ANDERS BOCKGÅRD

Grålleälskare, landsbygdsvänner!

 

Jag har en lite kluven känsla till Grållen och Ferguson. Jag skäms för att erkänna det, men jag är själv uppväxt med Bolinder Munktell, och jag har fars gamla BM Victor från 1957 i försvarbart bruksskick ännu hemma i traktorgaraget tillsammans med en MGA roadster från samma år. Jag är kanske med hjärtat känslomässigt knuten till det svenska traktorfabrikatet, men med hjärnan inser jag att den geniale irländaren Harry Fergusons Grålle var den stora föregångaren, banbrytaren med sin hydralik och trepunktslyft, och en av de viktigaste spelarna i det svenska lantbrukets omdaning från hästbruk till traktorbruk.

 

Men utvecklingen står aldrig stilla och vi upplever nu en ny stor omdaningsperiod, även om det är först med en blick i backspegeln som man helt rättvist kan bedöma kraft och riktning i de förändringskrafter som likt en tsunamivåg nu sköljer över den svenska landsbygden. Hästarna har kommit tillbaka, men betesdjuren i hagmarkerna är snart lika sällsynta som hästarna var för några årtionden sedan.

 

Det blåser motvind i många avseenden för landsbygden, men det finns ett talesätt som heter: ”När du känner förändringens vindar blåsa, bygg inte vindskydd, bygg väderkvarnar”. Det är lätt att säga tulpanaros, men att göra den och generera kraft ur motvind kräver sammanhållning och självkänsla, fingerfärdighet och inte minst rätt timing.

 

Landsbygden attackeras ständigt från många håll. Ibland av ovilja, men oftare på grund av lättja och okunskap. Sammanhangen är visserligen inte helt lätta, och vägen från bondens åker till konsumentens bord har blivit allt längre och ibland obegripligt krokig från en kontinent till en annan.

 

Det bor nu för första gången i vår historia fler människor i städer än på landsbygden, och det är en global utveckling, även om vårt land nu är det land i Europa som genomlider den snabbaste urbaniseringen.

 

Det för med sig att det nu är storstaden, Stockholm eller Bryssel som sätter agendan och alltid kräver tolkningsföreträde för vad som för tillfället är politiskt korrekt. Och man kan vara mer precis än så. Det är inte i Stockholms förstäder man bestämmer dagordningen, där är man lika sidsteppad som vi på landsbygden. Det är i innerstädernas utvalda områden där politik och journalistik lever i symbios som teserna spikas upp. Det gäller i stort som smått, om det så handlar om matproduktion, djuromsorg, rovdjurspolitik, immigration, ägande- och allemansrätt eller dansbandskultur.

 

Vi på landsbygden anses gärna som avvikande, som miljöbovar och mordiska jägare, eller kanske rent av omoderna stofiler som av trots eller okunskap biter sig fast i övermogna näringar som sägs höra gårdagen till. Företrädesvis de areella näringarna snörs in i en djungel av ständigt nya regler och förordningar, och kontrollsamhällets energitjuvar stryper småföretagandet och stjäl många på deras arbetsglädje.

 

Senast i veckan läste jag storögt om en kobonde, som förbjudits att under sommaren utfordra sina 130 kor från sin tornsilo på grund av buller för närboende. Han kunde lika väl använda sin gamla plansilo tyckte Miljö- och hälsovårdsnämnden i Falkenbergs kommun.

 

Finkulturen i storstäderna subventioneras å det grövsta med skattepengar, medan bygdekulturen ute i landet behandlas hånfullt och som bäst får nålpengar och en vänlig klapp på axeln. Men jag anser att detta evenemang, Fyllingarumdagarna med Grållen i centrum är en manifestation för den folkliga tvättäkta kulturen, för engagemang, idealitet och entreprenörskap, när den är som bäst.

 

Och med de orden förklarar jag 2013 års Fyllingarumsdagar för invigda, och jag önskar god kommers i stånd och vid salubord, samt att många nya vänskapsband skall knytas här. Nya vänner att hålla kontakt med och nya idéer att ta med sig hem och bearbeta på ritbordet när höstmörkret åter lägger sin nattmössa över land och stad, och sedan omsätta i praktiken när vi åter går mot ljusare tider.

Det goda är ibland det bästas fiende, och frågan är om inte Naturvårdsverket är det största hotet mot den bilogiska mångfalden i det svenska kulturlandskapet, vilket är den naturtyp som hyser flest hotade arter i floran och faunan. Politikernas och Naturvårdsverkets kamp för stora och minst sagt livskraftiga rovdjursstammar hotar fäboddrift och det övriga småskaliga jordbruket med betesdrift i ett mångfaldigt, variationsrikt mosaiklandskap och ibland med akut utrotningshotade lantraser.

 

På senare tid har Naturvårdsverket genom sin svågerpolitik och oheliga allians med diverse ”miljöorganisationer” i praktiskt handling gått till direkt attack mot renskötseln, den samiska kulturen och i förlängningen fjällvärldens speciella kulturlandskap. Som om det inte vore nog, gör Naturvårdsverket nu vad man kan för att sätta krokben för en effektiv decimering av vildsvinsstammen, vars explosionsartade tillväxt utgör det största akuta hotet mot det småskaliga jordbruket med vallodling och betesdrift i södra delarna av landet. Naturvårdsverket har ju nämligen omgärdat fällfångsten av vildsvin med så många restriktioner, senfärdighet och ekonomiska trösklar, att det i praktiken inte kan bli någon riktigt effektiv jaktmetod.

 

Vi anar även runt hörnet hur svenskt skogsbruk kommer att bli nästa bondeoffer för den svällande urbana byråkratin, som likt jätten Gluff-Gluff aldrig blir mätt nog. De värdefulla skogsbiotoperna har ju annars sitt ursprung i en mångfald av markägare som i många årtionden har brukat sin skog efter eget huvud.

 

Hur kan det gå så snett och bli så illa? Man har önskat så mångfald, men skördar enfald. Vi vägrar tro att man är illasinnad och har målsättningen att en gång för alla dra ner rullgardinen för det småskaliga betesbaserade jordbruket i skogs och mellanbygd, för renskötseln och för det kustnära fisket också för den delen. Snarare är det nog okunskap och för långa geografiska och mentala avstånd mellan beslutsfattare och de berörda brukarna, vilka lever i marginalen där ute, i gränslandet mellan det okända, det önskade och barndomens sommarland.

 

Om vi i Landsbygdspartiet kommer att få väljarnas förtroende kommer vi att jobba stenhårt för en ändring av sakernas tillstånd. Vi kommer att initiera en ny utlokaliseringsvåg, a la 1970-talet, av en lång rad statliga verk, myndigheter och bolag från Stockholm. Först i tur står Naturvårdsverket och vi ser gärna att det hamnar i t.ex. Norrbotten, Värmland eller Småland. Inte bara för att uppnå en bättre struktur på arbetsmarknaden i vårt avlånga land, utan även för att få en större mångfald bland personalen.

 

Basindustrin och de areella näringarna lider under en övervärderad krona

 

Det enda som skulle kunna rädda mjölkproduktionen och hjälpa skogsindustrin vore att snabbt komma ner till en lägre kronkurs och därmed uppnå ett bättre konkurrensläge. Riksbanken har som mål att genom sin räntepolitik hålla en inflation på cirka 2 %. Ett mål som man nu under en längre tid gravt har missat. Senaste tiden har vi t.o.m. haft en liten deflation, vilket kan visa sig bli en farlig utveckling om den skulle bita sig fast. Dags att även ha ett sysselsättningsmål för ögonen.

