ANDERS BOCKGÅRD

Ni ser lite sömniga och trötta ut så här på morgonkvisten och för att vara en vaken och alert grisjägare behövs det lite lagom med adrenalin. Jag tänkte därför säga några ord om övergrepp och våldtäkter för att höja nivån av adrenalin en smula. Och då avser jag inte otukt eller fysiska övergrepp, utan den misshandel som försiggår mot landsbygden här och nu, dagligen och stundligen.

Man behöver inte ens gå utanför sockengränsen för att hitta goda exempel för att bevisa min tes. Här i Ukna har kommunen plockat bort bygdeskolan under året, och föräldragruppens vädjande om något års respit för att hinna starta en friskola istället, struntade kommunen blankt i, för ”stängt, stängt kommer aldrig igen”.

För några år sedan var det ett australiensiskt gruvföretag som inmutade ett område här i Uknadalen och upp över Tryserum och Hannäs, mångdubbelt större än dagens lilla jaktsåte om 15 000 hektar för prospektering inför brytning och utvinning av koppar och ädelmetaller. Det blev som tur var inget av den gången, men vi kan inte blåsa faran över. Sverige är ett attraktivt land för de multinationella gruvföretagen att sätta klorna i, med tanke på de löjliga struntsummor som de behöver betala till berörda markägare och till staten. Bygdens folk får inte ett nickel utan möjligen lakvatten och en förstörd närmiljö.

Som om detta inte skulle räcka och bli över. Nu vill länsstyrelsen i Kalmar utvidga strandskyddet från 100 meter till 300 meter i ett antal insjöar i Västerviks kommun med, som man ser det, särskilda kvalitéer. Här i Ukna socken gäller det Storsjön, Åkervristen och Vindommen. Kvalitéer som skapats av generationer av idoga odlare och djurhållare som gjort långa dagsverken utan förmyndare, Förslaget är ett hårt slag mot ökad turism i området. Inga attraktiva och efterfrågade sjönära områden blir i praktiken kvar för nybyggnation för upplevelse- eller fisketurism eller byggnadsrätter som kan underlätta för generationsväxlingar på gårdarna.

Konfiskering av en del av fastighetsvärdena och inskränkningar i äganderätten långt ovanför de berördas huvuden kommer varken att, som man tror, gynna växt- och djurliv eller allemansrättslig tillgång till strandnära områden. Allt detta faller platt till marken om man inte behandlar markägarna och brukarna med respekt och har dem med sig på tåget.

Som grädde på moset fortsätter lekstugan med att återinföra vargen i starka stammar över hela landet, möjligen med undantag av renbetesområdena och så 08-området förstås. Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför landsbygdsbornas oro, bekymmer, merarbete och förluster i ekonomi och livskvalité. Jag är också storligen förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjuren, fårens och hundarnas fruktansvärda lidanden. Politikerna talade inför EU-inträdet vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skulle tas så nära gräsrötterna som möjligt. Men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss och det är en tradition som lär fortsätta..

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt, som i stora drag handlar om en kraftmätning mellan land och stad. Mellan urbanitet och förment efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.

Landsbygden och de areella näringarna har sedan långt tid tappats på resurser: exproprieringslagstiftningen, utvidgning av allemansrätten, det fria handredskapsfisket vid ostkusten och utökade vattenskyddsområden och förstärkt strandskydd under efterkrigstiden. Återinförandet av varg och förstärkning av rovdjursstammarna i övrigt är en logisk fortsättning på denna politik och betyder i klartext försämrade jaktupplevelser och minskade fastigetsvärden.

Landsbygden attackeras ständigt från många håll, även om det inför valtider alltid dyker landsbygdsvänner från oväntat håll. Sammanhangen är förvisso inte helt enkla, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ofta obegripligt krokiga.

Det bor nu för första gången i vår globala historia flera människor i städer än på landsbygden, och Sverige går i täten för denna snabba urbanisering. Det för med sig att det nu är i storstaden, i Stockholm eller Bryssel, som man sätter agendan och där man alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället får och skall sägas. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden, där politiker och journalister lever i ömsesidig symbios, som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått. Det må gälla skogsskötsel, matproduktion, djuromsorg, allemansrätt eller rovdjurspolitik.

Så är det, och nu får ni lycka till i skogen!