ANDERS BOCKGÅRD

Vi läste för några dagar sedan i den lokala avisan om att många hjärnor i kommuner och länsstyrelser arbetar med att formulera en målbild för att värna utvecklingen och kulturlandskapet i skärgården från och med Kalmar län i söder till och med Södermanlands län i norr. I årtionden har skärgårdsbefolkningen motarbetats av det offentliga Sverige, och detta projekt verkar för en utomstående betraktare på avstånd vara något av ett rekord i flum och dubbla budskap, även om konkurrensen i dagens samhälle är knivskarp.

     Det är lätt att vara kreativ och generös i många avseenden om man själv inte behöver stå för fiolerna.  Under den sista Palmeregeringen togs två viktiga beslut om konfiskering och överföring av privat egendom, dvs. besluten om löntagarfonder och om det fria handredskapfisket. Kamprad, Rausing och Persson flydde landet och andra storgubbar hotade att följa efter. För skärgårdshemmanens småbönder och fiskevattenägarna i de fem stora sjöarna stod inte det alternativet till buds. Följdriktigt avskaffades också snart löntagarfonderna av en borglig regering, men vad gäller den konfiskerade exklusiva fiskerätten, har det ännu efter drygt 25 år inte kommit någon återställare. Inte ens fiskevårdsområden med en fungerande förvaltning har man lyckats få till.  Mer naket och omaskerat än så kan man inte avläsa den starkes rätt och den svages utsatthet.

     Socialiseringen av de enskilda fiskevattnen, i de flesta fall utan någon ersättning, har inte heller bilogiskt varit någon framgångssaga. Man har uppskattat att gäddbestånden i denna del av Östersjön har minskat med ca 80 %, och yrkesfisket av gädda utgör numera bara en liten rännil av det totala gäddfisket. Men det är inte bara svenska fritidsfiskare som tagit för sig av det dukade bordet. Samstämmiga källor uppger även att fritids/deltidsfiskare från andra sidan Östersjön som kommer till svenska vatten är duktiga fiskare och har bra konserveringsmöjligheter i sina flytetyg.

.

     Även den inplanterade och omhuldade mellanskarven är en framgångsrik deltidsfiskare med god aptit, som troligen överflyglar samtliga sina konkurrenter. Så länge en bekämpning av ålekråkan hade utsikt till framgång var den förbjuden för skärgårdsborna. Nu när populationen har växt sig mer än stark, gör enstaka tillstånd till äggpickning varken till eller ifrån. Kanske kommer den starka havsörnstammen dock att bryta trenden.

     Det är inte bara dessa försämringar som gjort livet surt för de få kvarvarande åretruntboende skärgårdsborna och fiskevattenägarna.  Den urbana byråkratin, från regering och riksdag ner till den kommunala nivån, gör allt för att sätta snarskank för näringsidkare och entreprenörer i vattennära miljöer. Nya bryggor, sjöbodar och uthyrningsstugor ses som miljöförstöring eller ett hot mot landskapsbilden.    Hade det schablonmässiga strandskyddet varit en från forntiden gudagiven gåva till svenska folket, så hade Stockholm aldrig grundats. Birger Jarl hade nämligen aldrig fått bygglov!  Harstena hade likaledes endast varit en obebodd holme i yttre havsbandet, och Aspöja hade på sin höjd varit tillhåll för en skock får, som föga hade lockat sommarseglaren till ett strandhugg.  Landsbygden och i synnerhet skärgården får inte bli ett musealt landskap, utan måste få utvecklas för att kunna möta en morgondag med tillförsikt.

För Landsbygdspartiet                                                              Anders Bockgård, Skrickerum

                                                                                                 Åke Karlsson, Krokek

Till Polismyndigheten                                                                                                2013-01-22

Box 262

881 26 Sollefteå

Polisanmälan mot Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen för rasistiskt hatbrott mot samerna som urfolk

Efter århundraden av förtryck och övergrepp mot samerna samt konfiskering av deras marker i Sápmi, förfäras man när man fortfarande idag 2013 läser anonyma starkt rasistiska inlägg på den norrländska lokalpressens debattsidor och kommentarfält på internet.

Nu har Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen i praktiken sällat sig till den vidriga hatmobben, i och med att man överklagat Naturvårdsverkets tillstånd för skyddsjakt på en vittberest vargtik, som nu uppehåller sig i trakten av Junsele och river renar i deras vinterbetesland.

De ovannämnda föreningarnas utstuderade obstruktion utan att vara direkta sakägare, är att se som ett illvilligt angrepp mot samerna som urfolk, och det innebär i sin förlängning att slå undan fötterna på deras hävdvunna näringsfångst, renskötseln, som är en fundamental del för det samiska folket och den samiska kulturen. Föreningarnas publika ställning och position som viktiga opinionsbildare är helt klart försvårande omständigheter.

Vi undertecknade i Landsbygdspartiet polisanmäler därför ovannämnda föreningar för ett utstuderat och väl planlagt rasistiskt hatbrott mot samerna i egenskap av skyddat urfolk enligt ILO konventionen.

För Landsbygdspartiet

Lars Bergqvist, Almunge

Anders Bockgård, Valdemarsvik

Ingalill Johansson, Borensberg

Bengt Karlsson, Gusum

Åke Karlsson, Kolmården

Claes Littorin, Knutby

Marie Moberg, Knutby

Mats Näslund, Backe

Åke Siikavaara, Östhammar

Vattenfall är ett helägt statligt företag, men det har man svårt att förstå när man jämför regeringarnas prat, både socialdemokratiska och alliansstyrda, med Vattenfalls agerande i verkligheten. Vi lär stå inför ett klimathot och vi enskilda medborgare förväntas bära en allt tyngre börda för att avvärja hotet, allt medan Vattenfall nu lägger en betydligt mindre andel av sina investeringar i vatten, sol och vind än för några år sedan. Samtidigt har deras investeringar i fossil elproduktion ökat starkt. Vattenfalls utsläpp av koldioxid i de länder där bolaget är verksamt är nu ungefär dubbelt så stort som hela Sveriges utsläpp, och bolagets utsläpp kommer att öka ytterligare de närmaste åren.

För några år sedan hade Vattenfall långt framskridna planer på att etablera ett 70-tal vindkraftverk för ca 2 miljarder kronor i Valdemarsviks kommun. Investeringsplanerna fick ett positivt mottagande från både kommunen och allmänheten, och en del av projektet gick så långt som till beviljat bygglov. Självklart skulle en så stor investering ha betytt ett jättelyft för en liten glesbygdskommun som Valdemarsvik. Speciellt under etableringsfasen skulle en lång rad arbetstillfällen ha skapats, men även många underhållsarbeten skulle ha genererats under en överskådlig framtid.

Men istället valde alltså Vattenfall att investera över 50 miljarder i fossil elproduktion med kol- och gaskraftverk i Tyskland och Nederländerna. Den investeringen tillsammans med Vattenfalls tyska kärnkraftverk har hittills inte blivit någon ekonomisk hitt. För tredje kvartalet 2012 tvingades Vattenfall redovisa en brakförlust på 4 miljarder kronor.

Så länge Vattenfall huvudsakligen höll sig inom rikets gränser och verksamheten var hanterbar var bolaget en veritabel mjölkkossa för staten och skattebetalarna, men när kassakon trodde att gräset var grönare på andra sidan och flöjade över gärdsgårn fick hon mjölkstockning och gick snart i sin.

                                                                                         Anders Bockgård, Landsbygdspartiet