst. Jag känner väl till den historiska bakgrunden till dagens ordning inom EU, men måste ändå medge att jag numera har svårt att som bonde logiskt och med sakliga argument försvara rådande situation.

Professor Rabinowicz tycker att jordbruket är en liten obetydlig näring som mest genererar problem, fastän jordbrukssektorn med drygt 70 000 företag är den enskilt största och mest spridda småföretagargruppen i Sverige. En i ordets rätta mening livsviktig näring, som sekundärt skapar mycket jobb i förädlingsleden och skapar biologisk mångfald i hagar och ängar. För att inte nämna alla tusentals jobb som jordbruket föder i en svällande byråkrati på t.ex. länsstyrelser, jord- och naturvårdsverk samt på professorns SLU.

Om bönderna skulle behöva ekonomiska tillskott för att inte hamna på fattighuset, är det bättre att åtgärda det med socialpolitik, tycker professorn, fastän hon mer än väl borde veta att man för att erhålla socialbidrag, först måste sälja av både hus och hem med hela rörelsen. Men kanske är det svårt att se helheten när man bor i Malmö i ett lite udda hörn av landet, på betryggande avstånd, både bildligt och bokstavligt, ifrån landsbygdsprogrammets kärnområden.

För i verkligheten gör miljonerna i landsbygdsprogrammet mycket samhällsnytta, även om det kan vara svårt att i enskilda fall göra en vetenskaplig utvärdering. Vi har ju inte svaret på hur det annars skulle ha sett ut. Men säkert hade vi då haft ett jordbruk på ännu snabbare reträtt, en glesare och tystare glesbygd och mer sly och vanhävdsört i hagarna. Enklast och tillförlitligast är för det mesta att söka svar i det verkliga livet. Nu hyser mina hävdade betesmarker väl synliga och dekorativa fornminnen samt utrotningshotade arter som kronärtsblåvinge, sandödla, praktbyxbin och revsvalting, och det kommer ständigt en rännil, både av lekmän och expertis, för att titta på mina rariteter. Utan stöd till extensiv  betesdrift och till att hålla hagmarkerna öppna, hade säkert mina dikor gjort sin sista resa för länge sedan, och de hotade arterna med dem.

                             Anders Bockgård

                             Landsbygdspartiet, arbetsgruppen för svensk livsmedelsproduktion

Grålleälskare, landsbygdsvänner!

Jag har en lite kluven känsla till Grållen och Ferguson. Jag skäms för att erkänna det, men jag är själv uppväxt med Bolinder Munktell, och jag har fars gamla BM Victor från 1957 i försvarbart bruksskick ännu hemma i traktorgaraget tillsammans med en MGA roadster från samma år. Jag är kanske med hjärtat känslomässigt knuten till det svenska traktorfabrikatet, men med hjärnan inser jag att den geniale irländaren Harry Fergusons Grålle var den stora föregångaren, banbrytaren med sin hydralik och trepunktslyft, och en av de viktigaste spelarna i det svenska lantbrukets omdaning från hästbruk till traktorbruk.

Men utvecklingen står aldrig stilla och vi upplever nu en ny stor omdaningsperiod, även om det är först med en blick i backspegeln som man helt rättvist kan bedöma kraft och riktning i de förändringskrafter som likt en tsunamivåg nu sköljer över den svenska landsbygden. Hästarna har kommit tillbaka, men betesdjuren i hagmarkerna är snart lika sällsynta som hästarna var för några årtionden sedan.

Det blåser motvind i många avseenden för landsbygden, men det finns ett talesätt som heter: ”När du känner förändringens vindar blåsa, bygg inte vindskydd, bygg väderkvarnar”. Det är lätt att säga tulpanaros, men att göra den och generera kraft ur motvind kräver sammanhållning och självkänsla, fingerfärdighet och inte minst rätt timing.

Landsbygden attackeras ständigt från många håll. Ibland av ovilja, men oftare på grund av lättja och okunskap. Sammanhangen är visserligen inte helt lätta, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ibland obegripligt krokig från en kontinent till en annan.

