Grållen och den folkliga kulturen

Grålleälskare, landsbygdsvänner!

 

Jag har en lite kluven känsla till Grållen och Ferguson. Jag skäms för att erkänna det, men jag är själv uppväxt med Bolinder Munktell, och jag har fars gamla BM Victor från 1957 i försvarbart bruksskick ännu hemma i traktorgaraget tillsammans med en MGA roadster från samma år. Jag är kanske med hjärtat känslomässigt knuten till det svenska traktorfabrikatet, men med hjärnan inser jag att den geniale irländaren Harry Fergusons Grålle var den stora föregångaren, banbrytaren med sin hydralik och trepunktslyft, och en av de viktigaste spelarna i det svenska lantbrukets omdaning från hästbruk till traktorbruk.

 

Men utvecklingen står aldrig stilla och vi upplever nu en ny stor omdaningsperiod, även om det är först med en blick i backspegeln som man helt rättvist kan bedöma kraft och riktning i de förändringskrafter som likt en tsunamivåg nu sköljer över den svenska landsbygden. Hästarna har kommit tillbaka, men betesdjuren i hagmarkerna är snart lika sällsynta som hästarna var för några årtionden sedan.

 

Det blåser motvind i många avseenden för landsbygden, men det finns ett talesätt som heter: ”När du känner förändringens vindar blåsa, bygg inte vindskydd, bygg väderkvarnar”. Det är lätt att säga tulpanaros, men att göra den och generera kraft ur motvind kräver sammanhållning och självkänsla, fingerfärdighet och inte minst rätt timing.

 

Landsbygden attackeras ständigt från många håll. Ibland av ovilja, men oftare på grund av lättja och okunskap. Sammanhangen är visserligen inte helt lätta, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ibland obegripligt krokig från en kontinent till en annan.

 

Det bor nu för första gången i vår historia fler människor i städer än på landsbygden, och det är en global utveckling, även om vårt land nu är det land i Europa som genomlider den snabbaste urbaniseringen.

 

Det för med sig att det nu är storstaden, Stockholm eller Bryssel som sätter agendan och alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället är politiskt korrekt. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden där politik och journalistik lever i symbios som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått, om det så handlar om matproduktion, djuromsorg, rovdjurspolitik, immigration, ägande- och allemansrätt eller dansbandskultur.

 

Vi på landsbygden anses gärna som avvikande, som miljöbovar och mordiska jägare, eller kanske rent av omoderna stofiler som av trots eller okunskap biter sig fast i övermogna näringar som sägs höra gårdagen till. Företrädesvis de areella näringarna snörs in i en djungel av ständigt nya regler och förordningar, och kontrollsamhällets energitjuvar stryper småföretagandet och stjäl många på deras arbetsglädje.

 

Senast i veckan läste jag storögt om en kobonde, som förbjudits att under sommaren utfordra sina 130 kor från sin tornsilo på grund av buller för närboende. Han kunde lika väl använda sin gamla plansilo tyckte Miljö- och hälsovårdsnämnden i Falkenbergs kommun.

 

Finkulturen i storstäderna subventioneras å det grövsta med skattepengar, medan bygdekulturen ute i landet behandlas hånfullt och som bäst får nålpengar och en vänlig klapp på axeln. Men jag anser att detta evenemang, Fyllingarumdagarna med Grållen i centrum är en manifestation för den folkliga tvättäkta kulturen, för engagemang, idealitet och entreprenörskap, när den är som bäst.

 

Och med de orden förklarar jag 2013 års Fyllingarumsdagar för invigda, och jag önskar god kommers i stånd och vid salubord, samt att många nya vänskapsband skall knytas här. Nya vänner att hålla kontakt med och nya idéer att ta med sig hem och bearbeta på ritbordet när höstmörkret åter lägger sin nattmössa över land och stad, och sedan omsätta i praktiken när vi åter går mot ljusare tider.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0