ANDERS BOCKGÅRD

Ukraina har kallats Europas Kornbod för sitt oerhört bördiga slättlandskap. Hitler var en gång i tiden visserligen mer intresserad av oljan i Kaukasien och inte spannmålen som fanns på vägen dit. Ukraina kan inte liknas vid Sverige och Putin är mer intresserad av att säkra sina marinbaser för tillgång till Medelhavet, än av tillgång till spannmål, men det ger ändå anledning till en tankeställare.

Vad vi vet är följande. Vid tidigare orostider, främst under Första världskriget, hade vi svårt att försörja oss själva med livsmedel. Framförallt minnet från krigets ransoneringar med långa brödköer och hungerkravaller, gjorde att dåvarande regering, med Per Albin Hansson i spetsen, gjorde mycket för att hålla självförsörjningsgraden hög under 1930-talet. Detta medförde att ransonering inte blev svårare än nödvändigt under Andra Världskriget. 

Självförsörjningen fungerade – beredskapen var god ända fram till EU-inträdet i mitten av 1990-talet då de stora beredskapslagren för livsmedel avvecklades. En av målsättningarna för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att trygga livsmedelsförsörjningen, dock utan att det finns gemensam lagerhållning för beredskapsändamål. En bristsituation måste därför hanteras med hjälp av resurser hos privata aktörer. Men vid blockader och spärrade importvägar hjälper detta föga. Det finns sedan EU-inträdet inte längre något självförsörjningsmål för livsmedel i Sverige. Vår självförsörjningsgrad är knappt 40 %. Är vi så naiva att vi tror att, exempelvis Frankrike skulle sända livsmedel till oss, som de i en krissituation, själva behöver? Inom en vecka skulle bristerna börja synas i våra butikshyllor. Efter någon månad skulle det bli allvarliga problem. 

Ukraina tillhör Europa, men likväl drabbas landet av en aggressiv granne. En granne som anser sig ha territoriella krav. Detta kan eskalera utom kontroll oavsett vad Carl Bildt eller Jan Eliasson anser om saken. Vi har samma aggressiva granne som Ukraina. Historien visar att krig fanns, finns och kommer att fortsätta att finnas. Vi har inte det fulla svaret ännu, men det ser inte bra ut. Det vi har gemensamt med Ukraina är att vi lever i en omvärld över vilken vi inte har någon som helst kontroll. Det vi själva kan ordna med, är främst att se till att vi kan föda vår egen befolkning oavsett politiskt klimat i omvärlden. I det scenariot spelar våra svenska bönder en avgörande roll. Ironiskt nog marginaliserar rådande svensk politik våra bönder. 

Även utan oroshärdar i omvärlden finns det spörsmål vi måste fundera över, för de som i framtiden har kontroll över livsmedelsproduktionen, kommer också ha kontroll och makt över människor och länder. Vilka är egentligen krafterna bakom Sveriges allt mindre produktion av livsmedel? Är det vettigt att lägga större resurser på det militära försvaret, så länge vi ändå inte klarar en avspärrning med livsmedel mer än några veckor. Varför förs inte hetare diskussioner om detta i vår Riksdag? Vad anser våra riksdagspartier om detta? Landsbygdspartiet svävar åtminstone inte på målet och vill föra upp dessa för Sverige så viktiga frågor på dagordningen.

Anders Bockgård, Landsbygdspartiet Oberoende, ordf. region Sydost

Magnus Malmsten, Landsbygdspartiet Oberoende, ledamot av partistyrelsen

Justeringen av strandskyddslagstiftningen 2009 torgfördes av den borgliga regeringen som en lättnad av strandskyddet kring våra insjöar och vattendrag, och skulle innebära en skärpning på kraven för länsstyrelserna för att få utvidga strandskyddet utöver det generella skyddet 100 meter. Detta har Länsstyrelsen i Kalmar län märkligt nog tagit till intäkt för att istället gå på tvärs och vill nu utöka strandskyddet kraftigt vid flera större och medelstora sjöar i norra delen av länet. Det är verkligen att gå ut med dubbla budskap. Antingen ljuger regeringen, eller så har länsstyrelsen totalt missuppfattat sitt uppdrag.

Med liggande förslag utökas strandskyddet till 300 meter kring lejonparten av stränderna utmed ett antal insjöar med särskilda kvalitéer. Kvalitéer som har skapats av generationer av odlare och djurhållare som gjort sina långa dagsverken utan förmyndare. Liggande förslag ser vi som ett hårt slag mot ökad turism och sysselsättning i länet. Inga attraktiva och efterfrågade områden blir i realiteten kvar för nybyggnation av stugor för korttidsuthyrning och därmed för en ökad fisketurism i de berörda sjöarna. För att möta ett ökat intresse från fiske- och upplevelseturism, inte minst från övriga EU-länder i Central- och Östeuropa, behövs nämligen fler övernattningsmöjligheter.