Det bor nu för första gången i vår historia fler människor i städer än på landsbygden, och det är en global utveckling, även om vårt land nu är det land i Europa som genomlider den snabbaste urbaniseringen.

Det för med sig att det nu är storstaden, Stockholm eller Bryssel som sätter agendan och alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället är politiskt korrekt. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden där politik och journalistik lever i symbios som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått, om det så handlar om matproduktion, djuromsorg, rovdjurspolitik, immigration, ägande- och allemansrätt eller dansbandskultur.

Vi på landsbygden anses gärna som avvikande, som miljöbovar och mordiska jägare, eller kanske rent av omoderna stofiler som av trots eller okunskap biter sig fast i övermogna näringar som sägs höra gårdagen till. Företrädesvis de areella näringarna snörs in i en djungel av ständigt nya regler och förordningar, och kontrollsamhällets energitjuvar stryper småföretagandet och stjäl många på deras arbetsglädje.

Senast i veckan läste jag storögt om en kobonde, som förbjudits att under sommaren utfordra sina 130 kor från sin tornsilo på grund av buller för närboende. Han kunde lika väl använda sin gamla plansilo tyckte Miljö- och hälsovårdsnämnden i Falkenbergs kommun.

Finkulturen i storstäderna subventioneras å det grövsta med skattepengar, medan bygdekulturen ute i landet behandlas hånfullt och som bäst får nålpengar och en vänlig klapp på axeln. Men jag anser att detta evenemang, Fyllingarumdagarna med Grållen i centrum är en manifestation för den folkliga tvättäkta kulturen, för engagemang, idealitet och entreprenörskap, när den är som bäst.

Och med de orden förklarar jag 2013 års Fyllingarumsdagar för invigda, och jag önskar god kommers i stånd och vid salubord, samt att många nya vänskapsband skall knytas här. Nya vänner att hålla kontakt med och nya idéer att ta med sig hem och bearbeta på ritbordet när höstmörkret åter lägger sin nattmössa över land och stad, och sedan omsätta i praktiken när vi åter går mot ljusare tider.

Det goda är ibland det bästas fiende, och frågan är om inte Naturvårdsverket är det största hotet mot den bilogiska mångfalden i det svenska kulturlandskapet, vilket är den naturtyp som hyser flest hotade arter i floran och faunan. Politikernas och Naturvårdsverkets kamp för stora och minst sagt livskraftiga rovdjursstammar hotar fäboddrift och det övriga småskaliga jordbruket med betesdrift i ett mångfaldigt, variationsrikt mosaiklandskap och ibland med akut utrotningshotade lantraser.

På senare tid har Naturvårdsverket genom sin svågerpolitik och oheliga allians med diverse ”miljöorganisationer” i praktiskt handling gått till direkt attack mot renskötseln, den samiska kulturen och i förlängningen fjällvärldens speciella kulturlandskap. Som om det inte vore nog, gör Naturvårdsverket nu vad man kan för att sätta krokben för en effektiv decimering av vildsvinsstammen, vars explosionsartade tillväxt utgör det största akuta hotet mot det småskaliga jordbruket med vallodling och betesdrift i södra delarna av landet. Naturvårdsverket har ju nämligen omgärdat fällfångsten av vildsvin med så många restriktioner, senfärdighet och ekonomiska trösklar, att det i praktiken inte kan bli någon riktigt effektiv jaktmetod.

Vi anar även runt hörnet hur svenskt skogsbruk kommer att bli nästa bondeoffer för den svällande urbana byråkratin, som likt jätten Gluff-Gluff aldrig blir mätt nog. De värdefulla skogsbiotoperna har ju annars sitt ursprung i en mångfald av markägare som i många årtionden har brukat sin skog efter eget huvud.