 

Ränteläget är nu för visso mycket lågt i ett historiskt perspektiv, men vi är ju inne i en kronisk internationell lågkonjunktur med 26 miljoner arbetslösa i Europa och 25 procents ungdomsarbetslöshet i Sverige, som ingen har hittat en verkningsfull medicin emot. Den svenska Riksbankens penningpolitik har under en längre tid varit mycket stramare än i europaområdet, Storbritannien och USA. Detta har bidragit till en mycket stark krona, eller skall vi säga övervärderad krona. Det är självklart en välkommen utveckling för importföretag och för de svenska tailandturisterna, men det är förödande för de areella näringarna och den svenska basindustrin med låg andel importerade komponenter och som tillsammans sysselsätter över en halv miljon människor.

 

De areella näringarna jord och skog står här självklart i exklusiv strykklass, och den svenska skogsindustrin visar idel röda siffror antingen de sågar eller kokar. Livsmedelsindustrin visar kanske inte lika mörkröda siffror, för där får bondens egen plånbok tjänstgöra som både dragspel och hjälpgumma. Dessutom gröper den övervärderade kronan ytterligare hål i bondens plånbok genom de lägre EU-stöden i svenska kronor.

 

Det har uppenbart funnits en rädsla i riksbanksdirektionens majoritet för en ökad skuldsättning i vissa grupper, och för att en ännu lägre ränta skulle elda på prisracet på fastighetsmarknaden. Men vi har bara klart uttalade överpriser i överhettade områden, medan man i många delar av landet kan köpa sig en bra bostad för en spottstyver. Fastighetsmarknaden skulle lätt kunna kylas ner med andra medel som höjd fastighetsskatt i storstadsområdena, eller genom ökat byggande eller med ökade krav på eget kapital och snabbare amorteringar.

 

Riksbanken skall enligt lag av 1999 vara självständig och dess ledamöter i direktionen är oavsättliga under löpande period, och de har inget personligt ansvar för sina beslut. En minoritet i riksbanksdirektionen har under många sammanträden reserverat sig för en lägre styrränta än vad majoriteten röstat för. Vice riksbankschef Lars E O Svensson har varit starkt kritisk och uppskattar att majoritetens beslut kostat upp till 60 000 jobb sedan 2010.

 

Hur länge skall Riksbanken fortsätta att ordinera tagelskjortan på – i onödan?

Finansdepartementet och Skatteverket vill helst få bort socknarna och få dem slutgiltigt begravda. Regeringen har dock inte tagit slutgiltig ställning ännu efter att under resans gång ha vacklat fram och tillbaka. Protesterna mot förslaget har nämligen varit kraftiga från såväl hembygdsrörelsen som en lång rad framstående forskare och akademiker med god kunskap och överblick i ämnet. Ett upprop med protestlista på internet till försvar för socknarnas framtid har även samlat över 4000 namnunderskrifter.

 

Frågan aktualiserades först i samband med att Skatteverket tog över folkbokföringen från Svenska kyrkan 1991 och den väcktes åter till liv när kyrkan skildes från staten några år senare. Ursprungligen var de kyrkliga socknarna i storts sett identiska med jordebokssocknarna som var registerområde för fastighetsindelningen. Under de senaste åren har kyrkans församlingar av tvingande ekonomiska orsaker slagits samman i snabb takt och begreppen församlingar och socknar är numera långt ifrån synonyma.

 

Resultatet blev att Folkbokföringsutredningen som kom 2009 föreslog att indelningen skulle ske i sockenområden (kommundistrikt) med fasta territoriella gränser där man frös församlingsindelningen vid årsskiftet 1999/2000 innan sammanslagningsraseriet tagit fart. Vi hade en rad kommunsammanslagningar under 1900-talet och ingen inbillar sig väl att vi sätt slutet på den utvecklingen. Kommunen uppfyller alltså inte rimliga krav på en fast och långsiktig territoriell indelning. Utredningens förslag var under dessa förutsättningar en rimlig kompromiss, och de flesta remissinstanserna var relativt nöjda. Men det hjälpte inte. Finansdepartementet tycks ändå inte ha tagit intryck, och mycket talar för att departementet efter påtryckningar från Skatteverket kommer att föreslå total avlivning av ett officiellt sockenbegrepp i folkbokföring, fastigetsindelning och så vidare, för att kanske spara några futtiga kronor i ett stort sammanhang.

 

Även det faktum att Lantmäteriet slutat redovisa socken-/församlingsgränser på sina kartor kommer att medverka till en långsam sotdöd för det tusenåriga sockenbegreppet, som särskilt på landsbygden har betytt så mycket för människornas identitet, sammanhållning och rotfasthet. Sockenbegreppet och de lokala ortsnamnen är ett omistligt folkligt kulturarv som tillhör just ortens folk och ingen annan.

 

                                                                 Anders Bockgård, Landsbygdspartiet

                                                                  (Debattartikel i Länstidningen Östergötland)

Det var beklämmande att se hur vår statsminister kom hem från nattmanglingen i Bryssel för att möta folkets jubel sittande på sin triumfvagn och med EU-ministern Birgitta Ohlsson från Tokarp viskande i hans högra öra. Budskapet var att han med skicklighet och fingerfärdighet hade sparat 1 miljard i avgifter per år till Bryssel åt det svenska folkhushållet. Men han glömde bort att säga att det är landsbygdens folk och landsbygdens ängar och beteshagar som får stå för brorslotten av den besparingen. I farans riktning ligger att bönderna, huvudsakligen djurbönder i skogs- och mellanbygd och andra entreprenörer på landsbygden, i slutändan får stå för i det närmaste hela notan. Ingen tror väl på fullt allvar att man med statliga medel kommer att täppa till de hål som kommer att uppstå i det svenska landsbygdsprogrammet när EU drar ner, även om just landsbygdsprogrammet som är en ersättning för prestation tidigare varit skötebarnet. Rimligast är väl att anta att den svenska delfinansieringen ligger kvar på cirka 50 %, och vips har statsministern sparat ytterligare en halv miljard per år.

 

Statsminister Reinfeldt har sedan länge visat prov på ett gediget ointresse för landsbygdens areella näringar, och kunskapen om dessa ”omoderna” näringar verkar ligga i samma härad. Vår landsbygdsminister har här ett drygt pedagogiskt arbete att utföra, om han nu mot förmodan skulle vara hågad. Förhoppningsvis har finansminister Borg lite större intresse. Han har ju sina bopålar nerslagna i hjärtat av den sörmländska bondvischan, och borde kunna snappa upp ett och annat i förändringens landskap när han pendlar in till Stockholm.

 

* Vi i Landsbygdspartiet oberoende är i vissa frågor "vänster" och i andra "höger", men är pålitliga motståndare till det urbana finetablissemanget och deras tolkningsföreträde, och vi vill ha fria myndigförklarade medborgare och ökat regionalt självstyre. Statliga verk, statliga media och andra statliga verksamheter skall utlokaliseras över vårt avlånga land, och regionalt differentsierade arbetsgivaravgifter skall prövas, för att utnyttja våra gemensamma resurser bättre.

 

*Vi vill ha ett proportionellt valsystem med ökat inslag av personval och med en 2 % gräns till riksdagen. Valkretsarna bör utformas så att landsbygden inte missgynnas. Hela Sveriges yta bör har representation.

