ANDERS BOCKGÅRD

Det bidde en tumme. Mina stolta planer på en egen stor välbestockad skogsdomän i Jämtland slutade istället med ett köpekontrakt på en liten välskött skogsfastighet här i grannskapet, Rumma 1:5, där mina förfäder residerade redan på 1600-talet.

Osäkhetsfaktorer som virkespriser, boniteter, omloppstider, återbeskogning och sist men inte minst brist på lokala kontakter och affärspartner i Norrland blev avgörande, och jag hoppade av i sista stund. Det är frustrerande att ha för många osäkra faktorer hängande i luften och dessutom inte bra för nattsömnen.

Intresset för en etablering i Norrland kvarstår dock, men kanske skall jag då känna mig för och börja i mindre skala. Kanske blir det först en fäbod, jordtorp eller backstuga vid en sjökant.

För några år sedan stängde Sverige ner två kärnkraftsreaktorer i Barsebäck med motivering att de låg för nära danskt territorium. När finnpajsarna nu planerar bygga ett kärnkraftsverk tre (3) mil från svenska gränsen i norr behagar två (2) svenska myndigheter komma med synpunkter.

Om jag önskar bygga en vindmölla på egen mark utom synhåll långt in i skogen skall femtio (50) myndigheter säga sitt och många privata intressenter där till. En kråka kan ju navigera fel och slå skallen i.

Littorinaffären får mig att med lite möda komma ihåg det glada 90-talet. Jag vill minnas att jag då sålde sex till en känd kvinnlig politiker inom det röd-gröna lägret. Kanske sålde jag inte utan bytte, och kanske var det inte sex utan något annat kittlande. Men det var med säkerhet tidigt 90-tal och det utspelade sig i ett trångt sjavigt övernattningsrum i riksdagshuset.

Denna snuskiga historia planerar jag att överlåta till Aftonbladet. Jag har nämligen saftiga amorteringar som förfaller den 10 september.

År 2009 "firades" som ett märkesår med anledning av de två hundra åren efter förlusten av den östra rikshalvan.

Nu utlyser jag 2010 som ett märkesår för den sämsta spannmålsskörden i våra bygder på åtminstone 55 år. Jag minns 1959 och 1969, då fick gråsparvarna stå på knä när de skulle ha kalas, men i år får de ligga ner!

Allt som kan har gått fel: ingen tjäle, mycket snö som låg kvar under en lång period, rekordmycket regn i maj och sådd först i slutet av månaden, extrem värme och torka efter midsommar.

Det börjar att likna nödåren 1867-68. Då fick vi även tidig frost i juli-augusti, barkbröd kom på matsedeln och emigrationen tog fart. Är det det som väntar?


Havren har nyss gått i ax.

Hängmattan har inte kommit upp ännu. Istället tillbringar jag sena efternätter och tidiga mornar i röjskogen. Men jag är inte ensam. Jag delar livsutrymmet med bitflugor, blinningar och bromsar i aldrig tidigare skådad mängd i mans minne.

I den situationen blir jag allt mer övertygad om att skapelsen är ett ofullgånget hafsverk, en sadists eller klåpares fuskjobb som borde reklameras, även om bromsarnas hastighetsrekord har mätts upp till imponerande 145 km/tim. Det var då fråga om en pilsk hanne som sökte komma ifatt en luftgevärskula i tron att det var en parningsvillig hona!

Vad bromsarna ser i mig förtäljer icke historien.

För en tid sedan fick jag ett erbjudande att åter investera i svensk film. Det handlar om filmatisering av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna och Marianne Fredrikssons roman Simon och Ekarna. Investeringarna, total ca 4 miljoner från ett utvalt mindre antal personer, skall läggas i ett separat nybildat bolag Nordsvensk Filmunderhållning nr 7 AB.

Denna gång var erbjudandet inte jämförbart med skott mot öppet mål och jag fegade och avböjde det generösa erbjudandet efter en kortare betänketid. Det spörs om jag gjorde något dumt.

Gudrun Schyman och hennes feministiska aktivister gör allt för att synas. I vintras var det troschock och nu bränner Gudrun Riksbankens sedlar som hon fått i gåva av ett par generösa talibaner i reklambranschen. Var skall det sluta, vad blir nästa steg? I morgan bränner de kanske antifeministiska böcker på bål, och i övermorgon får några svenska gubbstruttalibaner det kanske hett om öronen.