ANDERS BOCKGÅRD

Den rungande succén från förra året fortsätter i år med den numera väletablerade institutionen, rockfestivalen annorlunda vid Bönemåla gård mitt ute i skogen bland tallar och granar samt myggor och vildsvin.
 
Lördagen den 8/8 med början ca kl. 17.00 (se www.bonstock.se)

Bra hård musik för både hörande och lomhörda. Därtill korv, utedass och rinnande kalltvatten samt plats för tält och bad i sjö på gångavstånd.

En grupp idealister inbjuder till fri entré, men markägaren tar gärna emot tacksamma och underdåniga inlägg på denna sida.

Kräftsäsongen har börjat så smått och i år är de ovanligt stora, vilket nedanstående bild är ett tydligt bevis på. Till vänster syns en vanlig matnyttig kräfta av normala dimensioner och till höger ett monster som är så stort så att det skulle gå högst tio stycken per tjog.

Säden börjar att mogna och snart är sommarferien slut. Semestertiden har mest firats i skogen bland sly och plantor med ryggsele och röjsåg. Den prydliga bonnsolbrännan, som begränsas av hals och armbåge, är alltså trots enstaka avsteg på stranden ganska oförstörd, och en Albyl lagd på bröstet bör med lätthet i ett hastigt ögonkast uppfattas som en leverfläck.

En litten tripp bort från hemmets härd har det trots allt blivit: studiebesök på Marcus Larssons Flenshult, Astrid Lindgrens Näs, Kristina Nilssons Snugge, Peter Wieselgrens Spånhult, Ingvar Kamprads Elmtaryd, Nils Dackes Vissefjärda och Vilhelm Mobergs Mosshultamåla.

Finns det något vackrare än en solglittrande badvik med svenska vita björkar och en nybadad karl som soltorkar i motljus.

Med statestik kan man som känt bevisa det mesta. Nätbokhandeln Adlibris som är en av många som säljer min kioskvältare har en fullödig statestik över bokens försäljning mm., som man kan ta del av om man blir görlös någon regnig sommardag.

Sålunda kan jag under rubriken förlagsförsäljning läsa att 50 % av köparna är att hänföra till stat och kommun, 25 % avser företag och 25 % utgörs av privatpersoner. De sistnämnda utgörs till 100 % av män i åldern 30-39 år.

Dessa män i sina bästa år är även intresserade av starkt erotisk litteratur och har sålunda även inhandlat böckerna Våtmarker och Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse. Männen har även i sin bokkorg lagt böckerna Självförsvar - lycka och att lyckas samt Härskarteknik.

Är det underligt om jag med detta läsarklientel för ögonen mer och mer frågar mig: Vad är det för slags roman jag egentligen kokat ihop?

Vädret sista veckan har inte inneburit vare sig soleksem eller värmeslag, men väl en släng av nagelspräcken och skrivklåda. Ibland har jag således lämnat stranden och solstolen till förmån för diverse inneaktiviteter, fäktande med pennan eller balansakter och gymnastiska övningar med kofot och hammare i högsta hugg på hög nivå, nyttiga för såväl kropp som själ.



Jag hade lovat mig själv och omgivningen att nästa bokprojekt får anstå ett år eller två. Två månader stod detta heliga löfte fast och orubbat, och jag har nu kastat mig aningslöst in i nästa projekt med hull och hår. Lite hemligt fortfarande, men att såväl Astrid Lindgren som Ingvar Kamprad är inblandade kan jag redan nu avslöja.

28 grader i skuggan, svettiga lakan och en fästing i röven. Vi tar nu fem veckors semester och återkommer bara på denna sida i verkligt nödläge, fara för nationens yttre eller inre säkerhet, pandemi eller allmän skrivklåda.

För 15 år sedan stod själplockning av jordgubbar för hälften av den totala försäljningen. Idag när arbetslösheten når nya nivåer har självverksamheten i jordgubbslanden sjunkit till endast 20 %. Det är väl konstigt.

Lika konstigt är det att det skall vara så hiskeligt svårt att få tag på svenska skogsplanterare. Det är mest balter och polacker som gäller eller självverksamhet. Våra 22 000 granplantor har alltså helt fått förlita sig till bonn och bonns hustru. Lika illa är det inte för de hittills 22 stycken mogna jordgubbarna i trädgårdslandet. Här är det rakt igenom svenska plockare!

Boklagret smälter ner som smör i solsken fastän det mest är regn. Hovförvaltningen sålde ut första leveransen till Gripsholms slott på en vecka. Ny leverans väntar, visserligen inte så stor,  kanske har kungen problem med likviditeten, vad vet jag.

