KULTURRUTAN
Sätesgårdar
Det har på omvägar kommit till min kännedom att flera personer har saklig kritik att andraga beräffande denna bloggsidas kvalité och grad av seriositet. Detta har jag nu beslutat att råda bot på och träder nu i folkupplysningens tjänst och kommer regelbundet, må så vara med långa intervaller, att under rubriken kulturrutan läggga ut små artiklar om kulturhistoriska spörsmål. Dessa bygger på vad jag tror mig veta och jag tager inget ansvar för dess innehåll.
Idag skall jag försöka att reda ut begreppet säteri som används i tid och otid, ibland med historisk legitimitet och ibland utan. Säteri kommer av sätesgård, som avsåg den gård där stormannen eller frälsemannen under medeltiden hade sitt säte, dvs bebodde med familj och tjänare. De rikaste frälsemännen kunde ha flera sätesgårdar (även huvudgårdar) i olika delar av landet och flyttade runt mellan dessa och åt rent på de naturapodukter som hans frälsefogdar samlat in i avrad (arrende) av frälsebönderna (landborna). I stort sett alla statens inkomster var grundskatter dvs skatt på jord, och statsmakten sökte att begränsa antalet sätesgårdar som varje frälseman fick äga eftersom dessa gårdar var frälsta, dvs i stort sett befriade från statsskatt. Ett riksråd och en riddare fick äga fler säterier än väpnaren och svennen som även lite nedsättande kallades knapadel (knape=liten).
Efter förebild från kontinenten infördes under 1500-talet för frälset, dvs adeln, ny klasser. Högst stod greven som förutom sina ägda säterier med underlydande hundratals landbohemman fick stora landområden donerade som grevskap med skatterätt. Dvs greven gick in i statens ställe och uppbar även arrenden för kronohemman och skatteuppbörden från de självägande bönderna. Några exempel på grevskap är Brahes Visingsborg med Visingsö med omland, Oxenstiernornas Södermöre och Sturarnas Stegeholm med Västervik och Tjust.
Den andra klassen, friherrarna erhöll friherrskap med likartade förmåner, men inte lika stora. Den tredje klassen herrarna som utjorde den stora majoriteten av adelsklassen fick oftast nöja sig med sitt eget säteri med en handfull underliggande landbohemman.
Säteriernas, det s.k. ypperliga frälsets extremt gynnade beskattning gjorde att det fanns starka intressen för att bygga nya. Det infördes därför krav på lägsta standart för dess bebyggelse, som inte sällan blev en sorts kullissera, ofta med s.k. säteritak för att avskilja sig från böndernas hus. Säterierna fick inte heller helt utarrrenderas utan måste drivas med egen avel (djur) och högst en sorts hälftenbruk.
Adeln sökte ständigt att utöka sina privilegier och fick skattefrihet för alla hemman som låg inom sätesgårdens "rå och rör" och rev därför bort gamla gårdar och gränsmarkeringar. Man erhöll också en utvidgad skattebefrielse för alla landbohemman som låg inom en mil från säteriet, "frihetsmilen". Man tänjde därför gärna på den måttenheten och en mil kunde ofta vara både en och en halv och två mil.
Under Karl XI reduktion på 1680-talet indrogs en mängd hemman till kronan, som kommit i högadelns händer under mycket tveksamma omständigheter. Alla grevskap och friherrskap avvecklades, men tittulaturen kvarlevde utan egentligt innehåll.
Säterierna var attraktiva gårdar att äga, vackra och välbyggda samt obeskattade, men förbehållna adeln. För att kringgå denna bestämmelse förvärvade ofta rika uppkomlingar, krögare, handelsmän och fabrikörer dessa gårdar genom förpantning.
För att göra sig populär i vida kretsar avskaffade Gustaf III adelns exklusiva rättighet att äga frälsehemman, med undantag av själva säteriet, som dock efter enväldets fall 1809 kunde köpas av alla och envar, av präster, borgare och bönder.
