Farlig passivitet
Barkborreangreppen har nu pågått i två år i södra och mellersta Sverige och lika länge har statens icke skötsel av sina "skyddade skogar" fåt utstå mycket kritik utan synbart resultat. Ledande representanter för Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har som en man försvarat sin passivitet.
Bara ca 3 % av de granar som anses begärliga för borren finns i skyddade områden påstår man, och har därför ingen större betydelse. Men bara ca 1/400 000 del av de begärliga granarna finns i min eller min grannes skog, men ändå är det vikigt att vi plockar bort varje angripen gran, annars kan det bli efterräkningar.
Jag har avstått äganderätt eller nyttjanderätt av skog för naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, men har som tur är huggit ner den mesta gammalskogen runt omkring och är inte personligen så drabbad av statens inlösta yngelhärdar. Värre är det för en av mina rågrannar som driver ett småskaligt helt självverksamt skogsbruk med endast plockhuggning och mycket gammalskog. Han får nu jaga barkborregranar året runt utmed statens yngelhärdar.
Dessutom är statens döda skogar ett hot mot den biologiska mångfalden. Den döda gamla granskogen ersätts av mest ogenomtränglig sly, och de instabila trädskeletten gör områdena livsfarliga att beträda för skogsvandrare.
Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens försvar för sitt icke agerande i denna mycket allvarliga situation är lika patetisk som enfaldig. Hög tid att återinföra tjänstemannaansvaret igen, eller återföra skogen till sina rättmätiga ägare.
Bilden: Ett av Skogsvårdsstyrelsens bitopskydd utmed min ägogräns där 95 % av granarna nu är döda av barkborreangrepp
.
Kommentarer
Trackback