I Sörmland säljs böckerna även på det gamla gripgodset Nynäs utanför Nyköping, som numera innehas av landstinget Sörmland och Nationalmuseum. Där levererade jag böckerna i egen hög person i helgen och jag blev överraskad av alla människor som väntade där så tålmodig på slottsbacken. Snyggt klädda var de också dagen till ära, lång klänning och kavaj och en och annan frack och hög hatt såg jag också.



Nynäs hade under 1300- och 1400-talet samma ägare som Vinäs i Tjust, dvs äldre och yngre Gripsläkten. Men även i slutet av 1800-talet och fram till 1918 hade gårdarna samma ägare. Då hette de Gripenstedt.

Ett minne från denna personunion under gripenstedtarna hittade jag i en källarskrubb i Nynäs slott. Där stod en präktig vällingklocka i malm, som tidigare hängt på Eds bruk, en domän under Vinäs, och vilken klocka lät gjutas i Norrköping 1767 på uppdrag av dåvarande brukspatonen Wolter Peterson på Ed.

Kanske dags att återbörda klenoden till Tjustbygden?

Det känns bra att jag denna gång stod emot det instinktiva driftslivet och ej röstade i EU-valet. Jag nackade ogräs i trädgåden istället. För det är viktigt att jag som tung opinionsbildare på denna sida kan agera opartiskt som partipolitiskt obunden och med stor trovärdighet. Annars var det ju ganska frestande att kryssa för Alf Svensson. Kanske var det väl sista gången i så fall att begå en sådan illgärning. Troligen blir det väl snart förbjudet i lag att gamla kryssade gubbstruttar skall kunna mota bort unga sköna damer.

Men att valdeltagandet ökade i Sverige är oroväckande. Skulle övriga Europa följt Sverige i spåren, så skulle det väl i denna takten inte dröja mer än 20 år förrän valdeltagandet översteg 50 %. Vad skulle man inte då kunna hitta på i Bryssel med mer råg i ryggen. Nu bestämmer man att svenska betesmarker skall se ut som ett Medelhavslandskap eller en glest gallrad skog, men då hemska tanke hittar man väl på att de svenska åkerlyckorna skall se ut som den Ungerska Pustan för att klassas som åkermark.

EU-kandidaternas överbudspolitik när det gäller att skära i jordbrukssubventionerna - läs konsumentsubventionerna, är inte annat än ren och skär populism.

Visst gå det att minska eller helt ta bort gårds- och miljöstöd, rena produktionsstöd är som bekant i stort sett redan avvecklade. Men när man inte längre betalar en del av sin livsmedelskonsumtion över skattsedeln, får man självklart räkna med minst 30-50 % prispåslag på sina baslivsmedel. Det borde inte minst Marit P. veta och säga i klartext, som är en av de mer voluminösa populisterna och som tidigare utan framgång själv försökt att livnära sig på både produktion och förädling av jordbrukets produkter

Lika publikfriande är det att locka med fri fildelning. En beprövad metod att generöst dela med sig av andras egendom, som bildade skola redan när det då statsbärande partiet delade ut det fria handredskapsfisket på enskilt vatten.

Själv kommer jag därför att bildlikt ligga på sofflocket på söndag. Det är en mänsklig rättighet att slippa vara med att underblåsa populisternas och EU-nomenklaturans  legitimitet.

I helgen hade Bockgård ett litet ynkligt stånd på de välbesökta medeltidsdagarna på Ekenäs, ett patinerat bockbord av grovt tillyxade bräder med en proper linneduk och däruppå några små staplar med böcker. Att skriva böcker går an, men att ikläda sig krämarens kläder är en prövning. Att de sedan skall vara tidstypiska gör inte saken bättre.



Annars var det mest sol, sol, sol och blandat kompott med bl.a. riddare, lekare, väna tärnor, vildsvinskebab, hembakat bröd, repliksmycken och råttroulette.

Nu har jag smält intrycken från våra dagar i Nordtyskland med bl.a. den gamla svenska provinsen Vorpommern, härliga böljande sädesfält så långt ögat såg. Att svenskarna bytte bort detta feta land till danskarna mot Norge 1814 kan jag rakt ej förstå.

I Lübeck träffade jag på en själsfrände. Det var Hornpär som satt på en bänk och visade bockfoten. Det blev själarnas förening och en storkram.



