Varg i veum
Manifestation i Stockholm den 24/3 2012
Mötesdeltagare, djurvänner, naturbrukare
Jag är inte jägare, jag är inte fårfarmare och jag har inte särskilt lågt hårfäste. Jag är författare, entreprenör och skogsbrukare och trots allt en riktig tvättäkta lantis. Jag kommer inte från det traditionella vargbältet, men väl från det län där vi hade flest dödliga vargattacker under förra året, dvs. Östergötland, på gränsen till Dackes Småland. Jag har sett vargspår utanför stugknuten och min rågranne har fått ett antal får rivna.
Visserligen har jag även några få köttdjur för att bevara ett levande beteslandskap i mångfald och öppna vyer för fritidsfolket och egen trevnad, men jag talar i ringa grad i egen sak i snäv betydelse, utan utber mig för landsbygdens välfärd i stort. 
Jag ser de stora rovdjurens påtvingade återkolonisering av mellan- och södra Sveriges landsbygd som ett övergrepp, en våldtäkt på landsbygdens folk. Jag har min farmors mormors fars vargnät kvar i mina samlingar som minne från de legendariska måntusenhövdade vargskallen efter ulven i Kalmar län på 1820- och 1830-talet, och jag vet inte minst genom egen forskning vilken enorm skada vargen orsakade sockenallmogen på den tiden.
Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför glesbygdsmänniskornas oro, bekymmer, merarbete, ekonomiska förluster och förlorad livskvalité på grund av ökande rovdjursstammar. Det handlar om en hotad livsstil. Kanske skulle ett påbud om att krogarna här i Stockholm skulle stänga kl. 18.00 inte uppfattas så positivt av alla.
Jag är också förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjurens, fårens, hundarnas och hjortdjurens fruktansvärda lidanden. Särskilt då med tanke på svenskarnas världsrekord i omsorg i övrigt om folk och fä.
Politikerna hukar och skyller på EU. Vad är detta. Vi röstade på EU för att trygga freden, slippa passen eller kunna köpa billig sprit, inte för att tvingas importera sjuka djur, få träden räknade i beteshagarna, få inskränkt jakträtt eller för att få vargen som husdjur på gårdstunet.
Det talades till en början vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skull tas så nära oss gräsrötter som möjligt, men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss.
Om man är stark skall man vara snäll, säger Astrid Lindgren i sin berättelse om Pippi. Men hon talade för döva öron vad gäller regering och riksdag, som bockar och bugar för EU och Bryssel, samtidigt som man konfronterar stora delar av landets egen befolkning på landsbygden. Påhejade av rovdjurssuporters, Naturvårdsverket och storstadsmedia, som använder gammal välkänd härskarteknik, förminskar vargskeptikernas argument och ifrågasätter eller förlöjligar deras personliga kvalitéer.
Är det moraliskt försvarbart att i en hungrande värld undandra stora betesarealer här i norra barrskogsbältet och avstå mycket animaliskt protein från tamdjur och vilt. Är det rätt att offra den unika fäbodkulturen och det småskaliga jordbruket baserat på betesdrift, för att istället ersätta det med industrijordbruk med djur uppstallade året runt.
Är det moraliskt och är det långsiktigt, eller är det en dagslända uppfödd i överflöd, som snart skall fladdra bort i natten, när vi inom få år är ytterligare en miljard människor på jordklotet att mätta.
Man skall inte hata några djur, där bor varken elakhet eller godhet. De låter instinkten styra ”alla efter sin art, fänad, kräldjur och vilda djur”, och de har inte den fria viljan. Men av människor kan vi kräva mer.
Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt som i stora drag handlar om en dragkamp mellan stad och land. Mellan urbanitet och förmenad efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.
Landsbygden och de areella näringarna har sedan lång tid tappats på resurser, sett sin försörjningsbas minskas. Utökad allemansrätt, strandskydd och det fria handredskapsfisket är några exempel från efterkrigstiden. Återinförandet av varg och i övrigt utökade rovdjursstammar är en logisk fortsättning på denna politik och innebär av naturnödvändighet minskande stammar av matvilt och minskande jakt- och fastighetspriser i mångmiljardklassen. Men det är en ickefråga för flertalet politiker och många med dem.
För det är så här. Det är svårt att gå utanför sin egen box, sin egen lilla kätte. Låt mig ta ett litet exempel. Svartråttan utrotades i stort sett i Sverige under 1800-talet, ungefär samtidigt med att vargen mötte samma öde. Svartråttan blev utkonkurrerad av brunråttan, och vargen blev utkonkurrerad av ett annat djur, av människan. Svartråttan som lever i starka stammar i delar av övriga Europa är ett intelligent och socialt djur som levt i människans fotspår i årtusenden. Det kan ses som en förlust för den biologiska mångfalden att ett sådant trevligt och på många sätt avancerat däggdjur skall vara utrotat från vårt fina land.
Men hur skulle det låta, hur skulle det uppfattas om någon på allvar skulle föreslå att man skulle avsätta betydande resurser för att återinföra svartråttan i lämpliga habitat, som t.ex. här i Stockholms innerstad där det är lämpligt lokalklimat och gott om föda i sopptunnor och kloakledningar.