 

* Den Europeiska unionen har växt för fort vad gäller dess maktambition, och vi förespråkar utträde ur EU om inte organisationen blir mindre överstatlig och lever upp till sin egen regel, subsidiaritetsprincipen. Siktet skall istället för Sverige vara inställt på en Nordisk union.

 

* De råa marknadskrafterna behöver tyglas ibland. Det bör bli slut på kolonialpolitiken i skogslänen, och skogsproduktion, vatten- och vindkraft och gruvor skall beskattas lokalt på kommunal eller regional nivå. Utländskt ägande skall begränsas och markägarna skall ha större del av kakan vad gäller gruvbrytning.

 

* Kärnkraften skall avvecklas på ett ansvarsfullt sätt, och under förutsättning att användningen av fossila bränslen inte ökar, och ersättas av resurshushållning och förnyelsebar energi, sol-, vind-, vatten- och bioenergi. Lokalt ägande och kooperativa satsningar på el- och värmeproduktion bör uppmuntras och skattemässigt gynnas.

 

* De stora rovdjuren skall förvaltas regionalt. Vargstammens utbredningsområde skall genom stängsling begränsas till enbart statlig mark eller till privat mark som staten arrenderar för ändamålet. De stora rovdjuren skall på statlig mark förvaltas i samförstånd med samerna och renskötseln. Både jakt och småskaligt fiske, som på ett etiskt sätt tar vara på viktiga förnyelsebara naturresurser är viktiga inslag i en levande och livskraftig landsbygdskultur. EU skall inte bestämma formerna för allmogejakten i Sverige .

 

* Vi vill ha ökad självförsörjningsgrad med livsmedel där det är möjligt. Onödiga transporter, inte minst av livsmedel, kors och tvärs skall nämnas vid sitt rätta namn: onödigt svinn och onödig miljöbelastning. Lokalproducerat skall gynnas och de rigida bestämmelserna för kommunal upphandling skall luckras upp. God djuromsorg och god omsorg om matproducenterna skall vara likställda mål. God åkermark skall skyddas mot exploatering och förstörelse för all framtid.

 

*Det är viktigt att kunna erbjuda bra förskolor och annan barnomsorg samt skolundervisning på landsbygden inom rimligt avstånd, för att många bygder skall kunna fortleva och utvecklas. Små skolor erbjuder en trygg uppväxtmiljö och ofta goda pedagogiska resultat. Vid ökande årskullar i tätorten och minskande på landsbygden bör man kunna ordna skolskjutsar från stad till land, det är inte längre än skjutsar i motsatt riktning, och det är god resurshushållning.

 

* Vi vill ha ökad satsning på infrastrukturen, både vad gäller järnvägar och vägnätet, även om så krävs ökad upplåning för dessa framtidsinvesteringar. Viktig infrastruktur som post, tele och stamnätet för el bör ägas av staten. Vattenfall skall ej avyttras, men koncentrera sin verksamhet till Norden och på produktion av ren el. Ett effektivt brandvärn måste finnas över hela landets yta. Inrättandet av en helstatlig affärsbank för bättre konkurrens och insyn bör övervägas. Vi tror inte på det kontantlösa samhället och kontanter är särskilt nödvändiga på landsbygden, och möjlighet att växla kontanter måste finnas över i hela landet.

 

*Polisen har fått kraftiga förstärkningar de sista åren, men det har till ingen del kommit landsbygden till del. Istället har polisresurserna klumpat ihop sig i storstäderna. Vi vill se en jämnare fördelning av resurserna över hela landet. Straffskalorna behöver ses över så att de bättre stämmer överens med allmänhetens rättsmedvetande. Allmänhetens delaktighet i rättsväsendet är viktigt och lekmannainflytandet i de högre rättsinstanserna behöver förstärkas. Bättre urval än att endast utse nämndemän med partibok bör prövas.

 

* Förenklingar av det svulstiga Regelsverige bör ske inom många områden. Paragrafryttarnas rörelsefrihet skall begränsas var än de dyker upp. Strandskyddet bör t.ex. uppluckras eller helt avskaffas  i utpräglade glesbygdsområden, som tål långt större bebyggelse än för närvarande. I storstadsnära områden bör strandskyddet snarast stärkas.

 

* Äganderätten är en grundläggande mänsklig rättighe. Bildandet av naturreservat, biotopskydd och annan inskränkning i äganderätten, skall i första hand ske på statliga marker eller genom markkompensation. Socialiseringen av det enskilda fisket på 1980-talet och tillskapandet av det fria handredskapsfisket på Ostkusten och i de stora sjöarna skall avskaffas och ersättas av lokalt förvaltade fiskevårdsområden, där allmänheten mot ersättning kan fortsätta med ett begränsat fiske i samklang med vad vattnen avkastar. Kommersiellt och storskaligt nyttjande av enskilt ägda marker med hänvisning till den under mellankrigstiden konstruerade "allemansrätten" bör begränsas.

 

* Juridiska personers ägande av jord- och skog får inte öka. Istället bör man få till en ”avvittring” av bolagsmark i mellan- och norra Sverige, som ofta kommit i bolagens händer genom ojusta metoder. Det statliga Sveaskogs markförsäljningar skall endast ske till personer som är fast boende i närområdet. Allt detta skulle skona både kultur och miljö, ty det småskaliga skogsbruket är ofta mer miljövänligt och differentierat och därmed robustare än storskogsbruket. Kontinuitetsskogsbruk utan kalhyggen skall vara godkänt och uppmuntras på speciella ståndsorter där det är lämpligt.

 

* Sveriges försvar är nu det relativt svagaste sedan statsbildningen på 1100-talet och det är självklart inte tillfredsställande.  Det svenska försvarets huvuduppgift skall vara att försvara vårt land och kunna vara behjälpligt vid olika katastrofer här hemma och i vårt närområde. Allmän värnplikt för män och kvinnor bör införas, inte minst som ett kitt över klassklyftor och för ökad integration av utrikesfödda. Utbildningen bör omfatta såväl det militära området som viktiga uppgifter i det civila försvaret och i det civila samhället. Gemensamt internatboende är en viktig ingrediens under utbildningen och bör vara praxis.

 

* Invandringen (asyl, anhörig och ensamkommande flyktingbarn) bör anpassas till en genomsnittlig europeisk nivå. En restriktiv arbetskraftsinvandring bör under lågkonjunkturer gälla inom yrkesområden där det inte finns en uttalad arbetskraftsbrist. Invandrare måste snabbt komma i arbete och integrationen måste bli bättre. Starkt segregerade bostadsområden måste luckras upp. Landsbygden och de små orterna har många gånger visas sig ha en öppnare och mer välkomnande attityd än den urbana miljön.

 

* Pension är en uppskjuten lön och pensionärerna skall betala samma skatt som för löneinkomst. Rot- och Rutavdrag skall fullt ut kunna utnyttjas av alla, även av låginkomsttagarna. Reformen betalas genom att maxbeloppet sänks med ca 20-30 %. Rot- och Rutavdrag skall bara få göras på tjänster som utförs inom landet. Alltså ingen skattesubvention till svenskar på Rivieran.

 

* Förändringen av fastighetsskatten för några år sedan innebar en stor kostnadsövervältning till landsbygdens nackdel. Den näringsidkare som har uthyrningstugor eller hyr ut tomter är särskilt missgynnade och har i realiteten normalt ingen nytta av begränsningsregeln.

