Rörelse i motvind
Kärnkraftslobbyn hukar tillfälligtvis i motvinden och tar skydd i lä för strålningen från Fukushima. Men medan vindkraften vinner terräng runt om i världen, har den mycket svenska föreningen, Föreningen Svenskt landskapsskydd, FSL, arbetat mycket hårt det senaste året under parollen: nej till vindkraft till varje pris.
FSL säger sig värna svensk natur och det svenska kulturlandskapet, men föreningen struntar i svenska hagmarker och slåtterängar och är i praktiken en enfrågeorganisation. FSL riktar all sin ilska och frustration mot vindkraften, vilken utmålas som livsfarlig och som något som jagar folk från hus och hem.
De gör allt för att sprida rykten, överklaga och på alla sätt stoppa eller försinka tillståndsprocessen. I områden där den lokala opinionen sover eller är likgiltig, försöker man att nessla sig in och blåsa liv i brasan. Man tillhandahåller generöst mallar till brev där grannarna kan rikta indirekta hot om skadeståndsanspråk mot markägarna.
Skogsägarna skräms med att deras skogsbruk inte kan certifieras, då elproduktionen med vindmöllor är att se som en industriell miljöfarlig verksamhet. Må så vara att de närmaste metrarna runt tornen inte bör beträdas av allmänheten med hänsyn till bl.a. farlig isbildning vintertid. Markägarna är väl dock inte dummare än, att om dessa farhågor skulle bli aktuella, de avstyckar och gör vindparksområdena till egna fastigheter, som lämpligen skrivs över på närstående.
Från vindkraftsbranschen har man ofta, felaktigt anser jag, valt att ducka för kritiken eller vända andra kinden till. Kritiken är visserligen ofta så osaklig att den är svår att bemöta. Ett vanligt påstående är att vindkraften är skattesubventionerad. Det är helt felaktigt. De s.k. gröna certifikaten betalas av konsumenterna, inte av staten. Satsningen på förnyelsebar energi leder till dyrare el, det är riktigt. Men detta i sig skapar stora inkomster till staten genom bl.a. moms på både elen och certifikaten.
Det blåser bara ibland är ett annat argument. Det är fel. Det blåser alltid i någon del av vårt avlånga land, och produktionen från den samlade vindkraften är tämligen konstant. Det ger ingen el på vintern när det är kallt heter det också. Fel, fel, fel. Det blåser bäst under vinterhalvåret och energiinnehållet är bättre i kall luft som har högre densitet.
Det kan finnas olika anledningar till motståndet mot vindkraft. En del inskränker sitt motstånd till: gärna vindkraft men inte i närheten av mitt fritidsparadis. En del tycks vara besjälade av en ärlig djupt sittande ideologisk, ja nästan religiös avoghet mot vindens kraft, som man kanske insupit med modersmjölken. Men ofta har man nog att söka orsaken i den Kungliga Svenska Avundssjukan. Många enskilda markägare och tillika småföretagare på landsbygden tjänar mycket pengar på att arrendera ut mark till vindkraftsverk. 100 000 - 150 000 kr per verk och år är pengar som sticker i ögonen på många. Svensk landsbygd skall vara ett stort Skansen dekorerat med fattigbössor på grindstolparna här och var.
Aapua vindkraftspark i Övertorneå kommun
FSL säger sig värna svensk natur och det svenska kulturlandskapet, men föreningen struntar i svenska hagmarker och slåtterängar och är i praktiken en enfrågeorganisation. FSL riktar all sin ilska och frustration mot vindkraften, vilken utmålas som livsfarlig och som något som jagar folk från hus och hem.
De gör allt för att sprida rykten, överklaga och på alla sätt stoppa eller försinka tillståndsprocessen. I områden där den lokala opinionen sover eller är likgiltig, försöker man att nessla sig in och blåsa liv i brasan. Man tillhandahåller generöst mallar till brev där grannarna kan rikta indirekta hot om skadeståndsanspråk mot markägarna.
Skogsägarna skräms med att deras skogsbruk inte kan certifieras, då elproduktionen med vindmöllor är att se som en industriell miljöfarlig verksamhet. Må så vara att de närmaste metrarna runt tornen inte bör beträdas av allmänheten med hänsyn till bl.a. farlig isbildning vintertid. Markägarna är väl dock inte dummare än, att om dessa farhågor skulle bli aktuella, de avstyckar och gör vindparksområdena till egna fastigheter, som lämpligen skrivs över på närstående.
Från vindkraftsbranschen har man ofta, felaktigt anser jag, valt att ducka för kritiken eller vända andra kinden till. Kritiken är visserligen ofta så osaklig att den är svår att bemöta. Ett vanligt påstående är att vindkraften är skattesubventionerad. Det är helt felaktigt. De s.k. gröna certifikaten betalas av konsumenterna, inte av staten. Satsningen på förnyelsebar energi leder till dyrare el, det är riktigt. Men detta i sig skapar stora inkomster till staten genom bl.a. moms på både elen och certifikaten.
Det blåser bara ibland är ett annat argument. Det är fel. Det blåser alltid i någon del av vårt avlånga land, och produktionen från den samlade vindkraften är tämligen konstant. Det ger ingen el på vintern när det är kallt heter det också. Fel, fel, fel. Det blåser bäst under vinterhalvåret och energiinnehållet är bättre i kall luft som har högre densitet.
Det kan finnas olika anledningar till motståndet mot vindkraft. En del inskränker sitt motstånd till: gärna vindkraft men inte i närheten av mitt fritidsparadis. En del tycks vara besjälade av en ärlig djupt sittande ideologisk, ja nästan religiös avoghet mot vindens kraft, som man kanske insupit med modersmjölken. Men ofta har man nog att söka orsaken i den Kungliga Svenska Avundssjukan. Många enskilda markägare och tillika småföretagare på landsbygden tjänar mycket pengar på att arrendera ut mark till vindkraftsverk. 100 000 - 150 000 kr per verk och år är pengar som sticker i ögonen på många. Svensk landsbygd skall vara ett stort Skansen dekorerat med fattigbössor på grindstolparna här och var.
Aapua vindkraftspark i Övertorneå kommun
Kommentarer
Trackback
