ANDERS BOCKGÅRD

Vid femtioåtta års ålder blev stugan mig trång
Där jag bodde med husfru min.
Att vakta på korna blef dagen mig lång.
Jag bytte om håg och sinn
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad
Jag kunde, som förr, ej mer vara glad
Uti skogen

Med häftigt sinne i skogen jag språng,
Och såg på det vida vilande haf.
Mig tycktes så ljuflig isarnas sång,
Likt broar där förr skummande sav.
Sången komma från fjärran, från Uppsala land
Mig hålla ej bojor, mig känna ej band
Uppå isen

En morgon från Skarholmens strand
Som en pil i viken jag sköt
Då svällde mig bröstet, då brände som brand
Då visste jag hvad mig tröt
Jag lopp ifrån hopen och broder min
Och Vikingen tog jag i kroppen in
Uppå isen

Jag var som ett segel i medvindens magt
På de frusna böljornas rygg som i flygt
Jag var man, ung och stark som sagt
Bak en välformad tärnas ändalykt
Jag tog min stav likt ett svärd i min hand
Svor att betvinga mil efter mil av vatten och land
Uppå isen

Jag var sjökonung vorden över vatten och drag
Uti härnadens blodiga allvarslek
Nu fanns ingen tvekan, nöd eller lag
Ej blickar tillbaka eller pjosk eller svek
Jag såg Skokloster och Sjö, borgar och slott
Och med bäste bror Bo om skaffning drogs lott
Uppå isen

Efter tusende skär och timmarna fem
Tycktes mig pjäxan tämligen trång
Jag började smått längta hem
Nästan som dagen var liden och lång
Men i horisonten en hägring, Hässelby strand
Det var godt, det var Gudarnas land
Uppå isen