 

* Ej efterfrågad telefonförsäljning till både privatpersoner och näringsidkare är ett ett otyg, en form av hemfridsbrott som bör vara förbjudet i ett civiliserat samhälle.

 

* Gamla by- och gårdsnamn hör till vårt viktiga kulturarv och gårdsnamnen skall användas i adresserna på landsbygden. De tusenåriga sockennamnen skall räddas och göras begripliga för kommande generationer genom att jordregistersocknarna fortsättningsvis finns inskrivna i de officiella fastighetsregistren och blir en del av fastighetsbeteckningarna.

 

* Landsbygdspartiet är ett sekulärt parti och är skeptiskt till religiösa friskolor, men positiv till friskolor i övrigt, inte minst på landsbygden när kommunerna lägger ner småskolorna. Kyrkobyggnaden är fortfarande en viktig sammanhållande punkt och kulturbärare på landsbygden, och kyrkorummet är för det mesta en oöverträffad lokal för samling vid högtidliga tillfällen för många bygdeskolor. Svenska kyrkan var ända till 1930 huvudman för det obligatoriska skolväsendet i Sverige, och det hör till god tradition att ta seden dit man kommer. Kyrkan får då avgöra utformningen av religiösa inslag i skolavslutningar i kyrkorummet, som en del av vårt gemensamma kulturarv.

 

 

Det var en jordbrukspolitisk mellanvalsdebatt i Jönköping för några dagar sedan och ett gäng riksdagspartier med rötter i det tidiga 1900-talet var inbjudna. Vad de vill med svenskt jordbruk och svensk landsbygd har de ju visat i praktiken under årtionden. Märkligt att arrangörerna då inte var nyfikna på att höra vad även det lilla nystartade men rikstäckande partiet Landsbygdspartiet har att komma med. Som namnet antyder så hymlar vi inte med att vi sätter landsbygden i bred bemärkelse i fokus. En levande landsbygd är en fråga om att vilja och om en sammanhållen politik. Se bara på vårt västra broderland. Riksgränsen är en kulturgräns, en vallgrav bredare än Ronja Rövardotters Helvetesgapet och skiljer avveckling från utveckling.

 

Om jag varit med i Jönköping skulle jag stått upp för svensk mjölkproduktion, som är motorn i skogs- och mellanbygden, och för en ökad självförsörjningsgrad och därmed många nya arbetstillfällen där vi har naturliga förutsättningar. De offentliga storköken är ofta sämst på att servera svenskt och lokalproducerat, medan samma offentlighet sätter upp produktions- och konkurrenshinder som är en moras av hyckleri och dubbelmoral. Omoralisk retroaktiv lagstiftning och ohemula återkrav av EU-ersättningar inte att förglömma.

 

Den bördiga åkermarken är idag inte skyddad, men väl stengärdsgårdar och stenkummel som kastades upp när de sista kapplanden erövrades från den magra utmarken i slutet av 1800-talet. Det var när alla andra resurser var uttömda efter upprepade missväxtår med svallvågor av svält och emigration. Ett bortforslat stenröse kan idag tvinga en bonde att skaka galler, allt medan exploatering av en klass 10 åker med plåtskjul och asfalt kan ge diplom.

 

Jag vill se ett avlövat EU, även om mycket av regelverk och trösklar är en hemkokad brygd, och en önskan om att vara bäst i klassen i unionen. Jag bär istället på en vision om en Nordisk union. Det är en vision på lång sikt i likhet med hur andra bär på visioner om ett klasslöst samhälle eller fri invandring. Den Nordiska unionen kan ta sin början med ett fördjupat försvarssamarbete med Finland och införandet av allmän militär och civil värnplikt/samhällstjänst för både kvinnor och män. Obligatoriskt internatboende skall vara en viktig ingrediens. En mötesplats för land och stad, en smältdegel för olika kulturer där ungdomlig kantighet slipas av.

 

Det är inte bara de stora hårda världsfrågorna som upplevs som viktiga för enskilda människor. Vargens återetablering i Sverige, efter att mer eller mindre varit utrotad i 150 år och inte särskilt saknad, är en sådan fråga. Bärplockare, djurägare och jägare på landsbygden får sin livskvalité eller ekonomi hårt beskuren. Men det värsta är att de upplever brist på empati hos de som inte är direkt berörda. Rovdjursfrågan är en apterad bomb, som utan klok hantering riskerar att brisera och klyva landet.

 

Nedläggning av glesbygdsskolor och det aktuella hotet mot våra tusenåriga sockennamn, på grund av en klåfingrig och okänslig urban byråkrati, är andra mjuka frågor som upplevs som viktiga av många på landsbyden. Det handlar inte om krig och svält eller ens om kronor och ören, men om hembygd och trygghet, om identitet och om att bli respekterad, så lantis man är.

 

(Publicerad i Land 8/2 2013)

Vi läste för några dagar sedan i den lokala avisan om att många hjärnor i kommuner och länsstyrelser arbetar med att formulera en målbild för att värna utvecklingen och kulturlandskapet i skärgården från och med Kalmar län i söder till och med Södermanlands län i norr. I årtionden har skärgårdsbefolkningen motarbetats av det offentliga Sverige, och detta projekt verkar för en utomstående betraktare på avstånd vara något av ett rekord i flum och dubbla budskap, även om konkurrensen i dagens samhälle är knivskarp.

 

     Det är lätt att vara kreativ och generös i många avseenden om man själv inte behöver stå för fiolerna.  Under den sista Palmeregeringen togs två viktiga beslut om konfiskering och överföring av privat egendom, dvs. besluten om löntagarfonder och om det fria handredskapfisket. Kamprad, Rausing och Persson flydde landet och andra storgubbar hotade att följa efter. För skärgårdshemmanens småbönder och fiskevattenägarna i de fem stora sjöarna stod inte det alternativet till buds. Följdriktigt avskaffades också snart löntagarfonderna av en borglig regering, men vad gäller den konfiskerade exklusiva fiskerätten, har det ännu efter drygt 25 år inte kommit någon återställare. Inte ens fiskevårdsområden med en fungerande förvaltning har man lyckats få till.  Mer naket och omaskerat än så kan man inte avläsa den starkes rätt och den svages utsatthet.

 

     Socialiseringen av de enskilda fiskevattnen, i de flesta fall utan någon ersättning, har inte heller bilogiskt varit någon framgångssaga. Man har uppskattat att gäddbestånden i denna del av Östersjön har minskat med ca 80 %, och yrkesfisket av gädda utgör numera bara en liten rännil av det totala gäddfisket. Men det är inte bara svenska fritidsfiskare som tagit för sig av det dukade bordet. Samstämmiga källor uppger även att fritids/deltidsfiskare från andra sidan Östersjön som kommer till svenska vatten är duktiga fiskare och har bra konserveringsmöjligheter i sina flytetyg.

.

     Även den inplanterade och omhuldade mellanskarven är en framgångsrik deltidsfiskare med god aptit, som troligen överflyglar samtliga sina konkurrenter. Så länge en bekämpning av ålekråkan hade utsikt till framgång var den förbjuden för skärgårdsborna. Nu när populationen har växt sig mer än stark, gör enstaka tillstånd till äggpickning varken till eller ifrån. Kanske kommer den starka havsörnstammen dock att bryta trenden.