I klostret i Doberan stötte jag på en annan gammal bekant. Det var den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg, drotsens antagonist, som där bredvid sin husfru med fötterna vilande på ett lejon sov den eviga vilan, men ändå rosig om kinderna och rätt väl behållen.

Nyss hemkommen från kontinenten och liter efter. Arbetet med förlaget har arpat på. Man känner sig som en liten bokförläggare Ebbe Carlsson.

Ni får hålla till godo med några bilder från Abrahamsberget så länge. Uppsöka den platsen med utsikt över hem, land och sjö brukar jag göra några gånger om året, speciellt mellan hägg och syrén. Det föder känslor och stämningar från ungdomen. Mer om det får jag ta i mina memoarer.

Det är vår, hägg och syrén samt vårutställningar blomstrar. Konstfacks vårutställning har sålunda även stimulerat Anders Bockgård att bredda sig i sitt konstnärliga skapande och att tänja sina gränser.

Kreatören har gjort en utmanande installation på Nämndemansgårdens lövsågade veranda. Två skogskängor som efter ett långt dagsverke i plantskogen andas ut och vilar sig på grova cirkelsågade ektiljor, en del av världen.



De är nonchalant utställda, nästan liksom pestsmittade och utvisade från människornas hus. Nonchalant, ja, men ända med en stilsäker medveten precision. Vänsterkängan till höger och högerkängan till vänster, likt två desorienterade och sammanväxta passgångare eller gubbsjuka siamesiska tvillingar, som kastar sin skugga i en fördold verklighet.

Det är en stark bild av nutidsmänniskans halvsulade kluvenhet inför alla svåra vägval, som konstnären så oförblommerat förmedlar. Egentligen ligger väl verkets utmaning och storhet i att den så medvetet ställer frågor om vad som är tillåtet i konstens namn.

Detta är ett ofrivilligt bloggande, en tidsutfyllan. Telia har tydligen ändrat rutiner för e-post, så att ha aktiv kontakt med yttervärlden den vägen har det blivit stopp för. Ta emot e-post funkar dock fortfarande.

Teknisk support är lösenordet, men att få kontakt med Telia över telefon är näst intill omöjligt. Man vill där inte prata med sina kunder utan hänvisar till sitt mantra "läs på nätet". Nu har jag dock kommit i en oprioriterad kö med köbricka nummer 32.

              *******************

Är ni kvar? En kvart har gått och jag har nummer 28 i kön. Utanför fönstret kalvar korna, såmaskinen väntar på att bli fylld och  20 000 granplantor väntar på att komma i jorden.

             ********************
Nu har jag pratat med en flickunge och jag vet knappast vad jag heter. Om tre till fyra dagar skall jag få en ny e-postadress med snigelposten och då kanske jag kan knappa in de nya inställningarna.

Vi hörs!

Jag har fått en inbjudan att i egenskap av finansiär vara med om en testvisning av biofilm 2 i Millennium-serien, Flickan som lekte med elden, den 18 maj på Filmhuset i Stockholm. Villkoret är att man är villig att lämna synpunkter på den samma och att man går med på att plockas av eventuella mobiltelefoner. Inget för fildelare alltså.

Men jag blev ju inte inbjuden till Cannes, trots medverkan i den tredje Milleniumfilmen, så det får nog vara med den saken. Jag inväntar istället den stora galapremiären i höst, så får vimlet kring Stureplan tillfälle att frottera sig med Bockgård från Skrickerum.

Äntligen fick Galapetter med sig både kamera och batterier, och med hjälp av en Galapetterpryo kan vi  visa några bilder från både bokförlagets releaseparty nummer ett och två.



I början lyssnade man ganska uppmärksamt, men - - - - -



efter några glas vin och några snittar samt ett par -  tre timmars föreläsning började gästerna att bli lite sömniga. Men det gäller ju att passa på tillfälle när man fått dem samlade och de inte kan smita. 



Men jag börjar tvivla på vad det är för bok jag i själva verket skrivit. En stor internetbokhandel har stoppat in den bland trädgårdslitteraturen, och en annat väletablerat internetbokhandel har klassat den som erotisk litteratur!

Igår var jag i skogen och föryngrade hela dagen, en stor föryngringsyta som skall konverteras till jämna fina R1 förband. Men det bar sig icke bättre än att jag förlorade mitt skärinstrument, min slidkniv, som är oumbärlig för att beskära rötterna och skapa balans mellan grönmassa och jorddelar.

Trots ihärdigt letande till långt fram mot kvällen hittade jag varken kniv, slida eller slidkrans!