"Här rivs för att få luft och ljus"
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra
Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.
En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river
Han stannar; tycktes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.
"Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här byggas nya Villastaden?"
"Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"
(A Strindberg)
Med anledning av planerad rivning av flera magasin och bortschaktning av ett stort markområde i Valdemarsviks hamn som ett led i den stora muddringen hade jag följande fråga på sammanträdet med Valdemarsviks fullmäktige den 23/4:
Valdemarsvik nämns första gången 1604 då 60 tolfter sågbräder exporterades från ”Wallmarswyk” till Tyskland, och denna utskeppning av virke tillsammans med tjärexporten från den lilla lastageplatsen är urkällan till köpingens framväxt och senare blomstring.
Det är en lyckosam tillfällighet att det ännu denna dag finns en gammal ångsåg kvar vid hamnen i Valdemarsvik, som minner om denna långa viktiga epok. 1909 uppförde nämligen skepparen och trävaruhandlaren C. E. Pettersson en ångsåg med hyvleri och lokaler för byggnadssnickerier vid hamnen i köpingen på den plats där Borkhults magasin tidigare stått. 1915 övertogs verksamheten av mågen Sigge Ählman, som ombildade rörelsen till aktiebolag. 1936 överflyttades huvudparten av rörelsen till Grännäs gård och några år senare köptes sågen med kringliggande område vid hamnen av Lundbergs läderfabrik, som här bl.a. förvarade sitt limläder, troligen i de ännu kvarvarande betongfundamenten. Grännäs såg köptes senare efter Ählmans död av det bondekooperativa företaget Södra Skogsägarna som med tiden blev världsledande inom avsalumassa.
Gnistor från ångmaskinen som stod i den vidbyggda tidstypiska och ännu kvarstående tegelbyggnaden var troligen orsaken till att sågens takkonstruktion fattade eld våren 1930. Elden kunde turligt nog begränsas till taket och översta våningen, och på hösten samma år stod byggnaden färdig med en ny takkonstruktion med sin karaktäristiska och dekorativa lanternin.
Det var lite bakgrundsfakta till den byggnad som numera kallas ”Sahlins”. Jag med flera hembygdsvänner och Valdemarsviksbor som älskar vårt ”Viken”, tycker att det nu är dags att komma ur den onda cirkel av rivningsvurm som nu i jämnt 50 år hemsökt Valdemarsviks tätort. En numera omodern inställning som vittnar om dåligt självförtroende, och som inte bara river upp hål i det fysiska rummet, utan förorsakar minst lika stora sår i själ och hjärta och i vår identitet.
Vi ifrågasätter också starkt den fördyring som alternativet bevarande av byggnaderna påstås innebära. Vi slipper istället både betydande rivningskostnader och dryga kostnader för bortforsling av schaktmassor som rivningsalternativet för med sig. Den närliggande till stor del nästan 100 år gamla ångbåtskajen i armerad betong och huggen natursten och med pålar ner till berget, skall ju stå emot den kommande muddringens påfrestningar utan vidare åtgärder, och det vore väl skräp om man inte med dagens rationella teknik kunde åstadkomma en likvärdig och i reala pengar billigare strandskoning idag 2012.
Jag vädjar därför till er beslutsfattare att ni skall besinna er, tänka en gång till, och sedan en gång till och en gång till. Lägga alla fakta i vågskålarna, både hårda och mjuka, innan ni går till verket som noggranna och ansvarsfulla vågmästare.
Området skall snyggas upp, en del förfulande tillbyggnader rivas och byggnaderna målas i enhetliga och traditionella färger. Det finns flera ideella krafter som här vill vara med och kavla upp skjortärmarna. Området och byggnaderna kan med fördel till en del användas av träbåtsentusiasterna och annan marin- och turistanknuten verksamhet.
Jag ställer alltså en fråga som jag önskar få besvarad av såväl den styrande majoriteten som oppositionen:
Vad har ni för framåtblickande visioner för hamnområdet mellan Borgsmagasinet och det så kallade Mattonska magasinet?
Skrickerum den 19 april 2012
Anders Bockgård