 

     Det är inte bara dessa försämringar som gjort livet surt för de få kvarvarande åretruntboende skärgårdsborna och fiskevattenägarna.  Den urbana byråkratin, från regering och riksdag ner till den kommunala nivån, gör allt för att sätta snarskank för näringsidkare och entreprenörer i vattennära miljöer. Nya bryggor, sjöbodar och uthyrningsstugor ses som miljöförstöring eller ett hot mot landskapsbilden.    Hade det schablonmässiga strandskyddet varit en från forntiden gudagiven gåva till svenska folket, så hade Stockholm aldrig grundats. Birger Jarl hade nämligen aldrig fått bygglov!  Harstena hade likaledes endast varit en obebodd holme i yttre havsbandet, och Aspöja hade på sin höjd varit tillhåll för en skock får, som föga hade lockat sommarseglaren till ett strandhugg.  Landsbygden och i synnerhet skärgården får inte bli ett musealt landskap, utan måste få utvecklas för att kunna möta en morgondag med tillförsikt.

 

För Landsbygdspartiet                                                              Anders Bockgård, Skrickerum

                                                                                                 Åke Karlsson, Krokek

Till Polismyndigheten                                                                                                2013-01-22

Box 262

881 26 Sollefteå

 

Polisanmälan mot Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen för rasistiskt hatbrott mot samerna som urfolk

 

Efter århundraden av förtryck och övergrepp mot samerna samt konfiskering av deras marker i Sápmi, förfäras man när man fortfarande idag 2013 läser anonyma starkt rasistiska inlägg på den norrländska lokalpressens debattsidor och kommentarfält på internet.

 

Nu har Svenska Rovdjursföreningen och Svenska Naturskyddsföreningen i praktiken sällat sig till den vidriga hatmobben, i och med att man överklagat Naturvårdsverkets tillstånd för skyddsjakt på en vittberest vargtik, som nu uppehåller sig i trakten av Junsele och river renar i deras vinterbetesland.

 

De ovannämnda föreningarnas utstuderade obstruktion utan att vara direkta sakägare, är att se som ett illvilligt angrepp mot samerna som urfolk, och det innebär i sin förlängning att slå undan fötterna på deras hävdvunna näringsfångst, renskötseln, som är en fundamental del för det samiska folket och den samiska kulturen. Föreningarnas publika ställning och position som viktiga opinionsbildare är helt klart försvårande omständigheter.

 

Vi undertecknade i Landsbygdspartiet polisanmäler därför ovannämnda föreningar för ett utstuderat och väl planlagt rasistiskt hatbrott mot samerna i egenskap av skyddat urfolk enligt ILO konventionen.

 

För Landsbygdspartiet

 

Lars Bergqvist, Almunge

Anders Bockgård, Valdemarsvik

Ingalill Johansson, Borensberg

Bengt Karlsson, Gusum

Åke Karlsson, Kolmården

Claes Littorin, Knutby

Marie Moberg, Knutby

Mats Näslund, Backe

Åke Siikavaara, Östhammar

 

 

 

Vattenfall är ett helägt statligt företag, men det har man svårt att förstå när man jämför regeringarnas prat, både socialdemokratiska och alliansstyrda, med Vattenfalls agerande i verkligheten. Vi lär stå inför ett klimathot och vi enskilda medborgare förväntas bära en allt tyngre börda för att avvärja hotet, allt medan Vattenfall nu lägger en betydligt mindre andel av sina investeringar i vatten, sol och vind än för några år sedan. Samtidigt har deras investeringar i fossil elproduktion ökat starkt. Vattenfalls utsläpp av koldioxid i de länder där bolaget är verksamt är nu ungefär dubbelt så stort som hela Sveriges utsläpp, och bolagets utsläpp kommer att öka ytterligare de närmaste åren.

För några år sedan hade Vattenfall långt framskridna planer på att etablera ett 70-tal vindkraftverk för ca 2 miljarder kronor i Valdemarsviks kommun. Investeringsplanerna fick ett positivt mottagande från både kommunen och allmänheten, och en del av projektet gick så långt som till beviljat bygglov. Självklart skulle en så stor investering ha betytt ett jättelyft för en liten glesbygdskommun som Valdemarsvik. Speciellt under etableringsfasen skulle en lång rad arbetstillfällen ha skapats, men även många underhållsarbeten skulle ha genererats under en överskådlig framtid.

Men istället valde alltså Vattenfall att investera över 50 miljarder i fossil elproduktion med kol- och gaskraftverk i Tyskland och Nederländerna. Den investeringen tillsammans med Vattenfalls tyska kärnkraftverk har hittills inte blivit någon ekonomisk hitt. För tredje kvartalet 2012 tvingades Vattenfall redovisa en brakförlust på 4 miljarder kronor.

Så länge Vattenfall huvudsakligen höll sig inom rikets gränser och verksamheten var hanterbar var bolaget en veritabel mjölkkossa för staten och skattebetalarna, men när kassakon trodde att gräset var grönare på andra sidan och flöjade över gärdsgårn fick hon mjölkstockning och gick snart i sin.

 

                                                                                         Anders Bockgård, Landsbygdspartiet

 

 

 

Ansökan om byggnadsminnesförklaring:

Till Länsstyrelsen Östergötland

 

Valdemarsviks centralort är sannolikt den ort i Östergötland som förhållandevis till sin storlek har drabbats hårdast av rivningsraseriet på 1960-, 70- och 80-talet. Men vid hamnen i Valdemarsvik finns ännu en sammanhållen miljö med tre omistliga byggnader som ägs av oss medborgare gemensamt, dvs. av Valdemarsviks kommun. Dessa tre byggnader önskar vi nu få förklarade som byggnadsminnen för att garantera deras vård och bevarande in i framtiden.

    Den första byggnaden är det s.k. Borgsmagasinet eller S.P. Forssbergs magasin (Valdemarsvik 4:56), uppfört omkring 1850 i två och en halv våningar förutom en rustik källarvåning. Sven Petter Forssberg var en utpräglad entreprenör, delägare i Gusums bruk, vårdare och tillskyndare av allmännyttan och en av de viktigaste personerna för Valdemarsviks köpings dynamiska utveckling under 1800-talets andra hälft. Han hade egna fartyg som gick till kontinenten och han handlade i parti och minut med bl.a. spannmål, virke och kolonialvaror. Det stora välbevarade magasinet användes i denna hans blomstrande verksamhet

    Den andra byggnaden är det så kallade Mattonska magasinet (Valdemarsvik 3:1), ett spannmålsmagasin som är uppfört omkring 1870 i två och en halv våningar med utlastningsmöjligheter från varje våning direkt till fartygen. Byggnaden är ett tydligt vittnesmål om hur man i även denna svaga jordbruksbygd efter omfattande torrläggningar och sjösänkningar i mitten av 1800-talet kunde erövra nya stora arealer för spannmålsproduktion, så att man till och med blev nettoexportör av foderspannmål, främst av havre till kontinenten och England.

    Den tredje byggnaden är Sahlinsbyggnaden (Valdemarsvik 4:104), ursprungligen Firma C.E. Petterssons ångsåg med hyvleri uppförd 1909, men delvis återuppbyggd efter en brand 1930. Maskinhuset för ångmaskinen och första våningen är uppförd i tegel med tidstypiska dekorationer och resten av byggnaden är av trä. Nedre delen av den väldiga skorstenen i tegel, som en gång i tiden tävlade i höjd med läderfabrikens skorsten, kvarstår också. Taket är försett med en ovanlig och dekorativ lanternin för bra ljusinsläpp. Sågen hade ett strategiskt läge i Valdemarsviks hamn där timret blötlagrades i hamnbassängen för att sedan matas upp av det ångdrivna uppfodringsbandet. Det uppsågade virket kunde sedan efter torkning direkt lastas i fartyg för vidare export.