Hur kan det gå så snett och bli så illa? Man har önskat så mångfald, men skördar enfald. Vi vägrar tro att man är illasinnad och har målsättningen att en gång för alla dra ner rullgardinen för det småskaliga betesbaserade jordbruket i skogs och mellanbygd, för renskötseln och för det kustnära fisket också för den delen. Snarare är det nog okunskap och för långa geografiska och mentala avstånd mellan beslutsfattare och de berörda brukarna, vilka lever i marginalen där ute, i gränslandet mellan det okända, det önskade och barndomens sommarland.

Om vi i Landsbygdspartiet kommer att få väljarnas förtroende kommer vi att jobba stenhårt för en ändring av sakernas tillstånd. Vi kommer att initiera en ny utlokaliseringsvåg, a la 1970-talet, av en lång rad statliga verk, myndigheter och bolag från Stockholm. Först i tur står Naturvårdsverket och vi ser gärna att det hamnar i t.ex. Norrbotten, Värmland eller Småland. Inte bara för att uppnå en bättre struktur på arbetsmarknaden i vårt avlånga land, utan även för att få en större mångfald bland personalen.

Basindustrin och de areella näringarna lider under en övervärderad krona

Det enda som skulle kunna rädda mjölkproduktionen och hjälpa skogsindustrin vore att snabbt komma ner till en lägre kronkurs och därmed uppnå ett bättre konkurrensläge. Riksbanken har som mål att genom sin räntepolitik hålla en inflation på cirka 2 %. Ett mål som man nu under en längre tid gravt har missat. Senaste tiden har vi t.o.m. haft en liten deflation, vilket kan visa sig bli en farlig utveckling om den skulle bita sig fast. Dags att även ha ett sysselsättningsmål för ögonen.

Ränteläget är nu för visso mycket lågt i ett historiskt perspektiv, men vi är ju inne i en kronisk internationell lågkonjunktur med 26 miljoner arbetslösa i Europa och 25 procents ungdomsarbetslöshet i Sverige, som ingen har hittat en verkningsfull medicin emot. Den svenska Riksbankens penningpolitik har under en längre tid varit mycket stramare än i europaområdet, Storbritannien och USA. Detta har bidragit till en mycket stark krona, eller skall vi säga övervärderad krona. Det är självklart en välkommen utveckling för importföretag och för de svenska tailandturisterna, men det är förödande för de areella näringarna och den svenska basindustrin med låg andel importerade komponenter och som tillsammans sysselsätter över en halv miljon människor.

De areella näringarna jord och skog står här självklart i exklusiv strykklass, och den svenska skogsindustrin visar idel röda siffror antingen de sågar eller kokar. Livsmedelsindustrin visar kanske inte lika mörkröda siffror, för där får bondens egen plånbok tjänstgöra som både dragspel och hjälpgumma. Dessutom gröper den övervärderade kronan ytterligare hål i bondens plånbok genom de lägre EU-stöden i svenska kronor.

Det har uppenbart funnits en rädsla i riksbanksdirektionens majoritet för en ökad skuldsättning i vissa grupper, och för att en ännu lägre ränta skulle elda på prisracet på fastighetsmarknaden. Men vi har bara klart uttalade överpriser i överhettade områden, medan man i många delar av landet kan köpa sig en bra bostad för en spottstyver. Fastighetsmarknaden skulle lätt kunna kylas ner med andra medel som höjd fastighetsskatt i storstadsområdena, eller genom ökat byggande eller med ökade krav på eget kapital och snabbare amorteringar.

Riksbanken skall enligt lag av 1999 vara självständig och dess ledamöter i direktionen är oavsättliga under löpande period, och de har inget personligt ansvar för sina beslut. En minoritet i riksbanksdirektionen har under många sammanträden reserverat sig för en lägre styrränta än vad majoriteten röstat för. Vice riksbankschef Lars E O Svensson har varit starkt kritisk och uppskattar att majoritetens beslut kostat upp till 60 000 jobb sedan 2010.

Hur länge skall Riksbanken fortsätta att ordinera tagelskjortan på – i onödan?