Upp som en sol och ner som en pannkaka (I)

Vi firade årsslutet i lädomsstaden Uppsala, och mitt heliga och oåterkalliga nyårslöfte var att det nya året skall präglas av förfining och kultur, både i sin helhet och i sina detaljer.

Sålunda tillbringade vi årets första dag på en nyårskonsert i universitetets storslagna aula och med Drottningholms Barockensemble och Uppsala Akademiska Kammarkör under ledning av Stefan Parkman och med solisten Rufus Müller och sånggruppen Divine. Kvällen fortsatte med mingel och vin och snittar i universitetets representationslokaler med kör, dess vänner och landshövding och andra dignitärer under överinseende av  rader av professorer och universitetskanslerer som hängde i guldramar på väggarna.

För att inte ändå riskera att något utrymme i magen skulle vara outnyttjad avslutades kvällen på en asiatisk restaurang östan Fyrisån.

Följande dag var vi uppe i ottan när kölden höll Uppsalaslätten i  ett järngrepp. Bilen startade utan problem och det bar iväg mot Sala och Sighsten (2,5 år) och för vidare färd mot Gripsholms slott där en del fotograferingsarbete för boken skulle utföras.

Men av allt detta blev platt och intet. Bilen stannade nämligen efter 10 minuter på motorvägen efter en ispropp i blodomloppet. En plolisbil seglade förbi några gånger, men de hade visst nerisade rutor och där fanns ingen hjälp att få. Det stannade däremot snart  en fin SAAB, men föraren var inte så intresserad när han fick se att jag inte var ensam i bilen. Han påstog sig på knackig svenska vilja veta vägen till Västerås, men jag tror att det var en östeuropeisk bilkapare.

Vi fick ringa Niclas som åter sökt upp lakanen, och han inhandlade en bogserlina och dök upp efter 45 minuter när det började att vara tämligen kallt i bilen. Nu gällde det att hitta något varmt garage för upptining - - - - - 

FORTSÄTTNING FÖLJER I DENNA  LÅNGDRAGNA  HISTORIA LITE SENARE

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0