    Hammarkinds härad med Valdemarsviksbygden var på 1600-talet ledande i Sverige för virkesexport. Valdemarsvik nämns förövrigt för första gången i samband med just virkesexport 1604. Virkesexporten tillsammans med tjärexporten är urkällan till lastageplatsen och köpingens framväxt och blomstring. Länge var det självklart det brusande vattnet som var kraftkällan i traktens många vattensågar, men med sjökaptenen och virkeshandlaren Petterssons ångsåg infördes en för bygden ny kraftkälla. Det var ångkraften, som var avgörande för Sveriges industrialisering och indirekt en förutsättning för en stor och politiskt stark arbetarklass, som tidigare varit hunsad och marginaliserad.

 

Den sammanhållna miljön med de tre beskrivna byggnaderna i Valdemarsviks hamn, som även innefattar en närbelägen byggnad som ursprungligen varit bostad för Gusums bruks skeppare, och troligen är Valdemarsviks äldsta byggnad, är samtliga goda representanter för en viktig epok i Sveriges utveckling till en modern urban stat. Men tidsepoken, som inte ligger så långt borta, är dåligt representerade med byggnadsminnen i vårt land. Allt för länge har vi istället haft en slagsida mot högreståndskulturen i våra officiella byggnadsminnen. Regionalt och för Valdemarsviks gamla köping är byggnaderna i en sammanhållen miljö av omistligt värde och viktiga för Valdemarsviksbornas identitet och självaktning.

 

Valdemarsvik den 12 juni 2012

 

Valdemarsviks Hembygdsförening   Tryserum-Hannäs Kulturhist. Stiftelse

Krister Ryding                                        Anders Bockgård

                      genom

                      Valdemarsviks Träbåtsförening

                      --------------------------------------

                       Lars Hallkvist

Debattartikel i NT:

Det riksbekanta muddringsarbetet och reningen av Valdemarsviken har som befarat blivit dyrare än beräknat, och vad man förlorat på gungorna vill man nu ta igen på karusellen genom att hitta billigare lösningar för de viktiga stabiliseringsarbetena i Valdemarsviks hamn.  Men i processen håller man på att frånta Valdemarsvik omistliga värden.

   Ledande företrädare för Valdemarsviks kommun vill frångå det ursprungliga förslaget, som innebar ny strandskoning och stabilisering av det s.k. Sahlinsområdet, och istället riva flera magasin, schakta bort hela området och skapa en långgrund strand och en framtida vassrugg. Det kan kortsiktigt vara en besparing, men på längre sikt måste det väl vara utomordentligt dålig hushållning att avhända sig en flera tusen kvadratmeter stor strandtomt vid ”Ostkustens enda och renaste fjord”, om man tror på Valdemarsviks framtid. Området är dessutom enligt plan avsatt att användas för hamnverksamhet, vilket knappast kan ha täckning om området bortschaktas. Förslaget att anlägga en strandpromenad utmed viken är tilltalande, dock vill vi att den hela vägen följer en ordentlig kaj.

   Dessutom finns anledning att misstänka att området gömmer intressanta bebyggelselämningar, som före en bortschaktning kräver en dyrbar arkeologisk undersökning. Området utgjorde nämligen tomtplats för en av de första byggnaderna vid hamnen, Borkhult bruks järnbod från 1749 med tillhörande malmbrygga för inskeppning av Utömalmen.

   Sahlinsbyggnaden, dvs. C. E. Petterssons gamla ångsåg från 1909, är i sig själv kanske inte av synnerligt kulturellt värde, men sammantaget med övriga två gamla magasin från mitten av 1800-talet är området en av få sammanhållna omistliga miljöer i Valdemarsviks gamla köping. Det finns alltså anledning att förmoda att fråga om byggnadsminnesförklaring av de tre karaktärsbyggnaderna, Ångsågen, Mattonska och Borgsmagasinet, kommer att väckas. Ett beslut av kommunstyrelsen att riva byggnaderna kommer dessutom sannolikt att överklagas till kammarrätten. I båda fallen konsekvenser som innebär att arbeten fördröjs och kanske till och med stoppas.

   Många Valdemarsviksbor beklagar sig nu över tidigare rivningar i centrum, kulverteringar och utfyllnader. Men det båtar föga att nu gråta över spilld mjölk. Bättre då att istället försöka greppa den mjölkkanna som just är till att stjälpa och se till att den hålls på rätt bog.

   Vi anser att en planändring med tillhörande utställning och remissrunda måste komma till stånd innan man vidtar så omfattande försämringar av miljön i centrala Valdemarsvik. Och vi är övertygade om att bättre kunskaper om konsekvenserna, ett bättre beslutsunderlag, skulle leda till ett annat beslut.  Att låta riva de få rötter till det förflutna som finns kvar och samtidigt förstöra strandlinjen och försvåra för båtlivet i centrala Valdemarsvik vore ett stort och irreparabelt misstag.

 

Helena von Schantz/ Folkpartiet i Valdemarsvik

Bror-Tommy Sturk/ Miljöpartiet i Valdemarsvik

Lars Hallkvist/ Valdemarsviks Träbåtsförening

Krister Ryding/ Valdemarsviks hembygdsförening

Sven Bråkenhielm/ Tryserums hembygdsförening

Håkan Skånman/ Gryts Skärvårdsförening

Anders Bockgård/ Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska Stiftelse

 

Vårtal Nämndemansgården 2012

Jag har vårtalet här nästan regelbundet i Skrickerum vart tredje å sedan 1970-talet. Mycket är sig likt så här års, dvs. vädret är oförutsägbart. En annan företeelse som är sig lik, tiden går bara fortare och fortare och åren blir bara kortare och kortare.

Tar vi först en titt i den lilla världen, så ser vi först på alla de stora förändringar som skett här i byn sedan 70-talet. Förändringarna kommer smygande i små steg så att de knappas märks, men kastar man en blick i backspegeln så ser man där en annan värld, som aldrig kommer tillbaka. Förändringen har i stort varit på både gott och ont, men ingen kan påstå att landsbygden varit vinnare.

I Skrickerums by fanns ännu på 70-talet affär och ett decennium tidigare även skola. Tidigare har funnits mejeri, smedja, kvarn och såg och fabrikation av gengasved en tid under kriget. Och där uppe på det höga Abrahamsberget fanns ett luftbevakningstorn som var bemannat av Skrickerums lottor under ofredsåren.

Det har funnits festplatser med dansbanor och flera livskraftiga föreningar med hemvist i byn. Skrickerums Fotbollsförening bildades 1931 och hade utöver fotboll även bandy på programmet. Fotbollsplan hade man på en av mina åkrar ute på Sävsjöbotten och festplatsen låg i min kohage. Bandyplan skottades självklart upp här på Vindommens is, där man också skördade is vintertid till mejeriets behov och även vass ibland vid svårår.

Fotbollsföreningen hade även ett gubb- och ett damlag, som ibland drabbades samman i våldsamma drabbningar. Vid ett tillfälle tog de feministiska damerna helt sonika och bar in målvakten Olle Karlsson med boll och allt in i mål för att bättra på målstatistiken, självklart till publikens jubel. Ja det var tider det!