Länsstyrelsens agerande ser vi som än märkligare med tanke på att miljonbelopp de senaste två åren har satsats av allmänna och enskilda medel för utveckling av just upplevelseturism med uthyrningsstugor och en ordnad turistorganisation genom bl.a. flera Leaderprojekt. En förutsättning för en uthållig framgång för dessa stora investeringar är att det finns förutsägbarhet i lagstiftningen och att det finns möjligheter för nybyggnation av uthyrningsstugor i attraktiva lägen, helst med sjöutsikt, i intervallet 100-200 meter från strand.

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten i kombination med försämrad lönsamhet i de areella näringarna inklusive upplevelseturism, kommer inte att gynna livsvillkoren för växt- och djurlivet, om nu någon skulle tro det. Och det kommer definitivt inte heller att öka förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna med respekt och har brukarna och kulturbärarna av odlingslandskapet med sig.

För Landsbygdspartiet region Sydost

Anders Bockgård

ordförande                                                                       (Insändare i tidningen Barometern)

Ni ser lite sömniga och trötta ut så här på morgonkvisten och för att vara en vaken och alert grisjägare behövs det lite lagom med adrenalin. Jag tänkte därför säga några ord om övergrepp och våldtäkter för att höja nivån av adrenalin en smula. Och då avser jag inte otukt eller fysiska övergrepp, utan den misshandel som försiggår mot landsbygden här och nu, dagligen och stundligen.

Man behöver inte ens gå utanför sockengränsen för att hitta goda exempel för att bevisa min tes. Här i Ukna har kommunen plockat bort bygdeskolan under året, och föräldragruppens vädjande om något års respit för att hinna starta en friskola istället, struntade kommunen blankt i, för ”stängt, stängt kommer aldrig igen”.

För några år sedan var det ett australiensiskt gruvföretag som inmutade ett område här i Uknadalen och upp över Tryserum och Hannäs, mångdubbelt större än dagens lilla jaktsåte om 15 000 hektar för prospektering inför brytning och utvinning av koppar och ädelmetaller. Det blev som tur var inget av den gången, men vi kan inte blåsa faran över. Sverige är ett attraktivt land för de multinationella gruvföretagen att sätta klorna i, med tanke på de löjliga struntsummor som de behöver betala till berörda markägare och till staten. Bygdens folk får inte ett nickel utan möjligen lakvatten och en förstörd närmiljö.

Som om detta inte skulle räcka och bli över. Nu vill länsstyrelsen i Kalmar utvidga strandskyddet från 100 meter till 300 meter i ett antal insjöar i Västerviks kommun med, som man ser det, särskilda kvalitéer. Här i Ukna socken gäller det Storsjön, Åkervristen och Vindommen. Kvalitéer som skapats av generationer av idoga odlare och djurhållare som gjort långa dagsverken utan förmyndare, Förslaget är ett hårt slag mot ökad turism i området. Inga attraktiva och efterfrågade sjönära områden blir i praktiken kvar för nybyggnation för upplevelse- eller fisketurism eller byggnadsrätter som kan underlätta för generationsväxlingar på gårdarna.

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten långt ovanför de berördas huvuden kommer varken att, som man tror, gynna växt- och djurliv eller allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna och brukarna med respekt och har dem med sig på tåget.

Som grädde på moset fortsätter lekstugan med att återinföra vargen i starka stammar över hela landet, möjligen med undantag av renbetesområdena och så 08-området förstås. Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför landsbygdsbornas oro, bekymmer, merarbete och förluster i ekonomi och livskvalité. Jag är också storligen förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjuren, fårens och hundarnas fruktansvärda lidanden. Politikerna talade inför EU-inträdet vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skulle tas så nära gräsrötterna som möjligt. Men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss och det är en tradition som lär fortsätta..

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt, som i stora drag handlar om en kraftmätning mellan land och stad. Mellan urbanitet och förment efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.

Landsbygden och de areella näringarna har sedan långt tid tappats på resurser: exproprieringslagstiftningen, utvidgning av allemansrätten, det fria handredskapsfisket vid ostkusten och utökade vattenskyddsområden och förstärkt strandskydd under efterkrigstiden. Återinförandet av varg och förstärkning av rovdjursstammarna i övrigt är en logisk fortsättning på denna politik och betyder i klartext försämrade jaktupplevelser och minskade fastigetsvärden.

Landsbygden attackeras ständigt från många håll, även om det inför valtider alltid dyker landsbygdsvänner från oväntat håll. Sammanhangen är förvisso inte helt enkla, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ofta obegripligt krokiga.

Det bor nu för första gången i vår globala historia flera människor i städer än på landsbygden, och Sverige går i täten för denna snabba urbanisering. Det för med sig att det nu är i storstaden, i Stockholm eller Bryssel, som man sätter agendan och där man alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället får och skall sägas. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden, där politiker och journalister lever i ömsesidig symbios, som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått. Det må gälla skogsskötsel, matproduktion, djuromsorg, allemansrätt eller rovdjurspolitik.

Så är det, och nu får ni lycka till i skogen!