Kungligt och statligt husbondevälde

Utdrag ur boken Bondungar:

 

Kungligt och statligt husbondevälde

Gustav Vasa började behandla även de självägande skattebönderna, som om de vore kronans landbor. Vanhävd eller några års bristande skatter, ”skattevrak”, kunde betyda hemmanets förlust, och kungens fogdar började företa veritabla husesyner även hos skattebönderna. Många bönder fick snart smaka på kungens oinskränkta husbondevälde. Kung Gösta beslutade, med hot om vite vid 4 marks böter, att ölandsböndernas hö skulle vara inbärgat före Sankt Olof, dvs. den 29 juli. Kungen klagade också bitterligt över att bönderna i Småland lät sina ”ängar bliva platt skogsväxte”. Alltså en uppenbar förlöpare för EU:s jordbrukspolitiska förmyndarskap, och en inställning till böndernas äganderätt av sin mark som i dagarna går igen i uttalanden av Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson angående den industriella bärplockningen på privatägd mark med hänvisning till "giriga markägare" och den så kallade allemansrätten. En ”uråldrig rätt” som i själva verket är en sentida mellankrigskonstruktion.

   Statens och kommunens husbondevälde och vetorätt går också idag igen i markägarnas rätt till mark och vatten och möjlighet att bygga på egen mark. Förbudet för en markägare att bygga sig en timmerkoja vid sin egen skogssjö en mil från närmaste väg och två mil från närmaste bebyggelse med hänvisning till allemansrätten, är inget annat än oinskränkt husbondevälde. Och faktum att övernitiska och allsmäktiga inspektörer från länsstyrelserna likt Gustav Vasas ridfogdar kan klampa in och göra oanmälda husesyner i djurstallar och betesmarker, vad är det om inte oinskränkt husbondevälde av gammalt fint märke.

   Enligt feodal utländsk förebild inskränktes allmogens jakträtt, vad gäller högvilt som rådjur, kronhjort och älg, redan i och med Magnus Erikssons landslag 1350, och jakträtten överfördes på konungen och det framväxande världsliga frälset. Rovdjuren var denna tid näst kungens och frälsets fogdar den värsta landsplågan i riket. Jakträtten på alla rovdjur, framför allt varg, var inte bara fri året runt för allmogen, utan det var en betungande och straffbelagd skyldighet för alla att delta i de stora skalljakterna, ”som å landet bo och hava ko och so, ingen vem det helst vara må, präst, klockare och enstaka gumma undantagne”.

   Från början av 1500-talet finns det exempel på att enskilda frälsemän som belöning upplät en begränsad jakträtt på t.ex. några rådjur till någon av sina landbönder. Detta retade kung Gustav i Stockholm, som för sådana tilltag varnade sina frälsemän i Småland, och ytterligare inskärpte allmogens jaktförbud. Historien går som vanligt igen. Det finns fortfarande vargkramare och ekofascister i Stockholm och annorstädes, som inte unnar allmogen att driva som ”skogstjuvar” i skogen med bössa och hund och fylla frysboxen med viltkött, ty skogarnas vilt ”höra oss och Sveriges krona till”.


Kommentarer
Postat av: Gustaf Ljunggren

En text att njuta av....

2012-01-08 @ 09:20:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0