Under 1930-talet firades Valborgsmässoaftnarna uppe på sagda Abrahamsberget. Edvin Hanberg, i salig åminnelse, som gick som en plikttrogen löskarl här i byn, berättar i en av sina skoluppsatser om en sådan begivenhet 1936: en präktig majeld, sång av sångkören under kantorns ledning och raketer i vackra färger och så Gamla du fria och ett fyrfaldigt hurra för fosterlandet.

Det var alltså för nästan 80 år sedan, men mycket i själva firandet är sig alltså ganska likt, men ingen av den tidens firare finns med oss här ikväll och vi har för brandriskens skull dragit oss närmare vattnet.

Ser vi oss så omkring i den stora världen, utanför byns och socknens hank och stör, så är förändringarna om möjligt ännu större. Landsbygdsbefolkningen har kommit i klar minoritet, och det märks självklart på mått och steg från statsmaktens sida. Vi på landsbygden får maka på oss undan för undan. Bekvämast är självklart att försonas med sitt öde, men jag kan inte hålla tyst, vill inte böja mig, utan hellre bita ifrån så länge jag har tänderna i behåll. Med den filosofin har jag även varit besjälad när jag skrivit min bok Bondungar, när jag engagerat mig i rovdjursdebatten och när jag lagt näsan i blöt i den aktuella debatten om Valdemarsviks hamnmiljö.

Våren ger livsmod och lite extra kraft åt oss alla, att efter intresse och fallenhet gå till storms mot dumhet, orättvisor och fogdevälde, var än de dyker upp med sina fula trynen. För det är en sann gudagåva att få bli upptänd, att brinna som en eld, och åter få vara med ett årsvarv, även fast man någonstans vet att man själv skall dra det kortaste strået. Där någonstans mellan vårens förhoppningar och höstens och ålderdomens visshet finns sanningen om våra liv, som är outsagd, men som man snuddar vid i den sanna poesin.

Min själseld är likt denna majbrasa inte så stor som den ständige rebellen och pyromanen August Strindbergs eld. Han påstod ju att hans eld var den största i Sverige. Hur som helst, i följande dikt ”Esplanadsystemet” ger han både den som vill bevara och den som vill riva ner något att tänka på:

Där gamla kåkar stodo tätt
och skymde ljuset för varandra,
dit sågs en dag med stång och spett
en skara ungfolk muntert vandra

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river
Han stannar; tycktes ledsen bli,
när bland ruinerna han kliver.

"Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här byggas nya Villastaden?"
"Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!"

(A Strindberg)


Med anledning av planerad rivning av flera magasin och bortschaktning av ett stort markområde i Valdemarsviks hamn som ett led i den stora muddringen hade jag följande fråga på sammanträdet med Valdemarsviks fullmäktige den 23/4:

Valdemarsvik nämns första gången 1604 då 60 tolfter sågbräder exporterades från ”Wallmarswyk” till Tyskland, och denna utskeppning av virke tillsammans med tjärexporten från den lilla lastageplatsen är urkällan till köpingens framväxt och senare blomstring.

Det är en lyckosam tillfällighet att det ännu denna dag finns en gammal ångsåg kvar vid hamnen i Valdemarsvik, som minner om denna långa viktiga epok. 1909 uppförde nämligen skepparen och trävaruhandlaren C. E. Pettersson en ångsåg med hyvleri och lokaler för byggnadssnickerier vid hamnen i köpingen på den plats där Borkhults magasin tidigare stått. 1915 övertogs verksamheten av mågen Sigge Ählman, som ombildade rörelsen till aktiebolag. 1936 överflyttades huvudparten av rörelsen till Grännäs gård och några år senare köptes sågen med kringliggande område vid hamnen av Lundbergs läderfabrik, som här bl.a. förvarade sitt limläder, troligen i de ännu kvarvarande betongfundamenten. Grännäs såg köptes senare efter Ählmans död av det bondekooperativa företaget Södra Skogsägarna som med tiden blev världsledande inom avsalumassa.

Gnistor från ångmaskinen som stod i den vidbyggda tidstypiska och ännu kvarstående tegelbyggnaden var troligen orsaken till att sågens takkonstruktion fattade eld våren 1930. Elden kunde turligt nog begränsas till taket och översta våningen, och på hösten samma år stod byggnaden färdig med en ny takkonstruktion med sin karaktäristiska och dekorativa lanternin.

Det var lite bakgrundsfakta till den byggnad som numera kallas ”Sahlins”. Jag med flera hembygdsvänner och Valdemarsviksbor som älskar vårt ”Viken”, tycker att det nu är dags att komma ur den onda cirkel av rivningsvurm som nu i jämnt 50 år hemsökt Valdemarsviks tätort. En numera omodern inställning som vittnar om dåligt självförtroende, och som inte bara river upp hål i det fysiska rummet, utan förorsakar minst lika stora sår i själ och hjärta och i vår identitet.

Vi ifrågasätter också starkt den fördyring som alternativet bevarande av byggnaderna påstås innebära. Vi slipper istället både betydande rivningskostnader och dryga kostnader för bortforsling av schaktmassor som rivningsalternativet för med sig. Den närliggande till stor del nästan 100 år gamla ångbåtskajen i armerad betong och huggen natursten och med pålar ner till berget, skall ju stå emot den kommande muddringens påfrestningar utan vidare åtgärder, och det vore väl skräp om man inte med dagens rationella teknik kunde åstadkomma en likvärdig och i reala pengar billigare strandskoning idag 2012.

Jag vädjar därför till er beslutsfattare att ni skall besinna er, tänka en gång till, och sedan en gång till och en gång till. Lägga alla fakta i vågskålarna, både hårda och mjuka, innan ni går till verket som noggranna och ansvarsfulla vågmästare.

Området skall snyggas upp, en del förfulande tillbyggnader rivas och byggnaderna målas i enhetliga och traditionella färger. Det finns flera ideella krafter som här vill vara med och kavla upp skjortärmarna. Området och byggnaderna kan med fördel till en del användas av träbåtsentusiasterna och annan marin- och turistanknuten verksamhet.

Jag ställer alltså en fråga som jag önskar få besvarad av såväl den styrande majoriteten som oppositionen:

Vad har ni för framåtblickande visioner för hamnområdet mellan Borgsmagasinet och det så kallade Mattonska magasinet?

 

Skrickerum den 19 april 2012

Anders Bockgård

 

Manifestation i Stockholm den 24/3 2012
 

Mötesdeltagare, djurvänner, naturbrukare 

Jag är inte jägare, jag är inte fårfarmare och jag har inte särskilt lågt hårfäste. Jag är författare, entreprenör och skogsbrukare och trots allt en riktig tvättäkta lantis. Jag kommer inte från det traditionella vargbältet, men väl från det län där vi hade flest dödliga vargattacker under förra året, dvs. Östergötland, på gränsen till Dackes Småland. Jag har sett vargspår utanför stugknuten och min rågranne har fått ett antal får rivna.
 

Visserligen har jag även några få köttdjur för att bevara ett levande beteslandskap i mångfald och öppna vyer för fritidsfolket och egen trevnad, men jag talar i ringa grad i egen sak i snäv betydelse, utan utber mig för landsbygdens välfärd i stort. 