Må så vara att ett sådant förslag skulle väcka gillande bland några få rättrogna ekofascister, men de flesta sunt tänkande stockholmare skulle slå vakt om sin närmiljö och avvisa ett sådant stolleprov med näbbar och klor.
Vargfrågan är en tickande bomb som riskerar att riva sönder vårt land, och jag törs knappast tänka på hur situationen i värsta fall kan vara inom fem till tio år, när ytterligare många människor i södra Sverige fått vargen i sin absoluta närhet.
Det är för mig obegripligt av vad skäl majoritetssamhället söker denna konfrontation. Stad och land behöver varandra och vi måste ibland kunna se verkligheten genom den andres ögon. Staden har blivit norm i det den representerar 84 % av befolkningen, men glöm inte att den endast representerar 1,3 % av landets yta.
Märk väl, att den största folkresningen i svensk historia, Dackefejden, hade sin orsak i bl.a. centralisering av beslutanderätten och inskränkningar i allmogens jakträtt, till förmån för kronan och privilegierade grupper.
Anders Bockgård
Jag lånar en del av dina klokskaper, skriver om en del och säger nåt på centerpartiets stämma i morgon. Hoppas det är ok. Jag och min man hörde Dig prata på Mynttorget i Stockholm och var imponerade. Det var bra tänkt och bra formulerat. Vi har på olika sätt kämpat i rovdjurfrågorna i många år nu, känner oss som veteraner i gänget av motsträviga. Fast inte så högljudda. Roland har kanaler in i centerpartiets styrelse (vad det nu är värt?), sitter med i viltförvaltningsdelegationen i Värmland och i en del andra grupper för rovdjurfrågor. Jag gjorde för många år sedan en enkätundersökning om attityder till varg i två glesbygdsområden som var vargdrabbade. Just nu känns det ovanligt hopplöst. Lena Ek väljer att gå EU.s väg innan EU ens har yttrat sig på allvar. Inget annat land kräver av sina medborgare att acceptera varg på det sätt som Sverige gör. Situationen är orimlig och så vitt vi förstår så går nu förvaltningen under jord och blir helt olaglig. Men fortsatt existerande, precis som i Finland.
Mvh Inga Magnusson, Liane Gård - Lihaget, 672 95 Årjäng.
http://inga.blogg.se
Om rovdjur kategori "rovdjur och naturdiktatur".
Tack för de synpunkterna Inga. Jag tog ju upp en jämförelse med svartråttan vid mötet och de tankegångarna har nu mognat så pass att jag allvarligt planerar att bilda "Stiftelsen Svartråttans Vänner". Sen skall vi söka samarbete och bidrag från Naturvårdsverket. Skall bli intressant att höra motargumentationen, som kan bli lite bekymmersam.
Tack Anders för ditt tal på Mynttorget och boken jag fått om Bondungar. Håller på att läsa den, men med hela gården att sköta med 15 hästar, inkörning, hovslagari osv. och inte minst följa uppfödda travare på banorna, tar det tid. Det är bedrövligt vad som håller på att ske på landsbygden och om Liljelund´s förskräckliga förslag och ideer antas av riksdagen, är katastrofen ett faktum i nära framtid. Det är stor risk då alla vi på landet nu klassar samtliga 8 ridksdagspartier som vargkramarpartier, men säger ja utan att tänka efter före, bla. konsekvenserna. Vi jobbar vidare med Nätverket Levande Landsbygd och ser av Inga Magnussons inlägg till dig, att där finns åter en familj som bör komma med i nätverk. Vi får ine ge upp och tyvärr är det så att man nu måsste börja på allvar att inleda allomfattande samarbete på landsbygden för att lyckas få kraft och då är det ett måste att samlas alla under samma parti som lyssnar på oss i Riksdagen, för nu finns ingen, inte ens centern, som ju idag är Sturesplansfixerad. Partisnack är känsligt men allt är ju politik, så även rovdjurspolitik och landsbygdspolitik. Vi skall komma med en NY MANIFESTATION I EN ANNAN TAPPNING, som planeras att beröra samtliga 290 kommuner i Sverige, återigen samma budskap, samma vecka, samma krav på förädrad rovdjurspoltik, samma krav att människan på landet är viktigare än vargar. Än så länge hemligt under planering, men jag hoppas att den blir till, för det är en lysande ide, som han Vanhedern sa, så jag räknar med Er i Era bygder. Anders, en partipolitisk fråga: Landsbygdsdemokraterna är idag vad jag anser vara möjligheten till gemensamt parti från landet, som den 5 maj ska byta namn till Landsbygdspartiet, men jag saknar en drivande och duktig ordförande, Har du förslag? Gå in på deras hemsida? Anders Wall skulle vara toppen? Hans kompis och jägaren, sångaren, skådisen Loa Falkman?
Vad tycker du? Heja min häst Amaro KS vann i Skelefteå i påskas, så lite ljusglimtar finns det fortfarande på landsbygden. Din vän Åke.
När vargen kommer hit säljer jag fåren så får "miljövännerna" leta bäst dom kan efter ängsblommor. Naturskyddsföreningen har jag gått ur efter 40 års medlemskap.
Hälsar Håkan Stensson, Björsäter, Ögl.