Jag ser de stora rovdjurens påtvingade återkolonisering av mellan- och södra Sveriges landsbygd som ett övergrepp, en våldtäkt på landsbygdens folk. Jag har min farmors mormors fars vargnät kvar i mina samlingar som minne från de legendariska måntusenhövdade vargskallen efter ulven i Kalmar län på 1820- och 1830-talet, och jag vet inte minst genom egen forskning vilken enorm skada vargen orsakade sockenallmogen på den tiden. 
 

Jag är uppriktigt förvånad över hur liten empati stadens folk orkar uppbåda inför glesbygdsmänniskornas oro, bekymmer, merarbete, ekonomiska förluster och förlorad livskvalité på grund av ökande rovdjursstammar. Det handlar om en hotad livsstil. Kanske skulle ett påbud om att krogarna här i Stockholm skulle stänga kl. 18.00 inte uppfattas så positivt av alla.

Jag är också förvånad över att deras empati inte räcker till bytesdjurens, fårens, hundarnas och hjortdjurens fruktansvärda lidanden. Särskilt då med tanke på svenskarnas världsrekord i omsorg i övrigt om folk och fä.
 

Politikerna hukar och skyller på EU. Vad är detta. Vi röstade på EU för att trygga freden, slippa passen eller kunna köpa billig sprit, inte för att tvingas importera sjuka djur, få träden räknade i beteshagarna, få inskränkt jakträtt eller för att få vargen som husdjur på gårdstunet.

Det talades till en början vitt och brett om subsidiaritetsprincipen, att besluten skull tas så nära oss gräsrötter som möjligt, men nu vet vi bättre. De lurade skjortan av oss.
 

Om man är stark skall man vara snäll, säger Astrid Lindgren i sin berättelse om Pippi. Men hon talade för döva öron vad gäller regering och riksdag, som bockar och bugar för EU och Bryssel, samtidigt som man konfronterar stora delar av landets egen befolkning på landsbygden. Påhejade av rovdjurssuporters, Naturvårdsverket och storstadsmedia, som använder gammal välkänd härskarteknik, förminskar vargskeptikernas argument och ifrågasätter eller förlöjligar deras personliga kvalitéer.
 

Är det moraliskt försvarbart att i en hungrande värld undandra stora betesarealer här i norra barrskogsbältet och avstå mycket animaliskt protein från tamdjur och vilt. Är det rätt att offra den unika fäbodkulturen och det småskaliga jordbruket baserat på betesdrift, för att istället ersätta det med industrijordbruk med djur uppstallade året runt.

Är det moraliskt och är det långsiktigt, eller är det en dagslända uppfödd i överflöd, som snart skall fladdra bort i natten, när vi inom få år är ytterligare en miljard människor på jordklotet att mätta.
 

Man skall inte hata några djur, där bor varken elakhet eller godhet. De låter instinkten styra ”alla efter sin art, fänad, kräldjur och vilda djur”, och de har inte den fria viljan. Men av människor kan vi kräva mer.
 

Vad är då orsak till denna till synes olösbara konflikt som i stora drag handlar om en dragkamp mellan stad och land. Mellan urbanitet och förmenad efterblivenhet, där modernitet och urbanitet alltid har tolkningsföreträde, såsom den resursstarke alltid haft.
 

Landsbygden och de areella näringarna har sedan lång tid tappats på resurser, sett sin försörjningsbas minskas. Utökad allemansrätt, strandskydd och det fria handredskapsfisket är några exempel från efterkrigstiden. Återinförandet av varg och i övrigt utökade rovdjursstammar är en logisk fortsättning på denna politik och innebär av naturnödvändighet minskande stammar av matvilt och minskande jakt- och fastighetspriser i mångmiljardklassen. Men det är en ickefråga för flertalet politiker och många med dem.
 

För det är så här. Det är svårt att gå utanför sin egen box, sin egen lilla kätte. Låt mig ta ett litet exempel. Svartråttan utrotades i stort sett i Sverige under 1800-talet, ungefär samtidigt med att vargen mötte samma öde. Svartråttan blev utkonkurrerad av brunråttan, och vargen blev utkonkurrerad av ett annat djur, av människan. Svartråttan som lever i starka stammar i delar av övriga Europa är ett intelligent och socialt djur som levt i människans fotspår i årtusenden. Det kan ses som en förlust för den biologiska mångfalden att ett sådant trevligt och på många sätt avancerat däggdjur skall vara utrotat från vårt fina land.
 

Men hur skulle det låta, hur skulle det uppfattas om någon på allvar skulle föreslå att man skulle avsätta betydande resurser för att återinföra svartråttan i lämpliga habitat, som t.ex. här i Stockholms innerstad där det är lämpligt lokalklimat och gott om föda i sopptunnor och kloakledningar.
 

Må så vara att ett sådant förslag skulle väcka gillande bland några få rättrogna ekofascister, men de flesta sunt tänkande stockholmare skulle slå vakt om sin närmiljö och avvisa ett sådant stolleprov med näbbar och klor.
 

Vargfrågan är en tickande bomb som riskerar att riva sönder vårt land, och jag törs knappast tänka på hur situationen i värsta fall kan vara inom fem till tio år, när ytterligare många människor i södra Sverige fått vargen i sin absoluta närhet.
 

Det är för mig obegripligt av vad skäl majoritetssamhället söker denna konfrontation. Stad och land behöver varandra och vi måste ibland kunna se verkligheten genom den andres ögon. Staden har blivit norm i det den representerar 84 % av befolkningen, men glöm inte att den endast representerar 1,3 % av landets yta.
 

Märk väl, att den största folkresningen i svensk historia, Dackefejden, hade sin orsak i bl.a. centralisering av beslutanderätten och inskränkningar i allmogens jakträtt, till förmån för kronan och privilegierade grupper.

Anders Bockgård

Boken Bondungar, från Nils Dacke till Anders Wall, blir äntligen klar i veckan efter diverse förseningar som  mest beror på mig själv, som självöverskattning, stort sömnbehov och bristande arbetförmåga. Nu återstår bara det svåraste och jobbigaste: att författaren byter hatt och att förlagschefen, tillika marknadschefen lyckas sprida den för vinden.

Böckerna har med åren bara blivit tjockare och tjockare, denna gång stannade det vid 420 sidor, och allt tyngre att orka med själv, både arbetsmässigt och ekonomiskt. Just nu känns det som det dröjer ett bra tag till nästa projekt, men det brukar blåsa över. Minnet är kort när demensen kommer krypande.

Inte alla böcker behöver vara roliga för att vara läsvärda. Den nyutkomna boken Bara du och jag mamma, är avgjort ingen rolig eller småmysig läsning. Författaren till boken, Ingrid Levander Hofving, som är uppväxt i Valdemarsvik och som bott i Ringarum och Gusum, skildrar naket och utlämnande den katastrof som drabbade henne och hennes familj i januari 2005. Hennes levnadsglada och framåt dotter Cajsa 19 år våldtogs och mördades i Norrköping under natten för Gudrunstormen av en turksvensk som tidigare begått våldtäkt.

Mordet kom att förändra hela familjens liv i grunden. Ingrid skriver om ett liv före och ett liv efter som är väsensskilda, men livet måste gå vidare hur ont det än gör. Nätterna är värst när tankarna mal och mal. Ingrid måste sluta arbeta och blev själv allvarligt sjuk, men är nu åter bättre även om livet aldrig mer kommer att bli vad det varit.

Jag är normalt ingen bokslukare, men läste ut den under ett par långa nätter. Köp boken på nätbokhandeln eller beställ den av din bokhandlare. Verkligheten överträffar dikten!